Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Kyrkan måste sluta fred med religionskritikerna”

Annika Borg och Christer Sturmark: Kyrkan och den sekulära humanismen måste gräva ned stridsyxorna och börja samverka – inte skapa schismer där det inte finns några. De senaste åren har bland andra Svenska kyrkan riktat stark kritik mot Humanisterna och den sekulära humanismens religionskritik. Misstänksamheten har inte sällan tagit sig uttryck i osakliga attacker och rena personangrepp. Varför dra en gräns mellan dem som tror på en gudomlig existens och dem som inte gör det? Humanisternas och Svenska kyrkans värdegrunder överlappar i hög grad varandra. I en tid av ökande religiös fundamentalism behöver Svenska kyrkan och Humanisterna samarbeta kring värden vi är överens om, skriver prästen Annika Borg och Humanisternas ordförande Christer Sturmark.

I världens mest sekulariserade land finns en stark misstänksamhet mot religionskritik, en misstänksamhet som inte sällan tar sig uttryck i osakliga attacker och rena personangrepp. Hur motsägelsefullt detta än kan låta är det just ett sådant tonläge som präglar den svenska debatten.

Men det vore olyckligt att fortsätta gräva skyttegravar mellan personer som tror på en Gud och de som inte gör det, när den väsentliga skiljelinjen går mellan dem som vill se ett samhälle byggt på humanistisk och sekulär grund och dem som inte vill.

Under de senaste åren har bland andra Svenska kyrkan riktat stark kritik mot förbundet Humanisterna och den sekulära humanismens religionskritik. Elisabeth Gerle, etikforskare vid Svenska kyrkans forskningsenhet, försökte i boken "Farlig förenkling" (Nya Doxa 2010) påvisa kopplingar mellan religionskritik och främlingsfientlighet. Boken innehöll åtskilliga faktafel och felslut.

Den i huvudsak svenskkyrkligt finansierade tankesmedjan Seglora smedja under ledning av prästen Helle Klein har under lång tid försökt sjukdomsstämpla Humanisterna som islamofoba och menar att dess företrädare lider av en ”grandios självbild”. Man ger Humanisterna en stämpel som främlingsfientliga för att organisationen kritiserar det religiöst sanktionerade kvinnoförtryck som förekommer inom judendom, kristendom och islam. I synnerhet aktiveras stämpeln om man lyfter fram frågor om islam.

Liknande retorik och personangrepp riktas mot de prästkolleger inom den egna kyrkan som problematiserar religioners konsekvenser eller inriktningen på en del av Svenska kyrkans religionsdialogprojekt med islam. Ett exempel är när en företrädare för Seglora smedja offentligt skriver att präster som gör det senare har en ”anemisk världsbild”, ”trång människosyn” och är en del i en ”främlingsfientlig flodvåg”.

Detta är debattklimatet i dag i Sverige, något som vi båda ständigt upplever när vi lyfter kritiska frågor om religion. Det tycks överhuvudtaget som om ”främlingsfientlig” har blivit det tolkningsraster som regelmässigt läggs över frågor som berör religion, frihet och mänskliga rättigheter. Det är oroväckande och inte värdigt ett öppet samtalsklimat att inte ens försöka att urskilja sina meningsmotståndares tankespår, utan utmåla allt man finner komplext som ”främlingsfientligt”.

Humanisterna representerar en strävan mot ett sekulärt och kosmopolitiskt samhälle där alla människor ska respekteras på lika villkor oavsett sin livsåskådning. I ett sådant samhälle kompromissar man inte om mänskliga rättigheter till förmån för religiösa dogmer eller religiös lagstiftning. Religion är en del av samhället, men får inte styra till exempel lagstiftning, rättsskipning eller utbildningsväsende.

Att vi vill ha det så är nog de flesta i Sverige överens om. Det är en grundval i vårt samhälle. Ändå är det kontroversiellt när förbundet Humanisterna uttalar det. Varför är det så?

Svenska kyrkan står för en liberal protestantisk kristendomstolkning som verkar i samklang med de flesta värderingar som i dag präglar det svenska samhället. Svenska kyrkan bejakar humanistiska och demokratiska värden, vilket innebär att Humanisternas och Svenska kyrkans värdegrunder i hög grad överlappar varandra.

Svenska kyrkans närmare sju miljoner medlemmar uppvisar en mångfald. Från dem som omfattar en formulerad kristen tro till dem som i första hand ser kyrkan som traditionsbärare. Från dem med stark gudstro till de som är sökande, kritiska eller icke-troende.

Därför är de frågor Humanisterna diskuterar centrala även för kyrkans medlemmar och därmed också för Svenska kyrkan.

Och den teologi som präster och andra kyrkligt anställda studerar innefattar stora delar av det västerländska kulturarvets filosofi, inkluderande inslaget av religionskritik. Det är för att de religionskritiska frågorna är viktiga för teologerna, och därmed också för kyrkan.

Olika trosuppfattningar inom religionernas värld kan vara mer särskiljande än de mellan en humanist och en svenskkyrklig kristen. Tankeavståendet mellan en kristen kreationist och en kristen som accepterar evolutionsteorin är betydligt större än mellan den sekulära humanisten och flertalet svenskkyrkligt kristna.

Så varför kämpar då kyrkliga företrädare så hårt mot den ledande religionskritiska organisationen i Sverige?

Kyrkan borde välkomna den diskussion som lyfter fram exempelvis religionens förtryckande mekanismer. Inte minst för att Svenska kyrkan under lång tid och relativt framgångsrikt själv har lyckats göra upp med dessa och förespråkat en annan kristendomstolkning. Likaså är religionsfilosofiska frågor om Guds existens eller ondskans problem brännande och viktiga för kyrkan att ständigt bearbeta.

Det är förvisso riktigt att den humanistiska livsåskådningen i filosofiskt hänseende betraktar världen som naturalistisk, det vill säga utan inslag av övernaturliga och/eller gudomliga krafter. Men detta är givetvis ingen förutsättning för en strävan efter ett sekulärt samhälle. Humanismens normativa och moraliska innehåll sammanfaller i stort med Svenska kyrkans.

Så varför dra en gräns mellan dem som tror på en gudomlig existens och de som inte gör det? Den stora skiljelinjen går ju mellan dem som förespråkar ett samhälle byggt på humanistisk grund med en sekulär stat - där religion och politik inte aktivt sammanblandas - och de som vill ha en formell eller reell anknytning mellan politik, stat och religion.

I en tid med många parallella skeenden - stora naturvetenskapliga framsteg, ett växande behov av etisk reflektion och ökande religionskonflikter och religiös fundamentalism - behöver Svenska kyrkan och Humanisterna samverka och inte skapa schismer där de inte skulle behöva finnas några.

Låt oss i stället samarbeta för och kring de värden vi är överens om. För nog är vi väl överens om en kompromisslös hållning till de mänskliga rättigheterna? Och människors rätt att slippa förtryck är väl inte tänjbar i religionsfrihetens namn?

Vi tror att en religionskritisk dialog kan bidra till ett stärkt skydd för alla individers livsval och livsåskådning. Det skulle också sända starka signaler om ett samhälle som på allvar bejakar de universella mänskliga rättigheterna.

Annika Borg

teologie doktor, skribent och präst

Christer Sturmark

ordförande Humanisterna

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.