Riksdagen röstade i våras igenom en proposition om våldsbrott. (”Skärpta straff för allvarliga våldsbrott m m”). I samband med att den presenterades sa justitieminister Beatrice Ask: ”Det finns en otålighet ute i det svenska samhället där man uppfattar att straffen för väldigt grova våldsbrott inte ligger i linje med den allmänna uppfattningen … Den här skärpta synen som finns ute bland människor märks inte i domstolspraxis … därför finns det starka skäl att höja straffnivån för de allvarligaste våldsbrotten”.

Detta innebär ett delvis nytt sätt att berättiga straffskärpning. För en generation sedan stod straffets nytta genom avskräckning och rehabilitering framför allt i centrum. I dag betonas vad som är moraliskt klandervärt. Brottens allvar uttrycks av folket, det vill säga genom det allmänna rättsmedvetandet. Politikerna blir, liksom justitieministern, uttolkarna av folkviljan.

Vad folkviljan säger om brott och straff vet vi dock inte så mycket om. För att undersöka det allmänna rättsmedvetandet har därför ett forskningsprojekt genomförts i alla de nordiska länderna. De första resultaten publiceras nu. Den svenska rapporten, ”Svenskarnas syn på straff”, är i sin helhet tillgänglig på www.criminology.su.se.

I projektet undersöks i enlighet med internationell forskning tre typer av rättsmedvetande, det generella, det informerade och det konkreta. Det generella eller abstrakta rättsmedvetandet mättes genom att ett representativt urval i Sverige har fått ta ställning till enkla frågor som ”Är straffen i Sverige är för milda?”. Det informerade rättsmedvetandet undersöktes genom att människor i en postenkät fick ta ställning till längre beskrivningar av sex olika rättegångsfall och sedan utifrån en lista fick ange vilket straff man tyckte var bäst. Det konkreta rättsmedvetandet, slutligen, studerades genom att 119 stockholmare i olika grupper först fick se en film av en rättegång från något av fyra rättsfall från postenkäten och därefter fick diskutera fallet innan de angav lämpligt straff på samma sätt som i postenkäten. Dessa bedömningar har sedan ställts mot en bedömning som gjorts av totalt nio domare vid tre olika tingsrätter.

De sex rättsfallen utgjordes av relationsvåld där kvinnan efter skador får uppsöka sjukhus, narkotikasmuggling av 250 gram heroin, butiksrån där gärningsmannen under upprepade knivhot tvingar expediten att öppna kassaskåpet, våldtäkt under en företagskurs på ett hotell, förskingring av 350 000 kr från en äldre bankkund, och gatuvåld, där den utsatte får allvarliga skador i ansiktet. För fyra av fallen filmades i fingerade rättegångar.

Undersökningen av det generella rättsmedvetandet visar att svenskarna vill ha hårdare straff. Två tredjedelar anser att straffen är för milda, drygt hälften är generellt för längre fängelsestraff och tre fjärdedelar tycker att våldsbrott bör straffas mycket strängare än vad de görs i dag.

När allmänheten får ta ställning till utförligare beskrivningar av rättsfall blir dock bilden en annan. Allmänheten tror genomgående att domstolarna dömer mycket mildare än vad de faktiskt gör. Allmänheten föreslår också högre straff i förhållande till vad man tror ges av domstolarna. Detta straff ligger dock i fem av de sex fallen under, och i ett fall lika, vad de tillfrågade domarna föreslagit. I mellan omkring 15 och 30 procent av fallen föreslår de tillfrågade en icke frihetsberövande påföljd. Domarna däremot dömer med mycket få undantag i samtliga fall till fängelse.

Undersökningen fördes vidare för att se om förslagen till straff skulle förändras ytterligare om mer information kring brottet och de inblandade tillfördes. Fokusgrupperna tog efter filmvisning och diskussion ställning till fallen med narkotikabrott, butiksrån, våldtäkt och gatuvåld. I våldtäktsfallet skedde ingen egentlig förändring. För de övriga tre fallen minskades straffen ytterligare. I fallet med narkotika ville hälften av de svarande ge en icke frihetsberövande påföljd. Detta kan jämföras med domarna som angav över fem års fängelse.

 En fråga som infinner sig är då varför det är en sådan skillnad mellan å ena sidan det generella och å andra sidan det informerade och konkreta rättsmedvetandet. En förklaring som förts fram är att det spontana svaret att straffen är för låga bara visar att man vill ta avstånd från gärningen. En annan förklaring är att allmänheten brukar vilja ha mer av vilket förslag som än presenteras, inklusive mer behandling eller arbetsträning för den som begått brott. Ges man bara möjlighet att svara på frågan om straff kan man inte ta ställning till andra insatser. En tredje förklaring är att allmänheten har dålig kunskap om de straff som faktiskt ges i domstolarna – här underskattade ju allmänheten genomgående domstolarnas straffnivå.

En fjärde förklaring slutligen är just att med mer och konkret information förändras kraven på hårda straff. Det är också det genomgående resultatet från tidigare forskning i flera länder. Detta innebär inte att allmänheten inte skulle ta brotten på allvar. Tvärtom visade undersökningen att allmänheten ofta ville utvidga straffet så att fängelse kompletterades med andra påföljder och rättsliga reaktioner. Särskilt behandling av gärningspersonen och ekonomisk kompensation till brottsoffret föreslogs ofta. Allmänheten verkar tycka att straffet ska uttrycka rättvisa och proportion men också upprättelse av och hjälp till brottsoffret och åtgärder för att gärningspersonen inte ska begå brott igen.

 Skillnaden mellan allmänhetens och domarnas bedömning varierar med typ av brott i undersökningen. Vad gäller fallen med relationsvåld och våldtäkt ligger allmänheten på samma eller liknande straffnivåer som domarna. I förhållande till den politiska debatten är dock dessa straffnivåer i domstolarna alltför låga. Domarna har kritiserats för att ligga i den nedre delen av straffskalan.

Oavsett skälen för den tilltagande straffrättsliga inriktningen av kriminalpolitiken, så föreligger tydligen ett glapp mellan politiker och allmänhet. De politiska kraven på skärpta straff tycks inte ha stöd i allmänhetens informerade och konkreta rättsuppfattning. Däremot står det naturligtvis politiska partier och andra opinionsbildare fritt att arbeta för skärpta straff och härigenom hoppas kunna påverka eller ”uppfostra” allmänheten till att bli mer straffbenägen.

Kristina Jerre
doktorand

Henrik Tham
professor emeritus Kriminologiska institutionen Stockholms universitet