DN Debatt

”Lag om lägsta bemanning löser krisen i äldrevården”

Initiativ i riksdagen. Det är rimligt att vårdtagare och deras anhöriga vet vilken lägsta bemanning som ska finnas inom äldreomsorgen. Miljöpartiet väcker därför i morgon ett initiativ i socialutskottet som kräver att regeringen tar fram en lag som ålägger kommunerna att ange miniminivåer för personalen på äldreboendena. Vi vill också skapa en nationell tillsynsmyndighet, skriver Gustav Fridolin och Agneta Luttorp.

Sverige är ett land där vi lovat att ta hand om varandra när vi behöver varandra. Det är ett slags generationskontrakt. De som har plats i äldreomsorgen är de människor som byggt Sverige och som gett oss de möjligheter vi har i livet. Vi har då att använda dessa möjligheter till att fortsätta bygga ett gott samhälle, där vi tar hand om gårdagens hjältar då skröpligheten sätter in.

Sveriges befolkning blir allt äldre. Det diskuteras ofta som ett problem, men i grunden är det så klart positivt om många får vara friska längre. Att ge äldre möjlighet till ett rikt liv är en god investering. Men om ska vi få behålla hälsan upp i åren krävs en trygg äldreomsorg som ger god omvårdnad och erbjuder äldre delaktighet.

Många äldre som vårdas i omsorgen får sällan komma ut på en promenad, ha ett längre samtal med en annan vuxen människa eller vara med och laga sin mat. En del fråntas inte bara det som ger dagen livskvalitet, utan berövas också sin grundläggande värdighet. Fruktansvärda uppgifter har den senaste tiden framkommit om äldre som vanvårdats på sina boenden. När människor övermedicineras till oigenkännlighet eller får sitta ensamma sin sista tid i livet är det exempel på en omsorg som inte klarar att ge den mest basala tryggheten.

Det har i debatten talats mycket om olika sätt att stoppa riskkapitalbolag från att flytta svenska skattepengar till utländska skatteparadis, om att ändra upphandlingsregler och om att utreda skillnader mellan privat och offentlig vård. Allt detta är viktigt, och det är anmärkningsvärt att så lite har gjorts tidigare. De skattepengar vi som medborgare satsar på omsorg om äldre ska inte kunna planeras iväg till skatteparadis. Företag som verkar i den gemensamt finansierade välfärden ska inte genom avancerade upplägg kunna undvika att bidra till det gemensamma. Redan 2008 konstaterade Riksrevisionen att regeringen inte har tillräcklig kunskap om hur äldreomsorgsmarknaden fungerar och att Socialstyrelsen inte har fullgjort sitt uppdrag när det gäller att följa upp privat driven äldreomsorg.

Men de åtgärder som föreslagits är inte tillräckliga. Det går inte att utreda fram tillräckligt med personal. I en underbemannad äldreomsorg ställs personal inför omöjliga val. I dag händer det att undersköterskor får välja mellan att bryta mot reglerna och själv göra ett tungt lyft som kräver två personer, eller låta omsorgstagaren vänta i timmar på att få sitt inkontinensskydd bytt.

Socialtjänstlagens krav på att all omsorg ska bedrivas med god kvalitet har uppenbarligen varit otillräckliga och för snart ett år sedan röstade därför riksdagen igenom ett initiativ om att lagen bör kompletteras med riktlinjer för bemanningen i demensvården. Allianspartierna röstade då nej, men en riksdagsmajoritet krävde tuffare regler och Socialstyrelsen arbetar nu med att ta fram bindande regler som ska vara färdiga till sommaren 2012. Det kan enligt Socialstyrelsen handla om sådant som att bemanningen ska vara tillräcklig för att ingen demenssjuk ska lämnas ensam under någon del av dygnet eller att det ska vara tillräckligt med personal för att varje person med demenssjukdom ska ges ett meningsfullt innehåll i vardagen.

Däremot har Socialstyrelsen valt bort att arbeta fram riktlinjer som reglerar krav på vilket exakt antal personal per vårdtagare det bör finnas inom äldreomsorgen. Man har varit orolig för att den typen av minimikrav riskerar att bli en norm och att kommuner eller privata vårdgivare aldrig anställer fler än vad minimikraven reglerar. Det kan finnas en sådan risk med att ange nationella exakta personalnivåer. Samtidigt riskerar den typen av kvalitetskrav som nu arbetas fram att bli diffusa och svåra att följa upp.

Om det i slutänden är en bedömningsfråga om äldreomsorgen lever upp till riktlinjerna riskerar vi att få en äldreomsorg som sviker dem som behöver den allra bäst, som själva inte kan påtala missförhållanden och som saknar anhöriga som kan ställa krav.

Det är rimligt att omsorgstagare och deras anhöriga ska veta vilken minimibemanning som ska finnas på äldreboendena. Miljöpartiet kommer därför att väcka ett initiativ i socialutskottet som kräver att regeringen tar fram en lagstiftning som ålägger varje kommun att komplettera de riktlinjer för bemanning i demensvården som Socialstyrelsen arbetar fram med egna miniminivåer om bemanning i äldreboenden och andra biståndsbedömda boenden. Kommunernas miniminivåer ska vara anpassade efter vårdtyngd och omsorgsbehov, storlek på boende och andra relevanta omständigheter. De ska precisera vilket antal personal per omsorgstagare som ska finnas inom de biståndsbedömda boendena och på så sätt vara tydliga och lätta att kontrollera.

Självfallet ska individens behov och förutsättningar stå i centrum. En persons behov kan ju variera från en dag till en annan. Men bland annat Äldrecentrum i Stockholms rapport ”Lämplig bemanning – i boende särskilt avsett för personer med demenssjukdom” visar att det går att räkna ut hur mycket bemanning som krävs för att uppnå god vård och omsorg.

Att miniminivåerna tas fram på kommunal nivå, där ansvaret för äldreomsorgen ligger, utifrån nationella riktlinjer om vilken kvalitet bemanningen ska garantera, innebär att man undviker att reglerna blir normativa nedåt. Tvärtom kan de tydligt jämförbara nivåerna leda till en positiv konkurrens mellan kommuner som vill erbjuda en attraktiv välfärd för nya medborgare och företag. Tydligt reglerade nivåer skapar en transparens för medborgarna, som kan ställa sina politiker till svars om man tycker den kommunala bemanningen är för låg.

Utöver detta kommer vi att lyfta frågan om kontroll över äldreomsorgen. Vi föreslår en nationell tillsynsmyndighet, likt Skolinspektionen på skolans område. I varje kommun ska det finnas tillgång till äldreomsorgsinspektörer eller motsvarande som ska följa upp såväl att den egna som den upphandlade verksamheten följer uppsatta regler och avtal.

Avtal utan vitesklausuler för bristande uppfyllelse av kvalitetskrav ska över huvud taget inte få ingås. Kritik och synpunkter som framförs av en medicinskt ansvarig sköterska (MAS) ska alltid rapporteras direkt till de beslutande politikerna. MAS:en ska lyda direkt under den kommunala nämnd som har ansvar för äldreomsorgen.

Alla ska kunna lita på omsorgen i Sverige, alldeles oavsett vem som utför den. För kvaliteten är det inte avgörande vilken skylt som finns utanför boendet, utan med vilken värme, värdighet och delaktighet man bemöts som omsorgstagare. Det är faktorer som är avhängiga av hur mycket värderad och kompetent personal som finns i äldreomsorgen. Som anhörig är det ofta smärtsamt att se när en äldre närstående insjuknar, då ska man kunna vara trygg med att det finns en god omsorg med hög kvalitet och tillräckligt med personal.

Gustav Fridolin, språkrör (MP)

Agneta Luttropp, ledamot av riksdagens socialutskott (MP)