Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Kriminell infiltration ökar inom idrottsrörelsen”

Ideella föreningar och så kallade idrotts-AB bör likställas när det gäller kostnader för polisbevakning i samband med matcher, skriver artikelförfattaren.
Ideella föreningar och så kallade idrotts-AB bör likställas när det gäller kostnader för polisbevakning i samband med matcher, skriver artikelförfattaren. Foto: Robin Aron / Scanpix
Slutbetänkande i dag. Kriminell infiltration är ett reellt problem i den svenska idrottsrörelsen, framför allt i storstadsklubbarna. Oftast handlar det om påverkan av styrelseledamöter och andra nyckelaktörer, mera sällan om att kriminellt belastade personer erövrar positioner, skriver utredaren Björn Eriksson.

Som regeringens nationella samordnare mot idrottsrelaterad brottslighet lade jag i april i fjol fram ett första delbetänkande i frågan benämnt ”Mindre våld för pengarna”. Utöver ett 30-tal förslag som berör grundbultarna i klubbarnas, polisens och åklagarnas arbete ingick förslag till skärpt lagstiftning vad avser tillträdesförbud till arenorna, maskeringsförbud och upprättande av ett nationellt register för huliganer som dömts till tillträdesförbud.

Inget av dessa förslag har – trots kraftigt stöd från idrottsrörelsen och flera andra remissinstanser – ännu resulterat i lagstiftningsbeslut från regeringen. Det är alltfort min förhoppning att så blir fallet under 2013.

Bland förslagen ingick vidare att likställa ideella föreningar och så kallade Idrotts-AB när det gäller kostnader för polisbevakning i samband med matcher. Någon saklig skillnad mellan dem finns knappast. Den ena kategorin ska betala och den andra kategorin slipper. Och vi talar inte om små belopp.

Regeringen har aviserat någon form av alternativ lösning. Nu återkommer jag i annan form till denna fråga vad avser dels möjligheterna att i normalfallen skapa ”polisfria” arenor och minskning av områden där polisen kan ta betalt, dels inrättande av en prövningsnämnd för polisbeslut i vissa av dessa frågor.

Jag är också bland annat med hänsyn till EU-rätten tveksam till möjligheterna att framöver betalningsmässigt skilja mellan ideella föreningar och Idrotts-AB

I det slutbetänkande jag framlägger i dag är rubriken ”Mera glädje för pengarna”. Titeln anger att tyngdpunkten denna gång ligger på prevention och idrottsrörelsens ansvar. Ett drygt sextiotal förslag läggs fram inom så vitt skilda områden som ansvarsfrågor, arenasäkerhet, arrangemangsfrågor, bruket av alkohol och andra droger samt naturligtvis hur den goda supporterkulturen kan stödjas via allehanda initiativ.

Likväl vill jag här koncentrera mig på den kartläggning jag och Stiftelsen Tryggare Sverige gjort vad avser förekomsten av våld, hot och trakasserier inom fotboll och hockey. Undersökningen har genomförts dels som en enkätundersökning dels i form av ett 25-tal djupintervjuer.

Bilden ser värre ut än vad jag tyckte mig ha anledning tro när jag åtog mig uppdraget. Åtgärder måste till och det illa kvickt. Utsattheten, räknat på andelen personer i respektive kategori som årsvis utsätts, ligger på topp för vd/klubbdirektörer/sportchefer (över 40 procent) följt av domare (35 procent) och ordningsvakter/publikvärdar (30 procent).

För fotbollsspelare/ishockeyspelare sjunker siffran till 10 procent. Motsvarande siffror vid Försäkringskassan är 16 procent, för kustbevakningstjänstemän och åklagare 10 procent, för tulltjänstemän 9 procent och för poliser 8 procent.

Det är ingen skillnad mellan fotboll och ishockey. Endast en liten del av händelserna, eller 13 procent, polisanmäls. En vanlig uppfattning i enkätundersökningen är att man inom fotbollen under lång tid varit alltför passiv och att det finns en uppgivenhet när det gäller idrottsrelaterat våld. Nämnas bör att bilden givetvis är splittrad beroende på vilka klubbar vi avser. Endast 40 procent av händelserna, främst trakasserier, rapporteras till närmsta chef.

På ett allmänt plan kan konstateras att hotet mot folkrörelsemodellen alltför ofta underskattas. Många förtroendevalda undviker att ta en klar ställning. I vissa fall handlar det om risken att inte bli omvald på årsmöten. Andra orsaker kan vara att det blir lugnare om man går vissa element till mötes.

Gentemot risksupportrar kan det kortsiktigt ibland te sig lockande att göra uppgörelser av typen att om ni avstår från störningar, till exempel användande av bengaler, är föreningens representanter villiga att tillmötesgå villkor man annars inte skulle acceptera. Gränsen till så kallad otillbörlig påverkan kan stundtals te sig hårfin.

Jag menar att dessa frågor naturligtvis är ett ansvar för respektive specialidrottsförbund (SF) men det är också en fråga som rör den samlade idrottsrörelsen. De ledande företrädarna måste ta ett tydligare ansvar. En trappa måste städas uppifrån.

För mig är det självklart att hot polisanmäls. Vi måste bryta fenomenet att rädslan att det ska bli offentligt är större än vinsten med att polisanmäla. Liksom tendensen att skjuta på gränsen för vad som är okej.

Idrotten får aldrig erbjuda någon gräddfil för obskyra figurer som söker få maktpositioner.

Vad gäller journalister har jag också gjort några undersökningar på samma tema. Resultaten är inte heller här uppmuntrande. Jag vill betona vikten av att redaktionsledningar gör polisanmälan när representanter för medier hotas. Så sker inte alltid.

Toleransnivån ska inte vara högre för medier än för andra grupper. Skriftliga policyförklaringar på detta område saknas inom vissa medieföretag.

En speciell form av brottslighet rör frågan om ljusskygga element lyckats nästla sig in i klubbstrukturerna och utifrån sådana positioner påverkat verksamhetens inriktning och utformning. Alternativt kan frågan gälla om sådana aktörer kan påverka ledande företrädare i klubben att agera efter någon form av dold agenda.

Min bild är att kriminell infiltration är ett reellt problem. Det gäller för närvarande framför allt storstadsklubbar. Till mig inflyter rapporter om påverkan av styrelseledamöter och andra nyckelaktörer. Det handlar mindre om att kriminellt belastade personer erövrar valda positioner utan snarare om direkt eller indirekt påverkan av aktörer i beslutande ställning.

Delvis sker detta öppet via bland annat sociala medier, delvis genom mer subtila metoder. När jag tar del av de djupintervjuer Stiftelsen Tryggare Sverige gjort framträder relativt tydligt den bild jag här skisserar.

Jag anser att det är ett allvarligt problem att så många av de jag talat med anser att kriminell infiltration är en realitet. Å andra sidan har åtskilliga aktörer framfört att man vill erbjuda ett bättre motstånd och att problemet tills vidare bara gäller några klubbar.

Ett tydligt uttryckt önskemål är att jag som nationell samordnare i min utredning lyfter upp frågan till allmän beskådan.

Björn Eriksson, Nationell samordnare mot idrottsrelaterad brottslighet 

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.