”Kriminalisera föräldrar som struntar i sina barn”

Lousie-fallet i Vetlanda sände en chockvåg genom hela Sverige. Under senare tid har ytterligare fall uppmärksammats, där barn under lång tid levt i svåra förhållanden och svikits av både sina föräldrar och samhället. Vi har funnit en rad exempel på att lagstiftningen kring barn som far illa inte är tillräcklig för att sociala myndigheter ska kunna ingripa till barnens skydd.

De allra flesta föräldrar vill förstås sina barn väl och gör allt för att barnen ska ha det bra. Men det finns en övertro i dagens lagstiftning på att precis alla föräldrar har förmåga och vilja att ta väl hand om sina barn.

Barnskyddsutredningen har under sommaren presenterat flera viktiga förslag på en samlad lagstiftning till skydd för barn och unga som stärker barnets rätt. Det handlar bland annat om att barn ska kunna tala med socialtjänsten, oberoende av föräldrars samtycke och ibland utan deras vetskap, om att möjliggöra tätare samverkan mellan skolans personal och socialtjänsten men även om att höja kompetenskraven hos de socialtjänstemän som handlägger utredningar rörande barn och unga.

Utredningen har dock inte haft tillräckligt med tid för att se över hela socialtjänstlagstiftningen. Det innebär att de stora luckor som finns i dag i framför allt lagen om vård av unga, LVU, kvarstår.

Med tre konkreta exempel på missförhållanden, som inte berörs av utredningens förslag, vill vi belysa vikten av att snarast påbörja arbetet med en totalöversyn av lagtexterna.

Det första fallet rör en högstadieelev som plötsligt slutade att komma till skolan. Skolan kontaktade hemmet och föräldern berättade att tonåringen rymt hemifrån. Under en veckas tid visste ingen var barnet befann sig. Försvinnandet polisanmäldes aldrig eftersom det endast kan göras av vårdnadshavarna, som i detta fall inte ville ha med myndigheterna att göra. Inte heller socialtjänsten kunde efterlysa barnet eftersom det då krävdes ett beslut om omhändertagande En rymning på några veckor anses inte som ett tillräckligt skäl för att detta skulle vara möjligt. Den bedömningen delades senare av länsstyrelsen när de granskade hanteringen av ärendet. Under de tre veckor som barnet var på rymmen gjordes därför inga efterforskningar från myndigheternas sida.

Det andra exemplet rör föräldrar som tar med sig sina barn utomlands för att de ska ”uppfostras” av släktingar eller för att komma undan ingripanden från socialtjänsten till barnets skydd. Även om socialtjänsten har beslutat om omhändertagande kan inget göras när föräldrarna väl hunnit ta med sig barnet utomlands. Lagen upphör att gälla vid landets gräns och ett sådant beslut måste då hävas. Det innebär att det inte är möjligt för socialtjänsten att internationellt efterlysa barnet, trots att man på mycket goda grunder kan befara att barnet far mycket illa där det befinner sig.

Vårt tredje exempel handlar om barn vars föräldrar vägrar att delta i socialtjänstens utredning, genom att helt enkelt utebli från de möten de kallas till. Som det är i dag läggs då utredningen ned efter en tid, eftersom socialtjänstlagen bygger på att vårdnadshavaren samverkar. Därför kan det ta mycket lång tid innan socialtjänsten kan skaffa sig tillräcklig insyn i familjer för att klargöra under vilka förhållanden barnen lever. Synnerligen allvarlig är denna lucka i lagstiftningen när det handlar om föräldrar som missbrukar, är psykiskt sjuka eller utövar hedersrelaterat förtryck i familjen.

Mot bakgrund av dessa konkreta exempel anser vi att lagstiftningen som ska skydda barn och unga behöver ses över i sin helhet och vi har flera förslag på vad som behöver göras.

Att som förälder inte samverka när socialtjänsten utreder barns behov av skydd och stöd, kan inte längre accepteras. Det finns exempel på att särskilda samverkansteam mellan skola och socialtjänst, genom att ge intensivt skolstöd till barnen, kan öppna tidigare helt slutna familjer för samarbete.

Det behövs en mer kraftfull lagstiftning. I Danmark och Norge finns redan möjligheten att ställa familjer som inte samverkar under särskild tillsyn och föräldrar kan avkrävas att följa en särskild handlingsplan.

I Sverige finns möjlighet att besluta om mellantvång, men det riktar sig till ungdomar som på grund av eget beteende behöver ges en kontaktperson utan eget samtycke. Barnskyddsutredningen visar tyvärr att denna lagparagraf nästan är bortglömd av landets socialtjänster. Vi menar att mellantvånget bör användas mer och utökas till att även gälla när det är föräldrarna som är problemet.

När föräldrar helt uteblir från socialtjänstens möten och på så sätt hindrar utredningen, ska det vara möjligt för socialtjänsten att med hjälp av polis skaffa sig insyn i hemmet. Detta är i dag först möjligt när kriterierna för omhändertagande enligt LVU är uppfyllda. Samtidigt är det inte möjligt att ta ställning till levnadsförhållandena utan att få någon slags kontakt med familjen.

Socialtjänsten måste ges befogenheter att efterforska barn med hjälp av alla tillgängliga myndigheters resurser, oavsett var i världen de befinner sig och oavsett föräldrarnas inställning. Det är inte rimligt att barn i Sverige i dag ska kunna vara försvunna i veckor utan att någon ingriper. Inte heller att föräldrar ska kunna hindra socialtjänsten från att skydda barn genom att föra barnen ur landet.

Barnen i familjer där föräldrarna underlåter att ta sitt omsorgsansvar far mycket illa. I många förekommer droger, i andra upprätthålls ett slags skräckvälde genom fysisk och psykisk misshandel. Ibland är föräldrarna väl medvetna om situationen, men gör inget för att söka hjälp och försvårar ibland till och med för socialtjänsten att skaffa sig insyn i familjen.

Uppväxtvillkoren påverkar barnen för resten av livet. I dag leder alltför ofta föräldrarnas bristande förmåga eller vilja att tillgodose barnets behov till att barnet blir omhändertaget. Men föräldrarna ställs inte till svars, trots att det psykiska lidandet för barn i dessa familjer kan vara minst lika stort som det fysiska. Som förälder har man ett ovillkorligt ansvar att söka stöd och hjälp om man inte klarar av sin föräldraroll och märker att ens barn mår dåligt. Vi menar att det är dags att överväga om grövre fall av omsorgsunderlåtelse ska kriminaliseras, precis som att barnmisshandel redan är det i dag.

Barnskyddsutredningen har tagit flera viktiga steg mot en lagstiftning som stärker barnets ställning. Men arbetet måste nu fortsätta med ökad frenesi för att utforma en lagstiftning som ger bättre möjligheter för samhället att ingripa snabbare när barn behöver skydd.

Lotta Edholm (FP) skolborgarråd och gruppledare för Folkpartiet i Stockholms kommunfullmäktige

Jan Jönsson (FP) ordförande i Skärholmens stadsdelsnämnd

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut