DN Debatt

”Kronhjortar i vargområden kan minska jaktkonflikterna”

Det skådespel kronhjorten bjuder på under sin brunst hör till det mer spektakulära man kan uppleva i svensk natur, skriver tre viltekologer.
Det skådespel kronhjorten bjuder på under sin brunst hör till det mer spektakulära man kan uppleva i svensk natur, skriver tre viltekologer. Foto: Anders Jarnemo

Aktiv utsättning skulle ge flera fördelar. För vargen är kronhjort ett mer naturligt byte än älg. Om vargen går över till kronhjort konkurrerar den inte lika mycket med jägarna om älg. Hjortarnas kost innebär dessutom betydligt mindre skogsskador än vad älgarna ger upphov till, skriver tre viltforskare.

Vargen ger upphov till starka känslor och konflikter. En källa till konflikt är att jägare kan uppleva vargen som en konkurrent om älgen. Samtidigt vill svenskt skogsbruk hålla älgstammen på en låg nivå för att minimera de skador som älgens bete på ungtallar orsakar. I vargreviren blir det då färre älgar över till jägarna när vargen tagit sin beskärda del, vilket spär på många jägares negativa attityd till varg. Kanske kan kronhjorten erbjuda en lösning på denna konflikt?

Kronhjorten är vårt näst största hjortdjur efter älgen. Arten vandrade in söderifrån efter senaste istiden och spred sig upp till Mellansverige. Det är således en ursprunglig art i den svenska faunan. Kronhjorten trängdes dock tillbaka och skulle ha utrotas helt i Sverige på 1800-talet om inte en liten stam hade räddats på några gods i Skåne. I dag finns arten på flera håll i landet till följd av utsättningar (tidigare oreglerat) och rymningar från hägn.

Kronhjort skiljer sig i flera avseenden från älg. Medan älg är mer ensamlevande, lever kronhjort i flockar. Hindar och kalvar för sig, hjortar för sig. De möts egentligen bara under brunsten, då de starkaste hjortarna håller harem av hindar. Hindarna föder bara en kalv och är dessutom väldigt trogna sitt uppväxtområde. Därmed ökar antalet djur sakta och spridningen till nya områden går långsamt. Den årliga avskjutningen av kronhjort i Sverige är 6 000 djur, att jämföra med cirka 100 000 älgar. I Norge fälldes senaste säsongen 36 000 kronhjortar, något som antyder vilken potential arten kan ha i Sverige.

Till skillnad från älg, som i stor utsträckning betar lövsly och unga tallar, betar kronhjorten huvudsakligen växter på marken såsom gräs, örter, bärris, ljung och lav. Kronhjort kan också äta bark, vilket orsakar kostsamma skador, framför allt i granplanteringar. Detta sker framför allt i bördiga områden, till exempel i Skåne, där skogarna är täta och där det saknas alternativ föda inne i skogen vintertid.

I Kolmårdenområdet däremot, med landets kanske högsta täthet av kronhjort, är barkskalning ovanligt och utgör inte något stort problem för skogsbruket. Det främsta skälet till detta är att här finns gott om alternativ föda i skogen i form av till exempel blåbärsris, ljung och lav. Studier i Kolmården har också visat att kronhjort inte heller äter på plantor av tall och gran i tillnärmelsevis samma omfattning som älg gör.

Ur skogsskadesynpunkt fungerar således kronhjort alldeles utmärkt i ett landskap av Kolmårdens typ, det vill säga ett skogsdominerat landskap med en god tillgång på blåbärsris, ljung och lav. Detta är också en landskapstyp som är mycket vanligt förekommande i det mellansvenska bälte där den svenska vargstammen i dag har sin tyngdpunkt. Här borde kronhjort kunna existera utan allvarliga skogsskador som följd. Kronhjorten finns redan i detta område, men enbart i några små, spridda bestånd. Större delen av ”vargbältet” saknar kronhjort. Anledningen är, som nämnts ovan, att kronhjortens naturliga spridningsförmåga är mycket begränsad av dess sociala system.

Arten kan därför behöva hjälp på traven genom aktiv utsättning. För att detta ska kunna bli möjligt krävs dock att Naturvårdsverket meddelar nya föreskrifter eller radikalt ändrar sin tillämpning av gällande lagstiftning. Vi anser därför att reglerna för utsättning av vilt bör ses över.  

Den bytesart som vargen verkar mest anpassad till är för övrigt just kronhjort. I de områden på andra håll i världen där varg och kronhjort samexisterar, till exempel Östeuropa och stora delar av Nordamerika, är det kronhjort som utgör vargens huvudsakliga byte.

Vi föreslår att man ska introducera och aktivt gynna en etablering av kronhjort i det mellansvenska vargområdet. Genom att sätta ut kronhjort i vargbältet ges vargen ett alternativbyte till älg. Givet att vargen, i alla fall delvis, skiftar från älgmeny till att i stället ta kronhjort, får detta till följd att det bli fler älgar över till jägarna. Och då kan ändå älgstammen hållas på en tillräckligt låg nivå för att älgens betesskador på ungtall ska vara tolerabla ur skogsbrukets perspektiv.

Samtidigt som en etablering av kronhjort kan tänkas minska vargens predation på älg, och därmed mildra konflikten mellan jägare och varg, så får också jägarna i kronhjorten ett alternativbyte. Den svårjagade kronhjorten – omvittnad för såväl sin skönhet som för sin skygghet och intelligens – är en art som många svenska jägare har högst upp på önskelistan att få på sin jaktmark.

Kronhjorten kan därmed bli en värdefull resurs för landsbygden genom att bidra med jakttillfällen, miljövänligt kött och naturupplevelser. Detta samtidigt som risken för att kronhjort ska orsaka svåra skador för skogsbruket är liten.

Kronhjort hör, tillsammans med till exempel uroxen och vildhästen (båda utdöda) samt den i Sverige utrotade visenten, till den vilda fauna av stora växtätare som en gång satte sin prägel på det naturliga landskapet. Den hade en landskapsvårdande roll som senare övertogs av hästar, kor, får och getter som betade våra skogar och hagar. Det finns nu en brist på denna typ av stora betande djur som till stor del hämtar sin föda ur mark- och fältskiktet. Detta är särskilt påtagligt i de delar av landet där djurhållningen minskar drastiskt. Dessa arters bete hade en landskapsdanande funktion som var viktig för den biologiska mångfalden. Att etablera kronhjort i ekosystemet kan därmed också vara ett långsiktigt och hållbart sätt att rädda kvar en del av den biologiska mångfalden i Sverige.

Lägg därtill att det skådespel som kronhjorten bjuder på under sin brunst hör till det mer spektakulära man kan uppleva i svensk natur, samt att kött från kronhjort hör till det mest välsmakande som står att finna. Vi tycks därmed ha ett läge med bara vinnare.

Bakgrund. Kronhjort

Kronhjort, cervus elaphus, kallas även kronvilt.

Hondjur kallas ”hind”, handjur ”hjort”, unge ”kalv”.

Hindar väger 100–150 kilo, hjortar kan väga upp till 300 kilo.

Hindar kan bli 18–25 år i det vilda, hjortar sällan äldre än 14–16 år.

Handjuren har inte vuxit färdigt förrän vid 6–8 års ålder och står på toppen vid 10–14 år.

Bara handjuren har horn, vilka fälls i februari–april, varpå nya växer ut.

Brunst i september. Hjortarnas bröl kan då höras på upp till 5–6 kilometers avstånd.