DN Debatt

”Kvalitetsjournalistiken på snabb reträtt i Sverige”

Medvetna beslut. Efterfrågan på kritisk, självständig journalistik avtar i snabb takt. Form har blivit viktigare än innehåll i svenska tidningar. Under 1990-talet var det självklart för svenska kvalitetstidningar att jämföra sig med Financial Times och New York Times. I dag utmanar en sådan jämförelse löjet, skriver Mats Svegfors.

Dagstidningen befinner sig i en svår situation. När tidningsinnehållet distribueras via nätet finns ingen kostnad för papper, ingen kostnad för att trycka tidningen och ingen kostnad för att distribuera tidningen. Vi närmar väl oss därmed slutet på den era då döda träd har varit bäraren av journalistisk bevakning och demokratisk dialog.

Detta är en konventionell beskrivning av vad som håller på att hända med journalistiken i papperstidningen. Men överensstämmelsen med verkligheten är inte särskilt stor. Det är inte framför allt papperet tidningarna har sparat på utan det journalistiska innehållet.

Jag har jämfört Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter tre år: 1992, 2002 och 2012. Jag har valt den andra onsdagen i maj respektive år. Alla dessa onsdagar har varit ”vanliga” tidningsdagar, opåverkade av helger och annat som förrycker jämförbarheten. Jag har bokstavligen räknat nedslag, det vill säga bokstäver och blanksteg mellan bokstäverna.

Sant är att båda tidningarna har övergått till tabloidformat under perioden. Sidorna har blivit mindre. Men i gengäld har sidorna blivit fler. Den riktigt stora förändringen är inte att det trycks och skickas ut mindre papper. Den stora förändringen är att det fästs mindre innehåll på det papper som väl rullar genom tryckeriernas pressar.

Man skulle tro att det dyra papperet skulle ha använts mer och mer medvetet. Men det rakt motsatta har inträffat. Under 20 år har journalistik sparats bort. Det viktiga har uppenbart inte varit att spara på den dyra papperstidningen utan att spara på journalistiken.

För 20 år sedan innehöll Svenska Dagbladets förstasida 10.000 nedslag. Dagens första- och andrasida, som motsvarar 1992 års förstasida, innehåller 4.000 nedslag. Utrymmet är detsamma: i dag två tabloidsidor, då en stor ”broadsheetsida”. Men innehållet har mer än halverats.

Det som har hänt i SvD har också hänt i DN. DN har gått från 8.500 nedslag på sin förstasida 1992 till 4.000 nedslag i dag.

SvD:s debattsida rymmer i dag 6 000 nedslag mot 10.000 nedslag 1992, detta trots att sidutrymmet är oförändrat, då en halv broadsheet­sida, i dag en hel tabloidsida. Samma sak har hänt i DN: då 10.000 nedslag, i dag 7.000 nedslag.

Det mest besynnerliga med förändringen i Svenska Dagbladet är att en formlig slakt skett på det som de allra flesta betraktar som tidningens allra mest centrala innehåll: inrikesnyheter, politiknyheter och lokala nyheter. I början av 1990-talet omfattade dessa nyheter cirka 70.000 nedslag, i dag är utrymmet nere på 30.000.

Genom satsningen på Stockholm har DN delvis valt en annan väg. Men neddragningen på inrikes- och politiknyheter är lika stor i DN som i SvD. Samtidigt som det centrala nyhetsutrymmet minskat i SvD har kulturen, fram till nu, klarat sig tämligen väl.

I tabellen här intill redovisas jämförelsen. Talen är avrundade, av flera skäl. I enskildheter går alltid jämförelsetal att ifrågasätta. Men bilden i stort är extremt tydlig.

Det finns flera förklaringar till förändringarna:

• Rent tekniskt går utrymme förlorat i och med tabloidisering. Det påverkar men är inte avgörande.

• Med svensk tidningstradition styr tabloid­formatet mot större bildyta och mindre textyta. Men det kan också uttryckas annorlunda: De svenska kvalitetstidningarna lade sig till med lösnummertidningarnas redigeringsspråk i och med tabloidiseringen.

• Internt på tidningarna har ”redigeringskulturen” flyttat fram positionerna på ”textkulturens” bekostnad. Det har, mycket värderande uttryckt, blivit viktigare med form än med innehåll.

Den digitala redigeringstekniken har medverkat till detta. I det mode som nu råder är nyhetsgrafik modern medan text är omodern.

• Tabloidiseringen har skapat tillfälle och sammanhang för tidningsföretagens ekonomiska ledningar att pressa tillbaka resursanspråken från den egna nyhetsjournalistiken, som är det i särklass dyraste innehållet. Spatiöst redigerade reportage, som dessutom kan köpas in från frilansmedarbetare och redigeras på dagtid, är lågkostnadsalternativ till kvalificerad egen nyhetsjournalistik.

Det går att i en mycket direkt mening peka på direkta orsaker till att så mycket av det viktigaste innehållet bara har försvunnit. Men därmed är inte frågan besvarad varför det djupare sett har blivit så här. När sidutrymmet har blivit en alltmer dyrbar tillgång, varför slösas det då alltmer med det?

Allt handlar verkligen inte om tabloidformatet. Viktigare är tidsbundna föreställningar och grundläggande förskjutningar i de ekonomiska förhållandena. Svensk och norsk ”kvalitetspress” har gått mycket längre än de flesta andra länders prenumererade tidningar när det gäller att spara bort innehåll. Jämför med Danmark, eller med Finland och Helsingin Sanomat, som gick över till tabloid för en månad sedan.

Om vi tittar ut över Europa är det slående att det finns extremt texttäta tidningar i mindre format, som Neue Zürcher Zeitung, och det finns tabloidtidningar, likt norska Aftenposten, som skulle få en 20 år gammal utgåva av Expressen att se ut som en telefonkatalog.

Under 1990-talet var det ändå självklart att vi i SvD jämförde oss med Financial Times när vi funderade på tidningens innehåll, utformning och positionering. Lägger vi en svensk kvalitetstidning i dag vid sidan av Financial Times, eller för den delen New York Times, utmanar jämförelsen löjet.

Efterfrågan på kritisk, självständig journalistik avtar i snabb takt. Kommersialiseringen och ekonomismens primat råder i varje por av samhället. Public servicekommittén lade fram sitt betänkande i september förra året. Dess förslag innebär, med rimliga ekonomiska antaganden, att Sveriges Radio fram till 2019 ska spara bort 200 journalister.

Kommittén beskriver det över huvud taget inte som ett problem. Efter ytterligare en sändningstillståndsperiod, det vill säga fram till 2025, leder den politik kommittén förordar till att närmare en tredjedel av Sveriges Radios journalistik är borta.

Inte ens inom tidningsföretagen ses det som ett problem att nyhetsutrymmet krymper och att redaktionerna smälter samman som en fjolårsdriva. Och varför skulle det vara på något annat sätt? Läsarna protesterar inte särskilt högljutt. Får de välja mellan reportage om bostadsrätter i Stockholms innerstad och nyhetsartiklar om sociala problem i Rosengård i Malmö tolererar de rätt väl att läsa om sina drömhem.

Kvalitetsjournalistiken trängs tillbaka i Sverige. Det framställs som en nödvändighet, men är det inte. Eroderingen av journalistiken är resultat av konkreta beslut fattade av enskilda personer i makt- och förtroendeställning.

Mats Svegfors, Tidigare chefredaktör för SvD och fram till 1 oktober 2012 vd för Sveriges Radio