I dagarna har Kammarrätten i Stockholm meddelat ett par viktiga domar angående kameraövervakning. Polisen tillåts att under stora delar av dygnet övervaka Medborgarplatsen och Stureplan i Stockholm samt kringliggande områden med kameror. Justitiekanslern har överklagat domarna till Regeringsrätten, där det nu ligger ett ganska stort antal mål om kamera-övervakning av centrala delar av våra städer.
Processen ska inte drivas i medierna och jag ska i möjligaste mån undvika att argu-mentera på det sätt som görs i domstolarna. Men de mål som nu ska avgöras av Regeringsrätten är enligt min bedömning de viktigaste på många år när det gäller skyddet för den personliga integriteten. Och därför är det motiverat att målen blir kända och att det sägs offentligt vad som står på spel. Det kan inte hjälpas att detta kommer att ogillas av dem som anser att det i alltför hög grad, trots allt, blir ett processande i offentligheten.
De mål som ligger i Regeringsrätten avser kameraövervakning i Katrineholm, Landskrona, Falkenberg, Malmö, Helsingborg och Stockholm. Ett motsvarande mål avseende Halmstad ligger i kammarrätten. Målen handlar alla om samma sak: ska kameraövervakning tillåtas i centrala delar av städerna därför att övervakningen minskar brottsligheten och underlättar utredning av de brott som begås? Överväger dessa goda effekter det intrång som övervakningen medför i människors privatliv?
Det är så lagen är utformad. För att kameraövervakning ska tillåtas ska övervak-ningsbehovet överväga intrånget i den personliga integriteten, alltså intrånget i män-niskors privatliv. Justitiekanslern har enligt lagen om allmän kameraövervakning till uppgift att värna privatlivets intresse. Det är därför vi från JK agerar i dessa mål.
Kameraövervakning har blivit allt vanligare på senare år. Det finns kameror i butiker, på vägar, på muséer och bibliotek, utanför restauranger, på flygplatser, i taxibilar, på läktare, etc. Även på gator och torg förekommer kameror, men hittills har man varit mycket restriktiv med att tillåta detta. Det är egentligen bara Möllevångstorget i Malmö och Stadsparken i Helsingborg av "stora parker, gator och torg" som övervakas i dag.
Men något nytt är på väg att hända. I många städer har man begärt att få
kamera-övervaka delar av stadskärnorna, de delar där man anser sig ha stora problem med brottslighet under en del av dygnen. Och i flera fall har domstolarna - länsrätter och kammarrätter - gått med på övervakningen.
Det är inte lätt att avgöra vad som är en riktig balans mellan övervakningsbehovet och privatlivets intresse. Enligt min mening finns det dock en risk i att övervakning lockar kortsiktigt och att man inte tillräckligt beaktar de långsiktiga negativa effek-terna.
Om övervakning tillåts i de aktuella städerna lär det så småningom bli så i alla städer som har problem med slagsmål, skadegörelse och rån på sena kvällar och nätter. Ja, säkert även på en del mindre orter. Vi får en kontinuerlig övervakning av alla människor.
Övervakning är ju bra för att komma åt dem som gör sig skyldiga till brott, och den är också bra för att skydda brottsoffer. Men övervakningen kommer att riktas mot alla. Mot par som kramas (inklusive dem som kanske inte borde), andra par som grälar, kvinnor och män som rättar till sin klädsel, killar och tjejer som busar och larvar sig, andra som är berusade och skäms gruvligt dagen efter, kändisar som tar taxi eller bara vandrar gatan fram, dig och mig som helst inte skulle vilja få dokumenterat var vi höll hus, Stina som petar näsan, Kalle som kliar sig. Och så vidare.
Den fråga som måste ställas är denna: Är det värt det? Eller kan man ta tag i proble-men genom exempelvis en intensifierad närvaro av patrullerande poliser, på det sätt som sker i många andra länder?
Det är naturligtvis lätt att tycka att det vore skönt om slagsmålen och skadegörelsen minskade, skönt om rånen blev färre. I viss utsträckning flyttar problemen bort från kamerorna, och enligt undersökningar är det oklart hur stora de samlade positiva effekterna är. Men nog har övervakningen en viss effekt. Det blir lugnare och prydligare där kamerorna finns. Men man är övervakad. "Och skulle det inte egentligen behövas kameror även där dit problemen nu har flyttat?"
Det är också lätt att känna att det inte spelar så stor roll om man har kameror på sig. Även om jag är berusad eller kramar någon som jag inte borde krama eller ordnar något högst privat, så gör det väl inte så mycket att kamerorna, och poliserna bakom dem, ser det? Ögonblicket är ju snart borta. Poliserna kanske ler bakom kameran, men vad gör det?
Man ska dock komma ihåg två saker:
1. De inspelade filmerna ska kunna användas för att utreda brott. Och då kan det bli aktuellt att visa dem under brottsutredningen och kanske under rättegången. Även om det inte är stor risk att du och jag har råkat hamna på sådana bilder som ska visas, så finns risken där. Man kan aldrig veta säkert, och det påverkar oss. Det man som oskyldig privatperson gör på exempelvis Stureplan eller Medborgarplatsen i Stockholm, på Hamntorget i Helsingborg eller på Stråket i Malmö kan dyka upp på bild i en rättegång.
2. Intensivövervakning av stadskärnor på kvällar och nätter innebär ett stort steg in i ett samhälle där människor övervakas inte bara undantagsvis utan i mycket stor omfattning. Jag vill inte tala om ett övervakningssamhälle, men utan tvivel börjar kamerorna ta över. Man får vänja sig vid att på sikt kunna vara övervakad i princip var man än befinner sig på allmän plats.
Det finns fördelar med detta, men vi måste veta om vi verkligen vill ha det så. Försvinner inte då den frihet - och den känsla av frihet - som består i att man i princip får vara i fred? Är det inte en viktig sak i livet att få känna att man ibland kan vara så tokig och lekfull som man gärna är, men bara om ingen utom kompisarna tittar?
Min uppfattning är att regering och riksdag inte har gett klartecken för en så omfattande kameraövervakning som nu kan vara på väg. Jag anser att några kammarrättsdomar innebär att domstolarna har gått längre i att medge övervakning än som egentligen var tänkt. Men det är min uppfattning, förvisso inte allas. Regeringsrätten har onekligen en svår nöt att knäcka.
Risken är att alla små steg till sist leder oss för långt. Lagens skydd för privatlivet är framför allt till för dem som verkligen känner ett obehag av övervakningen. Det mås-te vi som inte berörs så mycket komma ihåg. Men även vi kanske ångrar oss. Det kanske inte är förrän vi upptäcker att vi är bevakade för det mesta som vi förstår att vi har förlorat något viktigt.
Göran Lambertz