Jämställda löner skapas inte i en avtalsrörelse. För att komma åt de strukturella skillnaderna i lön mellan kvinnor och män behövs andra insatser. Att vi inte har jämställda löner beror inte på illvilliga avtalsslutande parter. Det är heller inte en fråga om att försöka tukta parterna. Lönesättningen börjar långt före förhandlingarna.
Låt oss börja en analys med att se på hur arbeten utformats. En del yrken har utformats av män och andra har utformats av kvinnor. Generellt har de yrken som utformats av män tydliga arbetsmoment och kompetenskrav medan yrken som utformats av kvinnor inrymmer många osynliga, icke namngivna som inte heller gjorts synliga. Ett exempel är arbeten inom vården.
På sjuttiotalet arbetade jag med en studie inom sjukvården. Syftet var att kartlägga personalens arbetsuppgifter som ett led i utformningen av en ny vårdyrkesutbildning. Vi var ute på alla typer av vårdavdelningar, mottagningar, operationsavdelningar med mera och mätte tidsåtgång för olika uppgifter och vilka som utförde dem. När analysen vidtog kunde vi konstatera att det var ytterst få uppgifter som sjuksköterskor utförde som inte annan vårdpersonal också utförde. En slutsats av detta skulle då vara att vi inte skulle behöva så många sjuksköterskor – det skulle ju räcka med undersköterskor och vårdbiträden eftersom de också kunde utföra flertalet sjuksköterskeuppgifter. De få uppgifter som sjuksköterskorna exklusivt utförde kunde de utföra för många avdelningar.
I analysgruppen insåg vi ganska snart att något måste vara fel. Vi skisserade några exempel från sjuksköterskans vardag:
En sjuksköterska på en vårdavdelning går in på en sal för att ta puls och blodtryck på en patient, vilket var uppgiften som vi registrerat. Under tiden ser hon att patienten i sängen bredvid verkar vara blå om läpparna (när jag är färdig med det här ringer jag läkaren för att höra om vi ska göra något). Hon konstaterar också att patienten mittemot verkar ledsen. (Det var visst något problem med hans hemfärd, tänker hon. Jag ska ringa kuratorn och se vad det går att göra för honom, planerar hon.) Till sist tittar hon under sängarna och ser att det är dammigt. (Vilket arbetslag var det som ansvarade för den här salen i dag, tänker hon. Jag ska ta reda på det och ta upp det med dem i morgon, fortsätter hon i sin planering.)
Av detta exempel kunde vi konstatera att under tiden som hon utförde en uppgift – den enda vi registrerat – som både undersköterska och biträde kunde utföra, så utför hon ett antal andra ”osynliga” uppgifter, som skulle kunna namnges som diagnosställande, arbetsledning etcetera. Att skaffa en överblick över avdelningen för vårdplanering har hon inte givit något namn. När läkaren ställer sina diagnoser eller skaffar sig underlag för diagnos och vårdplanering, ställer de till med en ”rond”. En rond är registrerbar som uppgift till skillnad mot när sjuksköterskan gör motsvarande. När hon utför kvalificerade uppgifter gör hon andra enklare sysslor som inte registreras. Läkarnas yrke har utformats av män och sjuksköterskans arbete har utformats av kvinnor.
Exempel på ”osynlig kompetens” finns inom arbetsledning och chefskap. Kvinnor har genom sitt sociala arv kunnat förvärva egenskaper som simultankapacitet, förmåga till överblick, att ge akt på beteenden och analys av dessa. (Medan mormor vispade i såsen hade hon öronen i barnkammaren. När barnen kom från skolan avläste hon hur det varit och vilket stöd som behövdes och när husfar kom hem avläste hon hur arbetsdagen varit och anpassade konversationen efter det.) Förmågan till den typ av analys som mormor gjorde är vad som numera ofta tas upp i chefs- och ledarutbildningar. Den kompetens inom detta område som många kvinnor burit med sig har vi inte namngivit och därför inte heller värdesatt.
För många år sedan tog dåvarande Jämställdhetsombudsmannen, JämO, fram en film som mycket tydligt åskådliggjorde de osynliga, icke marknadsförda påfrestningar som kvinnodominerade yrken innehöll. I filmen visades parkarbetarens fysiskt tunga arbete och ansvar för dyrbara maskiner. Parallellt jämfördes vårdpersonal som hjälpte tunga patienter upp och ned i sängar. Tydligt framgick skillnaden i att ha ansvar för dyra maskiner jämfört med ”dyrbara” människor. Men det var ansvaret för dyrbara maskiner och parkarbetarens tunga lyft som definierades och därför segrade i lönerörelsen. Vårdbiträden har inte funderat på hur många kilo de lyft per dag. De har bara talat om att de hjälpt till. Att hjälpa till är inte något tungt argument i lönerörelsen.
Fyrtiotalistföräldrarna har varit duktiga på att uppfostra sina flickor till att ta för sig av det manliga. Däremot har den generationen inte visat på de värden som finns i det kvinnliga sociala arvet. Det fick till följd att vare sig flickor eller pojkar fick del av detta. Vi riskerar på så sätt att få ett samhälle som är mer instrumentellt än emotionellt. En individualism framträder på bekostnad av glädje i omsorg. Detta har inneburit att det som ingår i omsorgen och den kompetens som behövs inte får något namn och därför inte hålls fram som något värdefullt.
Ett ytterligare exempel på vådan av att inte synliggöra och namnge det som kvinnor stått för är när mikrovågsugnarna kom till våra hem.
Innan vi hade dessa ugnar var det svårare att ordna middag vid olika tidpunkter för familjens medlemmar. Mikrovågsugnarna underlättade ett mer flexibelt middagsätande. Att middagen också varit – kanske minst lika viktigt – ett tillfälle där familjen samlats och haft möjlighet att ventilera dagens olika vedermödor har inte varit lika påtagligt. Middagen har i många familjer varit den tid där barn haft en chans att få tidiga reaktioner på upplevelser och därför varit ett centralt tillfälle för fostran och stöd i barns utveckling.
Kvinnor har generationer igenom utbildats i umgänge och burit med sig en kompetens om detta som en dold kunskap. När detta inte givits något namn är det inte så konstigt om funktionen umgänge får stryka på foten, när nu varmhållningen av maten är ordnad.
Med dessa exempel har jag velat visa på vikten av att synliggöra och namnge det som kvinnor bär med sig i sitt sociala arv – kompetens och värden som vi så väl behöver i samhället. Framförallt är det en fråga om att kvinnor behöver bli stolta över den nedärvda kompetensen och att vi bör bjuda in männen att också få del av dessa kunskaper. Först när vi lyckas med detta finns förutsättningar för mer jämställda löner.
Margareta Sandebo Eriksson