Vi är de första att skriva under på att vi skulle vilja se att EU-frågor diskuterades i större utsträckning i Sverige och kan till viss del hålla med om att förslag som kanske är mindre betydelsefulla får stor uppmärksamhet. Det senare beror troligtvis ofta på att det är beslut som är så pass avlägsna från den svenska politiska verkligheten.

Det grundläggande och mycket allvarliga demokratiska problemet är dock att de stora frågorna, som till exempel Lissabonfördraget och utstationeringsdirektivet, inte heller diskuteras i någon större utsträckning trots att de fått långtgående konsekvenser för Sverige och dess medborgare. Om dessa frågor hade genomlysts och debatterats på ett sakligt sätt hade vi till exempel kanske kunnat undvika att ställas inför det fait accompli som Lavaldomen kommit att bli.

En annan viktig fråga som är aktuell just nu är EU:s budget som nyss röstats igenom i Strasbourg med en bred majoritet. I dessa tider av ekonomisk kris och skyhög arbetslöshet tvingas många länder att minska sina budgetar, med en försämrad välfärd som konsekvens. EU:s budget verkar dock inte vara konjunkturberoende, då en majoritet av parlamentets ledamöter – däribland de svenska Socialdemokraterna men även Moderaterna – röstade för en ökning på drygt sex procent.

Samtidigt är prognosen i den svenska budgeten att medlemsavgiften kommer att öka med nio procent de närmaste fyra åren. Utslaget per medborgare kommer kostnaderna för EU-medlemskapet att uppgå till drygt 3 500 kronor. Dessa frågor skulle vi gärna se att det talades mer om.

En av mediernas huvuduppgifter är att granska makten och de beslut som fattas. Som oppositionspolitiker är en av huvuduppgifterna att opponera sig mot den politik som förs av dem som sitter vid makten.

Om man för över Ludvigssons sätt att resonera till den inrikespolitiska arenan framstår tankevurpan i tankesättet ännu tydligare. Tänk om statsminister Reinfeldt skulle gå ut och kräva att det ”nejsägarmaskineri” som motsätter sig att välfärden urholkas och att de rikaste får de största skattesänkningarna måste tystas. Skulle då Socialdemokraterna i Sverige upphöra med sin kritik mot regeringens högerpolitik?

Socialdemokraterna står i EU-frågor för en enda vägens politik, där ökad överstatlighet ständigt är svaret. Det är även Ludvigssons ståndpunkt och det är naturligt att han för en sådan politik, så länge han har stöd för det i sitt parti. Det är lika naturligt för oss, som EU-kritiker, att även fortsättningsvis föra fram våra ståndpunkter.

Ludvigsson försöker anlägga något sorts underdogperspektiv i sin retorik. Det är nytänkande, men för den vakna läsaren ter det sig fullkomligt absurt. Det största stödet för EU återfinns ju trots allt hos etablissemanget. Där har vi också pudelns kärna. Den Europeiska unionen är inte ett projekt som byggts underifrån utan raka motsatsen. Beslut av större eller mindre dignitet fattas i slutna mötesrum – ofta av medelålders män – långt från medborgarna. Det finns helt enkelt inte en folklig förankring. Och så länge det fortsätter att vara så kommer också kritiken att fortsätta.

Eva-Britt Svensson, EU-parlamentariker (V)
Jonas Sjöstedt, riksdagsledamot och EU-politisk talesperson (V)