Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Läget är låst om rödgröna inte bildar trepartiregering”

Parlamentariskt dilemma. Vi röstar på partier men får koalitioner. Med de nya parlamentariska reglerna måste en regering ha riksdagens aktiva stöd. Det är då svårt för en minoritetsregering, oavsett om det är alliansen eller de rödgröna, att runda SD, skriver professorerna i statsvetenskap Tommy Möller och Olof Ruin.

Alla valrörelser brukar handla om vilken regering som kan komma efter valet. Regeringsfrågan tilldrar sig ändå extra stor uppmärksamhet denna gång. Det parlamentariska läget har komplicerats. Antalet partier har ökat. Flera av de redan etablerade riskerar att hamna under 4 procent och därmed försvinna från riksdagen. Ett parti, Sverigedemokraterna, uppfattas inte som rumsrent. Den uppdelning i två blockbaserade regeringsalternativ som förelåg inför valet 2010 existerar inte längre.

I ett flerpartisystem som vårt är det inte ovanligt med minoritetsregeringar. I svensk politik har regeringar som befunnit sig i minoritet övervägt kraftigt. Minoriteternas storlek har däremot växlat. Under den senaste mandatperioden har Sverige regerats av en minoritetsregering som haft stöd av 173 av riksdagens ledamöter, alltså nästan en majoritet, men som trots detta har tvingats registrera ett antal svidande voteringsnederlag. Inom en del områden har försiktighet, gränsande till passivitet, kommit att prägla regeringens agerande som konsekvens av den parlamentariska osäkerheten.

Det sannolika är att vi efter valet på nytt får en minoritetsregering. Vilken politisk inriktning en sådan regering ska få beror naturligtvis i första hand på valresultat men också på hur partierna väljer att agera i regeringsfrågan. Det centrala ur parlamentarisk synpunkt är att en regering ska kunna styra på effektivast möjliga sätt. Här finns två olika synsätt. Ett är att regeringen styr med hjälp av hoppande majoriteter, så kallad vågmästarparlamentarism. Ett annat synsätt är att regeringen ingår i ett mer eller mindre formaliserat samarbete med andra partier, så som exempelvis skedde under perioden 2002–2006. Det blir då fråga om en ”kontraktsparlamentarism” som vad gäller funktionssätt lånar drag av majoritetsparlamentarism.

Vårt valsystem inrymmer ett dilemma som i årets val är extra tydligt. Vi röstar på partier men får koalitioner – permanenta och stabila eller mer temporära och ad hoc-artade. Den förra formen av koalition, som vi nu har, kan vara en stark regering om den har majoritet och om de partier som ingår är internt samstämmiga. Det framstår som osannolikt att någon sådan regering ska kunna bildas efter valet. Alliansen måste öka sitt väljarstöd dramatiskt för att få majoritet, om man utgår från mätningarna. De rödgröna å andra sidan kan möjligen uppnå ett flertal, men har inte förberett något gemensamt regeringsprogram.

Den senare varianten av koalitionsbildning, där mer lösliga konstellationer etableras på olika områden, är naturligtvis inte lika stark men i ett tillkrånglat parlamentariskt läge har den ändå hyfsat goda utsikter att styra landet, givet att det inte helt saknas politiskt handlag och att det i valrörelsen inte uppkommit låsningar som undergräver samarbete i olika sakfrågor.

Erfarenheten visar – och den bekräftas också av den fyrpartiregering i minoritet som vi nu haft i en valperiod – att minoritetsregeringar som omfattar många partier tenderar att bli svaga. Det är inte bara svårt att nå majoritet i riksdagen, först – innan förhandlingar med partier utanför regeringen kan inledas – måste det förhandlas inom regeringen. En handlingsförlamning hotar att uppstå eftersom regeringen i sig blir näst intill en miniriksdag.

Slutsatsen blir att det är lättare för en minoritetsregering som består av endast ett eller möjligen två partier att skapa majoriteter. Det är inte någon idealisk form av parlamentarism men den mest rimliga med det valsystem vi har, som underlättat uppkomsten av för närvarande hela åtta partier i riksdagen.

Att ha många partier att välja mellan ger bättre möjligheter att erhålla bred åsiktsmässig och social representation, vilket bidrar till att ge demokratin legitimitet. För väljarna är det samtidigt värdefullt att veta före valet hur partierna tänker samarbeta kommande mandatperiod. Partierna avkrävs därför besked om detta. För vissa partier är det enklare än för andra att ge sådana. Alla partier står emellertid inför samma grundproblem: ingen vet på förhand hur de parlamentariska förutsättningarna ser ut efter valet. Likväl måste en regering kunna bildas.

Frånvaron av ett samstämmigt borgerligt regeringsalternativ har i tidigare val inneburit att regeringsfrågan varit socialdemokratins trumfkort. Nu är situationen den omvända. Liksom Socialdemokraterna förr om åren kräver allianspartierna, senast den 21 augusti på DN Debatt, besked om hur oppositionens regeringsalternativ ser ut.

En annan fråga, föranledd av den nya konstitutionella regel som stadgar att en obligatorisk omröstning ska hållas om huruvida statsministern åtnjuter riksdagens stöd, har också upprepats: Om det inte blir rödgrön majoritet, kommer då Fredrik Reinfeldt att sitta kvar som statsminister om Sverigedemokraterna avstår från att rösta? Den möjligheten finns nämligen. Handlingsutrymmet för en sådan regering skulle dock vara ytterst begränsat jämfört med dagens läge. I dag har riksdagen en omröstningspraxis som innebär att partierna normalt endast röstar i voteringar som berör de egna förslagen. Detta har underlättat för den sittande minoritetsregeringen att få igenom sina propositioner. Bara om Sverigedemokraterna anslutit sig till förslag som gemensamt lagts fram av de rödgröna har regeringen förlorat. Skulle däremot de rödgröna bli större än alliansen innebär det, i de fall de rödgröna har en gemensam ståndpunkt, att det krävs aktiva ja-röster från Sverigedemokraterna för att regeringens förslag ska få majoritet.

I DN-artikeln meddelar nu allianspartierna att den situationen inte kommer att bli aktuell. Regeringen ska avgå om de rödgröna blir större, men alliansen betonar samtidigt att den inte tänker släppa fram en regering som inte har visat att den har förutsättningar att få igenom sitt budgetförslag. Eftersom alliansen kommer att lägga fram ett gemensamt budgetförslag betyder det i klartext att endast en regering bestående av de tre rödgröna partierna kommer att släppas fram eftersom Vänsterpartiet klargjort att det inte tänker rösta på något annat budgetförslag än sitt eget.

Läget är alltså låst om inte de rödgröna kan enas om en gemensam regering. Men vad händer om alliansen hamnar i samma läge som efter 2010 års val, alltså att de blir större än de rödgröna utan att erhålla majoritet? 2010 kunde Reinfeldt regera vidare utan att stödet i riksdagen prövades. Denna gång framtvingar det nya regelverket en sådan prövning och om de rödgröna röstar nej kan Reinfeldt fortsätta enbart om Sverigedemokraterna lägger ned sina röster (eller röstar ja). Att få veta hur Reinfeldt är beredd att göra i ett sådant läge är en lika viktig information för väljarna som huruvida Stefan Löfven är beredd att regera med Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.