Är det demokratiskt riktigt att underkänna de enskildas och familjernas självständiga val om det sammanlagda utfallet av valen inte passar? Medborgarna ses som statsegendom i stället för att staten ses som medborgarnas tjänare.
Ett tydligt åskådningsexempel gavs i SVT:s partiledardebatt förra söndagen, när MP:s Peter Eriksson skulle förklara varför de rödgröna vill bestämma hur föräldrar ska ta hand om sina barn. Vanliga människor får hela tiden sina rättigheter och valmöjligheter åsidosatta och sina egna livsval ifrågasatta. Nu har vi sett konturerna av en kommande kvoteringsoffensiv om de rödgröna vinner valet, skriver Göran Hägglund.
För några månader sedan pekade jag på den klyfta som finns mellan folk och elit i Sverige. Flera har efterlyst konkretion. Vari skulle klyftan bestå och på vilket sätt skulle just Kristdemokraterna vara lämpade att rycka ut till försvar för ”verklighetens folk”?
För dem som såg partiledardebatten i SVT:s ”Agenda” förra söndagen gavs ett tydligt åskådningsexempel. Miljöpartiets Peter Eriksson stod till tjänst då han skulle förklara för svenska folket varför de rödgröna vill bestämma åt föräldrar hur de ska ta hand om sina barn.
Vet inte föräldrarna bättre än politiker vad som är bäst för de egna barnen? Jo, så är det om man ser till varje person, men inte om man ser till det samlade resultatet, blev svaret! Det vill säga principen om att man ska få bestämma själv övertrumfas av synen att människor gör fel.
Så frankt brukar de rödgröna inte uttrycka sig, men för debattens skull är det välgörande. Svenska folket har rätt att få veta vad de rödgrönas speciella tolkning av begreppet jämställdhet egentligen innebär: att din frihet som enskild person är en illusion – använder du din frihet fel kommer den ändå att offras på statistikens altare. Och verktyget för detta heter kvotering.
Detta är värt att resonera om i botten. För vad det ytterst handlar om är faktiskt inte bara en jämställdhetsdiskussion utan också en fråga om vilken demokratisyn man har. Är det demokratiskt riktigt att underkänna de enskildas och familjernas självständiga val baserat på att det sammanlagda utfallet av valen inte passar? Medborgarna ses som statsegendom i stället för att staten ses som medborgarnas tjänare.
Man kan ha hur påstått goda intentioner som helst, men jämställdhet måste inte betyda kvotering. Och ska inte betyda kvotering. Ändå genomsyras svensk debatt av föreställningen att kvotering skulle vara en självklarhet.
Trots att det inte finns stöd i folkopinionen – eller på grund av – har det skapats ett slags elitens nyspråk där kvotering förvandlas till ”individualiserad föräldraförsäkring” (familjen) eller ”positiv särbehandling” (högskolan). Ett nyspråk vars utgångspunkter förmedlas okritiskt av breda delar av svensk pekpinneadel, inte minst förment opartiska medier.
Det är i samma anda de rödgröna angriper vårdnadsbidraget. Man vill inte att folk ska ha utrymme att göra val som riskerar att störa de politiska modellerna. Inte ens när det gäller människors egna barn.
Det är en syn på det politiska uppdraget som helt enkelt inte går ihop med synen på sig själv som folkföreträdare. Överhetsperspektivet är slående. När de rödgröna använder integrationsargumentet för att frånta invandrarföräldrar rätten att bestämma över sina barn blir det direkt frånstötande. Just dessa skulle ha än mindre rätt än infödda svenska föräldrar att nyttja vårdnadsbidraget, fick vi höra rakt ut i partiledardebatten.
Invandrare används på ett obehagligt sätt som murbräcka i jämställdhetsdebatten. Och än mer obehagligt är det att det bara tycks vara vi kristdemokrater som reagerar och säger ifrån.
Klart besked gavs också om att inte heller äganderätten är fredad från regleringskraven. Det är inte tu tal om att det är en frapperande liten andel kvinnor representerade i toppskikten av svenska företag. Men det är inte Mona Sahlin, Lars Ohly och Peter Eriksson som äger företagen. Det gör aktieägarna. Politiker kan rimligtvis inte sättas att bestämma över vilka som ska leda privata företag. Inte med mindre än att rent socialistiska principer tillåts göra sitt intåg i näringslivet.
Någonstans där är det som de rödgrönas kvoteringsambitioner hämtar sin näring. I den socialistiskt inspirerade viljan att lägga samhället tillrätta ovanifrån. Inte bara i viktiga delar som sjukvård, utbildning och omsorg, utan ett tillrättaläggande in i minsta detalj. Officiellt är det med ”respekt” för de enskildas val som Peter Eriksson så vackert uttryckte det. Och inte sällan med jämställdhet som täckmantel. Men hela tiden är det vanliga människor som får sina rättigheter och valmöjligheter åsidosatta och sina egna livsval ifrågasatta. Just de enskilda man påstår sig respektera och vilja representera.
Vi kristdemokrater är för jämställdhet och lika möjligheter mellan man och kvinna. Det är så självklart att det inte ska behöva sägas. Men vi ser också att det finns gränser för vilka tvångsmedel politiker har rätt att ta till. Vi är därför också det parti som konsekvent värnar den enskildes fria val och motsätter oss kvotering.
Kanske för att vi är det parti i svensk politik som är mest tydligt värdeorienterat.
I alla händelser var den rödgröna uppställningen i partiledardebatten talande i ett avseende, som hittills förbisetts av analytiker: Det vi såg var konturerna av en kommande kvoteringsoffensiv i svenskt samhällsliv – om de rödgröna vinner valet.
En av Kristdemokraternas huvuduppgifter kommer att vara att motverka detta.
Göran Hägglund
partiledare (KD)