Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Kräv att svenska läkares kompetens kontrolleras”

Vidareutbildning behövs. I andra länder måste läkare förkovra sig för att få ha kvar sin licens. Svenska läkare behöver aldrig bygga på sina specialistkunskaper. Myndigheterna duckar i frågan och hänvisar till arbetsgivarna. Det känns inte patientsäkert, skriver medicinprofessorerna Olle Larkö och Eric Hanse.

Svensk hälso- och sjukvård anses hålla en internationellt sett mycket hög kvalitet. Grunden till detta är ett bra utbildningssystem där studenternas kunskaper om sjukdomars uppkomst, orsak och behandling systematiskt tenteras av och därefter bekräftas med en läkarexamen, som följs av 21 månaders AT-tjänst där ytterligare kursmoment testar kunskaperna.

De som uppfyller kraven för specialistkompetens och godkänns av verksamhetschefen kan hämta ut sin specialistkompetens. Detta efter att under elva terminer och flera års tjänstgöring noggrant och regelbundet ha fått sina färdigheter utmanade, kontrollerade och verifierade.

Därefter behöver de inte läsa annat än Båtnytt och text-tv:s börssidor.

Medan de flesta länder i världen kräver att du som specialist under hela ditt yrkesverksamma liv följer med i den medicinska utvecklingen, har svenska läkare nämligen inga som helst krav på att fortbilda sig.

Föga förvånande visar Läkarförbundets fortbildningsenkät från 2012/2013 på en ihållande negativ utveckling. Allt färre läkare deltar i kompetensutveckling. Sedan 2005 har antalet dagar som läkarkåren använder för att resa på kurs eller konferens minskat med 22 procent. Trenden är densamma när det gäller deltagande i interna utbildningar.

Enligt läkarna själva beror fortbildningens sjunkande prioritet i huvudsak på för lite tid och för få resurser och på ett arbetsklimat där fokus ligger mer på att klara sjukvårdsuppdraget inom de rådande budgetramarna än på kunskapsöverföring och erfarenhetsutbyte.

Visst – det finns en del för den enskilde läkaren att förkovra sig i. Inom de flesta specialiteter publiceras varje dag hundratals sidor med vetenskapligt granskad information, som upplyser om nya behandlingsformer, nya läkemedel, nya operationstekniker, nya preventiva åtgärder för patienten att pröva och nya rehabiliteringsformer som kan korta deras sjukdomstid. För att inte distrahera läkaren i de dagliga patientsysslorna anordnas därför kongresser och kurser, där pålästa forskare sammanfattar de senaste framstegen för sina kollegor.

Systemet kallas i USA för Continuous Medical Education och i Europa för Continuous Professional Development. Innebörden är att du som till exempel tysk läkare måste medverka minst 50 timmar på godkända kongresser varje år – annars riskerar din specialistläkarlicens att ifrågasättas och dras in. I USA måste du förutom obligatorisk fortbildning också förnya din specialistläkarcertifiering vart tionde år.

Även i Norge har man insett att kompetens-utvecklingen sackar efter. Norska läkarförbundet vill nu införa krav om obligatorisk fortbildning för överläkare – som komplement till de krav som redan gäller för landets allmänläkare.

EU förbereder dessutom ett förslag som innebär att alla medlemsstater måste redogöra för hur de följer upp läkarnas fortbildning. Sverige är ett av de få EU-medlemsländer som inte redan gör detta. Det betyder att vi svenska läkare kan arbeta 20–30 år utan att förkovra oss en minut i hur vårt specialistfält utvecklas, och lugnt tillämpa samma principer som vi lärde oss på läkarutbildningen för tre decennier sedan.

Det är skrämmande, för det innebär att de miljontals svenska patienter som passerar genom vårdkedjan inte kan vara säkra på att få tillgång till den mest uppdaterade kunskapen. För att inse vinsterna ur ett patientperspektiv behöver vi bara titta på utvecklingen inom dermatologi, där vi gått från att lägga in psoriasispatienter på sjukhus till att i dag erbjuda samma patienter behandling i hemmet.

Eller för att ta en jämförelse utanför vårdvärlden: att du lärde dig flyga ett enmotorigt propellerplan på 1970-talet innebär inte att du per automatik kan flyga en Airbus A380 i dag – det skulle inte minst flygets passagerare skriva under på! På samma sätt tycker vi att landets patienter kan kräva att deras läkare följer med
i utvecklingen och håller sin kompetens uppdaterad.

Så varför är det då så här? Varför behöver vi läkare i Sverige – i landet som ständigt toppar internationella rankingar av hälsa och livskvalitet – inte lära oss något nytt under vår 20–30-åriga läkarutövning?

Vi har ställt frågan till Socialstyrelsen som hänvisat till IVO, Inspektionen för vård och omsorg, som hänvisar tillbaka. Några av oss tog också upp diskussionen med socialdepartementets statssekreterare när vi träffades nu i höst. De har alla visat ett anmärkningsvärt ointresse och hänvisar till att det är en arbetsgivarfråga. I dagens flora av olika arbetsgivare känns inte detta patientsäkert.

Vi tror att läkarkåren är beredd att ta sitt ansvar, och vi kan tänka oss ett upplägg där Svenska Läkaresällskapet i samarbete med Sveriges medicinska fakulteter tar ansvar för delar av läkarnas vidareutbildning. Men för att svenska läkare ska få impulser utifrån, och för att skicka en signal till Sveriges patienter att de har rätt att ha en tränad läkare vid spakarna, kräver vi att ansvariga myndigheter ger klart besked: När ska svenska läkares kompetens kontrolleras som i andra länder?