En av jordens ödesfrågor är att lösa vårt framtida behov av mat, bränsle och rent vatten med ett jord- och skogsbruk som är miljövänligt, resurssnålt och hållbart. Forskning på växter har gjort enorma framsteg och vi vet nu ganska väl hur växter växer, skyddar sig mot sjukdomar och vad som begränsar produktionen i jord- och skogsbruket. Förutsättningen för framstegen har varit grundforskning, framför allt studier av växters gener.
Tillämpningen av denna kunskap med målet att göra jord- och skogsbruket hållbart och miljövänligt hindras dock av den europeiska gentekniklagstiftningen. Enligt regelverket kontrolleras växtsorter framtagna med genteknik in absurdum, andra sorter kontrolleras överhuvudtaget inte.
Vissa miljöorganisationer leder opinionsbildningen mot genmodifierade växter. Argumenten är att dessa kopplats samman med multinationella företag, att det finns osäkerhet om riskerna, att de inte ger ett miljövänligt jordbruk utan ökar kemikalieanvändningen samt att endast multinationella företag tjänar på genmodifierade växter. Låt oss granska dessa argument.
För det första: Genmodifiering har revolutionerat grundforskningen om växter. De flesta av oss, svenska universitetsforskare som har anslag från Vetenskapsrådet för grundforskning om växter, använder genmodifierade växter när vi studerar till exempel fotosyntes, tillväxt, hormoner, dygns- och årsrytm, sjukdomsresistens och artbildning. För att dra entydiga slutsatser krävs växter med kontrollerat förändrade egenskaper och sådana tas bättre fram med genteknik jämfört med metoder som används inom ”traditionell” växtförädling. Tusentals genmodifierade växter odlas varje dag på svenska universitet.
För det andra: Det finns ingen vetenskaplig osäkerhet i frågan om genmodifierade växter är riskablare än konventionellt förädlade. Lagstiftningen formulerades då det ännu inte fanns tillräckliga data om detta men nu vet vi bättre. 500 oberoende forskargrupper har fått 300 miljoner euro från EU för att studera riskerna. Slutsatsen i en sammanställning av resultaten (”A decade of EU-funded GMO research”) är att ”GMOs are not per se more risky than e.g. conventional plant breeding technologies”. Vi grundforskare vet att förändringar framtagna med genteknik är lättare att kontrollera än de som tagits fram på andra sätt. Lagstiftningen resonerar tvärtom då endast genmodifierade växter kontrolleras. Logiken är lika god som om endast läkemedel framställda med genteknik skulle utvärderas för biverkningar.
Ett huvudargument mot genmodifierade växter har varit att sorter som skulle ge ett mer hållbart jordbruk ännu inte lanserats. Problemet är att detta knappast kommer att ske med nuvarande lagstiftning. Medan växter motståndskraftiga mot sjukdomar – framtagna på traditionell väg – kan börja odlas på en gång tar det många år att få en genmodifierad sort med samma egenskap godkänd för odling. Processen från grundforskning – via tillämpad forskning – fram till färdigt utsäde som saluförs av ett företag är inte bara tidsödande utan också mycket dyr; den kostar uppskattningsvis minst 100 miljoner kronor. Offentligt finansierade forskare eller små företag har aldrig sådana resurser och kan därmed i praktiken inte omsätta landvinningar som görs inom grundforskningen. Endast ett fåtal multinationella företag klarar av att ta kostnaderna och dessa får följaktligen monopol. Regelverket utesluter med andra ord all konkurrens och monopolet beror alltså inte på patenträttigheter eller osunda affärsmetoder som ofta hävdas.
Miljörörelsens motstånd mot genmodifierade växter motverkar inte bara övergången till ett hållbart jordbruk utan paradoxalt nog också deras ”kamp mot de stora kemiföretagen”. Kostnaderna förknippade med introduktion av genmodifierade sorter ger dessa bolag monopol på en enorm marknad; 10 procent av världens jordbruksmark besås i dag med genmodifierade grödor. Dessutom har bolagen i de genmodifierade sorterna en ”inkomstbortfallsförsäkring” då användning av genmodifierade växter ofta leder till en minskad efterfrågan på jordbrukskemikalier.
I USA försöker ultrareligiösa grupper upphöja en kvasivetenskap, kreationism, till ett alternativ till evolutionsläran. I Europa ser vi på detta med häpnad, som om man gick mot uppfattningen att jorden är rund. Här tror dock i stället många på kvasivetenskaplig skrämselpropaganda om genteknikens risker och detta underblåses av vissa grupperingar inom miljörörelsen. Den svenska miljörörelsen har en stolt tradition att stå på vetenskaplig grund. För många av oss var engagemang i den ideella miljörörelsen avgörande för vårt yrkesval; vi ville bidra till en bättre värld. Miljörörelsen borde se det som en varningsklocka att åtskilliga av oss med sorg lämnat den då vi inte kan vara med i organisationer som i denna fråga ställt sig på samma planhalva som vetenskapsfientliga och populistiska krafter utan att dagtinga med vårt vetenskapliga samvete.
Vi uppmanar den svenska miljörörelsen att förena sig med vetenskapen och försöka påverka sina mer högljudda utländska systerorganisationer.
Den europeiska gentekniklagstiftningen är så oerhört restriktiv att framstegen inom offentligt finansierad grundforskning på växter inte kommer till praktisk tillämpning.
Att ändra på lagstiftningen är en mycket viktig fråga inte bara för Europa. Den underfinansierade växtförädlingen i många av tredje världens länder fråntas också ett av sina bästa verktyg att ta fram bättre lokala grödor eftersom risken för att bli uteslutna från den GMO-fientliga europeiska marknaden är högst reell.
Vi, 41 forskare med anslag från Vetenskapsårdet för grundforskning om växter, uppmanar därför våra politiker och miljörörelser att ta ansvar och snarast försöka ändra på denna otidsenliga lagstiftning. Detta för att all tillgänglig kunskap ska kunna användas för att skapa ett hållbart jord- och skogsbruk.
Det borde vara egenskaperna hos en växt som avgör om den skall kontrolleras, inte tekniken som använts för att ta fram den. Vi anser inte att odling av genmodifierade växter bör släppas fri. Sorter som är giftiga eller skulle kunna ge allergier eller miljöproblem måste givetvis utsättas för myndigheters kontroll men detta skall gälla ALLA sorter oavsett om de är framtagna med genteknik eller inte.
Vår önskan är att världens bönder ska kunna erbjudas utsäde som tagits fram för att ge ett så energi- och vattensnålt och kemikaliefritt jordbruk som möjligt, men gentekniklagstiftningen motverkar detta.
Stefan Jansson, Catherine Bellini, Christiane Funk, Per Gardeström, Markus Grebe, Vaughan Hurry, Pär Ingvarsson, Edouard Pesquet, Göran Samuelsson, Wolfgang Schröder, Åsa Strand, Hannele Tuominen, Johan Trygg, Xiao-Ru Wang,
Umeå universitet
Inger Andersson, Rishikesh Bhalerao, Peter Bozhkov, Christina Dixelius, Åsa Lankinen, Karin Ljung, Ewa Mellerowicz, Ove Nilsson, Jan Stenlid,Sten Stymne, Björn Sundberg,Eva Sundberg, Sara von Arnold, Gunnar Wingsle,
Sveriges lantbruksuniversitet
Urban Johanson, Henrik Jönsson, Per Kjellbom, Christer Larsson, Carl Troein,
Lunds universitet
Adrian Clarke, Magnus Holm, Bengt Oxelman, Cornelia Spetea Wiklund,
Göteborgs universitet
Annelie Carlsbecker, Stenbjörn Styring,
Uppsala universitet
Harry Brumer,
Kungliga tekniska högskolan
Elzbieta Glaser,
Stockholms universitet