Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Kunskapsraset en naturlig följd av förändrat samhälle”

Individualism. I ett långt gånget expertsamhälle som vårt fritas de flesta från tvånget att äga kunskap, och samhällsprojektet är inte längre gemensamt. Utvecklingen har alltså fått kunskapsförstörande följder, som det är svårt att göra något åt – men inte omöjligt, skriver historieprofessorn Arne Jarrick.

Den nya Pisaundersökningen visar att går det utför med kunskaperna i matematik och läsförståelse. Det stämmer nog, trots att de senaste hundra åren tvärtom inneburit en kraftig tillväxt av kunskaper och tankeförmåga.

Raset verkar främst gälla västvärlden, där Sverige är särskilt drabbat. Motsatsen verkar gälla de starkt expanderande medelrika eller halvfattiga länderna i sydöstra Asien.

Är det i så fall å ena sidan så att det pågår en samling kring ett samhällsprojekt i länder som nyss var fattiga men nu hyser hoppet att ta sig därifrån, med kunskap och utbildning som viktiga motorer? Är det å andra sidan så att befolkningarna i vissa länder ännu är för fattiga för att kunna och befolkningarna i andra länder allmänt sett är för rika för att vilja göra detsamma?

Vore det så pekar det mot en förklaring till det pågående raset. Det är en förklaring längs två linjer som strålar samman i ett handlingsval som jag kallar ”sorti”, med ett lån från nationalekonomen Albert O Hirschman.

• Första linjen: Varför ska unga människor anstränga sig för att förse sig med kunskaper, och varför ska de i så fall göra det i skolan? Vilken är vinsten? Visserligen möter vi ständigt en förkunnelse som säger att vi nu mer än någonsin är tvungna att göra det för att klara oss i ett komplext och kunskapsintensivt samhälle. Men är det sant? Och tror inte unga människor att det går att reda sig rätt bra utan att veta särskilt mycket?

Visst är det bra att kunna engelska, men just för att klara sig i världen verkar man kunna lära sig språket hemma framför datorn eller på resa lika bra som i skolan. Och vilken matematik måste man kunna när algoritmerna redan är inbyggda i våra apparater, där man också kan söka information om vad som helst utan att veta hur orden stavas, och där statistikprogrammen hjälper oss att räkna ut samband utan att vi behöver veta hur det går till? Apparater som snarare inbjuder till korta besök bland korta texter än till träning i läsförståelse av längre resonemang. Tillvänjande och uppmuntrat också av dem som påstår att vi lever i ett kunskapssamhälle, i vilket ofta kunskapens innehåll tycks mindre intressant än uppmärksamheten den väcker.

Självklart bygger de här hjälpmedlen på avancerad kunskap. Men det räcker att en minoritet av experter har den och att de förser oss andra med genvägar förbi snarare än till kunskapen. Så vi lever i ett kunskapsbaserat expertsamhälle som till följd av avancerad informationsteknik fritar flertalet från kunskapstvånget.

Och följden? Just den vi nu ser, men ännu inte överallt dit samma teknik också har nått och där den också utvecklas och med tiden riskerar att få samma följder som här. Sådan utveckling från expansion till välstånd till stagnation har vi bevittnat många gånger i historien, i till exempel Kina, Rom, Ottomanska riket. Den har diskuterats länge, bland andra av 1300-talshistorikern Ibn Khaldun, då han talade om nybyggarandan – han kallade det ”beduinandan” – som riskerade att tunnas ut för varje ny generation som skulle förvalta den. Framgång riskerar att göra oss bekväma, trots att vi anar följderna. Trestjärniga restauranger förblir i allmänhet inte trestjärniga.

I frånvaron av ett mobiliserande samhällsprojekt skjuter de här förloppen på den individualism som enligt World Values Survey i hög grad kännetecknar Sverige. Man kan kalla det för sorti, utträde ur gemensamma strävanden för gemensamma mål.

• Andra linjen: Den allmänna samhällsförändringen har på senare år överlagrats med institutionella reformer som driver på i riktning mot kunskapssamhällets nedrivning, vilken utlöst den Pisa-panik alla nu talar om. Det är här Hirschman kommer in med sin studie ”Exit, Voice, and Loyalty”, publicerad redan 1970.

Enligt Hirschman finns det två möjliga reaktionssätt för den som är missnöjd med kvaliteten på de varor som ett företag säljer eller med den verksamhet en organisation bedriver: att handla ekonomiskt eller att handla politiskt. Det förra innebär att överge företaget eller organisationen som missnöjet gäller till förmån för en annan produkt eller organisation. Hirschman kallar det för ”sorti”, medan ”protest” är det politiska och därmed lojala sättet att reagera på. Lojalt, därför att det är att ta ansvar för den organisation man befinner sig i.

Har detta med den pågående krisen att göra? Ja. I dag är skolsystemet riggat så att det i första hand inbjuder just till sorti för de föräldrar som är missnöjda med den utbildning deras barn bestås. De kan ta sin skolpeng och gå. Sannolikt är det de mest kvalitetsmedvetna som är de första att låta sina barn göra sorti. Därmed bidrar de till att ytterligare försämra skolan. Och så vidare. Om systemet i stället vore sådant att de kvalitetskrävande föräldrarna hade starka skäl att vara kvar för att protestera mot missförhållandena skulle kanske den nedåtgående spiralen ha kunnat hejdas.

Vad vi ser är alltså en samhällsutveckling som inbjuder unga människor till att väja för den krävande vägen mot gedigen kunskap till förmån för det som kräver mindre utan att på kort sikt ge påtagliga nackdelar, samtidigt som skolsystemets belöningssystem hellre inbjuder till individualistisk flykt än till gemensam kamp för förbättring. Dubbel sorti, alltså.

Dagens politiker vidtar nu den ena åtgärden efter den andra för att rida spärr mot de kvalitetsproblem som jag tror bara är den naturliga följden av ett grundläggande systemfel. Att införa alla dessa kontroller är tappert och lovvärt men drar orimliga transaktionskostnader i tid och pengar. Alla som verkar i skolan känner tyngden av det här.

Att göra något åt de kunskapsförstörande följderna av den allmänna samhällsutvecklingen är svårt men inte omöjligt med historisk kunskap om riskerna. Utvecklingen är följden av val, ju mer informerade desto bättre. På kort sikt är det dock lättare att avskaffa ett skolsystem som belönar illojal sorti framför lojal protest.

Jan Björklund drog i gång debatten om skolans kvalitet. Hedervärt. Det vore än mer hedervärt om han nu vore redo att byta ut lappverket av nödlösningar mot ett verkligt systemskifte, där det generaliserade fria skolvalet demonteras.

Vad jag här har sagt är bara ett förslag på förklaring. Det skulle behövas systematisk forskning för att ta reda på om det ligger något i den.