Pär-Arne Jigenius kallar ”Carl XIV Gustaf – den motvillige monarken” en skandalbok (DN Debatt 5/11) och kritiserar svenska medier för att ha rapporterat om innehållet i boken. Även i andra medier har det argumenterats för att publiceringen av boken innebär att respekten för privatlivets helgd har urholkats, och att gränsen för vilka detaljer ur människors liv som får publiceras har förskjutits. Som förläggare av boken motsätter jag mig denna beskrivning.

Liksom alla andra har kungen rätt till ett privatliv. Han måste kunna umgås med familj och vänner utan att medierna ständigt rapporterar eller tränger sig på. Denna rätt till ett privatliv för människor som lever i offentligheten bör snarare öka än minska.

Att kungen måste få ha ett privatliv betyder dock inte att han får bete sig hur som helst när han inte är på officiella uppdrag. Det som motiverar publiceringen av de privata uppgifterna i boken är inte det skandalösa i sig, utan att de visar hur kungens agerande är i strid med hans roll som statschef.

Enligt grundlagens förarbeten är statschefens främsta uppgift att vara en ”samlande representant och symbol för landet”. I boken beskrivs hur kungen under många år levt ett festliv, och gett uttryck för en kvinnosyn som står för något helt annat.

För en statschef i en modern, jämställd demokrati är det inte lämpligt att festa i lokaler som ägs av kriminella, att gå på strippklubbar och få unga kvinnor levererade till festerna lagom till kaffet. Att kungen agerat på detta sätt har undergrävt förtroendet för hans uppdrag. Han har också genom sitt val av sällskap och miljöerna för sitt festande utsatt sig för risken för utpressning, och försvårat personskyddets möjligheter att utföra sitt arbete.

Den aktuella boken är skriven med stor respekt för kungens rätt till en rimlig privat sfär. Uppgifter som inte kunnat motiveras utifrån rollen som statschef har genomgående redigerats bort ur manuset före publicering. Frågan boken väcker är därför inte var gränsen ska gå för kungens privatliv, utan vilken typ av privatliv som är förenligt med att vara statschef och vilket ansvar medierna har att granska detta.

Kungen har nu uttalat sig om boken, men valt att varken bekräfta eller dementera uppgifterna i sak med hänvisning till att de skulle ligga långt tillbaka i tiden. Han tycker i stället att det är dags att vända blad och gå vidare.

Att kungen vill slippa ämnet är förståeligt. Många av händelserna i boken ligger dock inte långt tillbaka i tiden. Besöket på strippklubben Carat Club i Bratislava skedde så sent som 2008 och besöket på Gold Club i Atlanta 1996. Att kungens problematiska festande dessutom pågått under flera decennier dessförinnan är knappast något som gör frågan mindre relevant att belysa.

Om kungen ska ha en trovärdighet som statschef måste han behandlas med samma respekt, men också med samma krav, som statsministern, talmannen och andra offentliga makthavare.

Skandaler har inget egenvärde, men detaljer i privatlivet är relevanta om de står i konflikt med en makthavares uppdrag. När nu den mest gedigna granskning som hittills gjorts konstaterat betydande brister i det sätt kungen agerat privat har medborgarna all rätt att ta del av dessa uppgifter genom medierna, men också att få veta hur kungen ställer sig till sanningshalten i det som framkommit.

Kristoffer Lind, förläggare Lind & Co