Vi vill som kyrka stödja och stärka trofasta förhållanden. Det gäller också samkönade par. Därför erbjuder Svenska kyrkan sedan några år förbön och välsignelse över samkönade pars löften om livslång kärlek och trohet.
Om en sådan välsignelse av samkönade par kan ingå i det vi kallar äktenskap är en principfråga för vår kyrka att ta ställning till. Där har även vi som undertecknare olika uppfattning.
Men en annan fråga gör sig påmind. Hur får vi en långsiktigt hållbar ordning för äktenskapets ingående? Nu när lagstiftningen förnyas finns det anledning att ställa den frågan. Sverige är ett mångkonfessionellt samhälle. En majoritet tillhör Svenska kyrkan och vill fortsätta att fira sina bröllop i kyrkans hägn, samtidigt som stora grupper tillhör andra religioner eller olika profana livsåskådningar.
Dagens borgerliga vigsel, som ursprungligen lär bygga på ett förslag av ärkebiskop Nathan Söderblom, tillkom på sin tid som ett alternativ till kyrklig vigsel. Men sedan dess har tillsammans med Svenska kyrkan cirka 40 trossamfund fått det juridiska uppdraget att viga på delegation från staten.
De som vill att kyrkan ska ha vigselrätt säger ofta att det egentligen är fel och att kyrkans vigselrätt kommer att försvinna. Det är rätt, tror vi. Därför är det både lämpligt och angeläget att diskutera vigselrätten nu när äktenskapslagen ändå ska ändras. Denna diskussion behöver föras både i Svenska kyrkan och av staten.
Äktenskapslagstiftningen har hittills skett i samspel mellan Svenska kyrkan och staten. Det blir annorlunda med den nya äktenskapslagen. Nu utformar staten den själv, utan medverkan från Svenska kyrkan. Då blir det logiskt att staten också handlägger den juridiska delen själv, utan att religiösa eller borgerliga riter och ceremonier blandas in.
I dag viger Svenska kyrkan med rättsverkan på delegation från staten. Den delegationen bör inte förnyas. Samtidigt vill vi ha kvar möjligheten till kyrkbröllop, med hela högtidligheten och festen. Många blir besvikna om det blir krångligare att ha kyrkbröllop.
Men det behöver det inte alls bli. Nyckeln till att slippa extra krångel är att människor inte ska tvingas gå till borgmästaren först innan de går till kyrkan, templet, moskén, synagogan eller någon annanstans.
Det vi föreslår är enkelt att ordna. Före vigseln måste redan i dag en hindersprövning göras hos den lokala skattemyndigheten. Då kontrolleras att det inte finns några äktenskapshinder. Det enda som behöver läggas till är att äktenskapet samtidigt registreras. Paret kommer helt enkelt tillsammans till hindersprövningen och bekräftar med sin underskrift att de vill gifta sig med varandra. Det räcker. Då behövs det inget extra moment för brudparet för att få äktenskapet prövat och godkänt av staten.
Sedan kan brudparen fira bröllop på det sätt man själv önskar. Med eller utan kyrklig välsignelse. De borgerliga vigselförrättarna skulle få samma ställning som borgerliga begravningsförrättare och tillhandahålla en icke religiös ceremoni för dem som så önskar.
Bröllopen hos Svenska kyrkan och de andra trossamfunden skulle givetvis också fortsätta. Och fler aktörer kan det bli. Brudparens stora dag blir både personligare och friare om juridiken redan är avklarad. Släpp bröllopen fria!
Med en sådan ordning behöver inte staten utse ett mycket stort antal nya borgerliga vigselförrättare, vilket blir fallet om man ersätter alla kyrkliga och religiösa vigslar med en borgerlig ceremoni.
I stället får vi en smidig ordning som redan fungerar utmärkt runt om i Europa.
I vårt mångkulturella samhälle borde detta vara självklart. Människor vill gifta sig på olika sätt, inom olika traditioner och mellan olika traditioner. En sekulär stat ska garantera allas likhet inför lagen också på detta område, men samtidigt möjliggöra för medborgarna att vårda sitt kulturella och religiösa arv. Integrationen skulle må bra av att det var staten som skötte äktenskapet, lika för alla. Det ligger dessutom även i en sekulär stats intresse att medborgarna har en trygg tillgång till sina kulturella rötter och utvecklar rikedomen i levande traditioner.
Staten behöver se till att samkönade par inte upplever sig diskriminerade. Samtidigt ska staten värna samvets- och religionsfriheten. Dessa två aspekter av medborgarnas fri- och rättigheter riskerar att kollidera.
Eftersom staten i sin myndighetsutövning inte ska diskriminera till exempel samkönade par så bör den som viger med rättsverkan inte göra skillnad mellan samkönade och andra par. Att göra undantag från denna princip för präster blir i längden ohållbart.
Samtidigt är det en religionsfrihetsfråga att det inom kyrkan ska få finnas teologiskt grundade uppfattningar om äktenskapet som skiljer sig från statens uppfattning. Det ska vara möjligt, men om det blir så vet vi inte än. Handlar det inte om myndighetsutövning behöver en principiell konflikt mellan två viktiga fri- och rättigheter inte bli ett hinder för goda lösningar.
Det bästa är att staten sköter myndighetsutövningen själv, lika för alla och på ett religiöst neutralt sätt, utan särskilda riter eller ceremonier.
Vi är på väg in i en lågkonjunktur. Den kommer att sätta samhällssolidariteten på prov. Då blir det viktigt att vi genom samverkan mellan alla goda krafter skapar långsiktigt hållbara juridiska former för samlevnad.
Låt staten behandla alla medborgare lika genom att ensam sköta det som hör staten till: äktenskapets juridiska ingående.
Gör det enkelt och praktiskt genom att staten registrerar äktenskapet i samband med hindersprövningen.
Låt sedan människor fritt ha sitt kyrkbröllop eller motsvarande borgerliga eller religiösa ceremoni, utan att juridiken sätter gränser för högtidligheten och festen.
Släpp bröllopen fria - det är vår!
Carl Axel Aurelius, biskop i Göteborg
Esbjörn Hagberg, biskop i Karlstad
Antje Jackelén, biskop i Lund
Lennart Koskinen, biskop i Visby
Caroline Krook, biskop i Stockholm
Hans-Erik Nordin, biskop i Strängnäs
Ragnar Persenius, biskop i Uppsala
Hans Stiglund, biskop i Luleå
Sven Thidevall, biskop i Växjö