Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Kriminalpolitiska utspel saknar stöd i forskningen”

Våldsbrotten ökar inte. De allvarliga våldshändelser som i sommar präglat debatten måste som enskilda händelser tas på största allvar. Men för politikerna är det viktigt att komma ihåg att det dödliga våldet under lång tid minskat, och den upplevda tryggheten ökat, skriver kriminologerna Felipe Estrada och Henrik Tham.

Denna sommar har ett antal allvarliga våldshändelser inträffat i Sverige vilka upprört oss alla. Händelserna diskuteras flitigt i sociala medier och på tidningarnas ledar- och debattsidor, och statsministern lyfte i sitt sommartal särskilt fram den ökande våldsbrottsligheten och behovet av ett hårt svar från samhället. Det är därför inte konstigt om det sprids en uppfattning om att a) våldsbrottsligheten ökar och blir allt allvarligare, b) det finns en ökande rädsla hos befolkningen och c) allmänheten kräver att politikerna svarar med hårda tag.

Våldet är politiskt sett exploaterbart men även svårhanterligt. Olika intressen hamnar ibland i oheliga allianser om att våldet och otryggheten ökar. Kriminalpolitisk forskning visar att högern, såväl i Sverige som i andra jämförbara länder, traditionellt har framhållit den ökande brottsligheten i allmänhet och det ökande våldet i synnerhet som en kritik av vänsterregeringars påstådda slapphet. När Socialdemokraterna börjar tappa tilltron till den egna politiken, förs också bilden av det ökande våldet fram och påstås då vara en effekt av välfärdsstatens försvagning. Därutöver satsar medier allt mer på brott och straff. Resultatet blir fokusering på straffskärpningar som lösning.

Forskningen har inga investerade intressen i vare sig en ökning eller minskning av våldet. Men för att kunna förklara ett samhällsfenomen som brottsligheten måste utvecklingen först beskrivas på ett så korrekt sätt som möjligt. Detta är då mycket kort vad forskningen kan säga om våldsutvecklingen, rädslan för våld och medborgarnas krav på mer straff.

1. Våldsbrottsligheten minskar i västvärlden. I Sverige har det dödliga våldet minskat enligt Brå från i genomsnitt 108 fall per år i början av 1990-talet till 83 per år 2010–2014. Denna minskning har ägt rum trots att vi under de senaste 20 åren blivit fler i Sverige. Det har hävdats att den här nedgången främst beror på att sjukvården har blivit bättre och i dag räddar fler liv. Att detta skett i enstaka fall ska inte uteslutas. Någon större roll kan dock detta knappast spela. Nedgången i Sverige och i andra länder är för abrupt och för kraftig för att detta skulle kunna vara en huvudförklaring.

Också sjukhusdata pekar på att det grova våldet har minskat. Antalet vårdtillfällen som gäller våldsskador har minskat från cirka 3 000 under 1990-talets inledning till omkring 2 500 under 2010-talet. Dessa data stöds också av frågeundersökningar som till del fångar upp det mörkertal av grövre våld som varken lett till polisanmälan eller slutenvård. Detta görs genom stora frågeundersökningar där allmänheten i riksrepresentativa urval rapporterar om utsatthet för våld. Både SCB:s och Brås offerundersökningar visar att färre medborgare utsatts för grövre våld på 2000-talet än åren kring 1990. När det gäller ungdomsvåld, slutligen, visar de nationella självrapportundersökningarna om brott, vilka genomförts sedan år 1995, att färre unga uppger att de begått eller utsatts för grövre våld. Kort sagt, de centrala indikatorerna forskningen använder visar att grövre våld minskat under 2000-talet. Denna utveckling stämmer väl överens med den som framträder i andra västländer.

2. Rädslan för våld minskar. När det gäller den så ofta åberopade ökade rädslan för brott, så visar Brås trygghetsstudier, som baserar sig på årliga urval av 20 000 medborgare, att rädslan för brott minskat sedan studierna började. Detta gäller oavsett om vi ser till andelen i befolkningen som oroar sig för brottsligheten som samhällsproblem, eller som är orolig att gå ut i sitt bostadsområde eller att överfallas och utsättas för våld (se figur). Det finns i dessa undersökningar stora skillnader mellan män (vilka uppger lägre oro) och kvinnor men den minskande trenden är likartad mellan könen.

3. Allmänheten kräver inte hårdare tag. Enligt en aktuell nordisk undersökning vill svenskar liksom andra nordbor i genomsnitt ha samma straff som domstolarna dömer ut eller till och med lägre. Variationen i synen på straff är visserligen stor, men det visar bara ytterligare att politikerna inte kan hänvisa till det allmänna rättsmedvetandet för att höja straffnivån. Det finns helt enkelt inte någon grupp som representerar folk i allmänhet. Vad medborgarna tydligt vill är dock att påföljderna ska vara rehabiliterande och att brottsoffren ska få ordentlig ekonomisk kompensation. Den förra justitieministern valde att höja straffen för allvarliga våldsbrott till en beräknad kostnad av 400 miljoner när den statliga brottsskadeersättningen låg på 120 miljoner.

Detta är den bild som kommer fram i systematiska beskrivningar inom forskningen. Den ändras inte av enstaka särskilt upprörande fall av dödligt våld och andra tragiska brott. Denna bild av den allmänna utvecklingen ska dock inte skymma allvaret i den ökade användningen av skjutvapen eller att handgranater kastas i våra bostadsområden. Vi vet dessutom också från forskningen att brottsligheten, precis som andra sociala problem, är ojämlikt fördelad. I dagsläget vet vi inte om den generella minskningen av brott och otrygghet jämnat ut denna ojämlikhet. Vår misstanke är att vi, precis som inom andra välfärdsområden, kan skönja ökade skillnader i utsatthet. Här finns det såväl anledning för forskning som kriminalpolitiskt engagemang.

Oviljan att förstå och sprida kunskapen som finns om brottsutvecklingen är dock lika slående som farlig. För oss forskare är det tydligt att enstaka händelser nu exploateras i sociala medier, men tyvärr också på vissa seriösa tidningars ledar- och debattsidor. Samhällsvetenskaplig forskning visar hur moraliska entreprenörer på yttersta högerkanten runt om i Europa försöker peka ut immigranter som en särskilt farlig människotyp. Brottsfrågan har en uppenbar roll i denna process och det är därför inte särskilt överraskande att vi ser utspelsinriktad kriminalpolitik som inte svarar mot hur rådande kunskapsläge ser ut. Forskningen är tydlig med att ständiga straffskärpningar både är kostsamma och ineffektiva för att minska brottsligheten och öka tryggheten. Vi efterfrågar i stället en socialliberal ­– i begreppets bredaste bemärkelse – politik som vågar lutar sig mot systematisk kunskap och som levererar förslag som leder till såväl utjämnade livschanser som minskande brottslighet och ökad trygghet för alla människor i Sverige.

Mer om aktuell brottsforskning

Dödligt våld
Skolundersökning
Utsatthet för våld och oro för brott
Analys av våldsutvecklingen med hjälp av sjukhusdata
Svenskarnas syn på straff