Kartläggningen av hedersförtrycket i Stockholm ger oss skäl till allvarlig oro. Två forskarstudier – en enkät bland 2 300 elever i årskurs nio och en analys av samtliga tonåringar som tvångsomhändertogs (LVU§2) under 2006 – visar att de hedersrelaterade livsbegränsningarna är allvarligare än vi tidigare har känt till. 

Med Barncentrum som förebild, där sexuellt utnyttjade och våldsutsatta barn får stöd av professionella från olika håll men på samma ställe, vill vi skapa ”Stockholms hedershus”. Det ska bli ett nav för insatser mot hedersrelaterade problem, ett centrum för kunskap, utredningskapacitet, sociala insatser och förberedelser inför domstol där kunnig personal från olika professioner samarbetar.
Vi vill göra detta med Stockholms och länskommunernas gemensamma kunnande, med sjukvården och polisen och inte minst tillsammans med de eldsjälar inom frivilligorganisationer som länge och nästan ensamma burit dessa frågor. Om inte vi som bär ansvar för varje del också förmår skapa en samlad strategi mot hedersförtrycket kommer problemen snart att bli ohanterliga.

Mer än var tionde 15-årig flicka i Stockholm lever i en hederskontext som allvarligt begränsar hennes möjligheter att leva ett självständigt liv i Sverige. De får sämre möjligheter än andra flickor att skapa sina egna liv som vuxna, vare sig det handlar om familj, yrke eller social tillvaro. En anmärkningsvärt stor andel av flickorna är dessutom utsatta för rena kränkningar, hot om våld eller våld. Eftersom hedersingreppen i flickornas liv varken börjar eller slutar vid just 15 års ålder, utan inleds tidigare och pågår längre, handlar det om minst
3 000 tonårsflickor i Stockholm som lever med oacceptabla hedersinskränkningar.
Inte bara flickor drabbas av hederstraditionerna. Fyra procent av pojkarna lever enligt kartläggningen under ett lika tydligt hedersförtryck. Det är fler än 1 200 tonårspojkar i Stockholm.

Under 2006 tvångsomhändertogs 28 ungdomar i Stockholms stad med anledning av deras svåra hemförhållanden, varav 17 var flickor. Mer än hälften av dessa flickor hade akuta hedersrelaterade problem. Ibland är detta tydligt uttalat i utredningar och beslut. Men mer ofta måste man studera dem i detalj för att inse att det inte alls handlar om några allmänt försummande föräldrar, utan tvärtom föräldrar med en orimligt kontrollerande, ”invaderande” inställning till sina barns liv.

Undersökningen visar också att socialtjänsten och skolan har mycket kvar att lära om hedersrelaterade problem för att kunna agera rätt och inte riskera att tvärtom göra ytterligare skada för ungdomarna. Och även om det inte har undersökts här, vet vi sedan tidigare att också rättsväsendet brister: mycket få vuxna som utövar hedersförtryck polisanmäls, ännu färre åtalas och lagförs. Här finns alltså bara offer som skadas och ibland omhändertas och placeras på skyddade boenden. Men få förövare som ställs till svars och tvingas ändra sitt beteende.

Det handlar inte om att moralisera över olika traditioners och kulturers syn på det goda familjelivet. Föräldrar som tillämpar konservativ barnuppfostran ska inte misstänkliggöras. Föräldrar saknar inte rätt att föra vidare egna värderingar och ideal till sina barn bara för att dessa värderingar inte delas av andra föräldrar. På den punkten finns i stället starka skäl att visa respekt och ödmjukhet.

Däremot har vi ett gemensamt ansvar för att motarbeta rena kränkningar av unga människors integritet och begränsningar av deras skolgång och fritidsliv. Det är inskränkningar som är så genomgripande att de hindrar dessa tonåringar från att dra nytta av de möjligheter och rättigheter som tillkommer alla som bor i Sverige, oavsett föräldrarnas uppfattning.
Socialtjänsten i Stockholm, övriga kommuner i länet, polismyndigheten i Stockholms län, Stockholms läns landsting och länsstyrelsen har redan tidigare beslutat att samarbeta mot hedersförtrycket inom ramen för ”Operation kvinnofrid”.

Fredade platser i form av skyddade boenden är ibland nödvändigt här och nu, men det är ingen rimlig långsiktig lösning. Stockholm och Sverige kan inte i längden acceptera att allt fler kvinnor och ungdomar placeras i säkert förvar – samtidigt som gärningsmän fortsätter att gå fria. Flickorna får betala det höga priset av isolering och bruten kontakt med sin släkt och sina nära. Samhällets mål kan inte vara att offren ska låsas in, utan att förövarna ska upphöra med sitt beteende.

Ingen enskild insats kommer att räcka för att rädda flickor och pojkar undan beteenden som krockar med svensk lagstiftning. Gemensamt tar vi därför initiativ till en plan för vad det samlade offentliga samhället kan göra och hur vi ska samarbeta med de frivilliga krafter som länge har stöttat de utsatta.

Viktigast på lång sikt är att den som flyttar till Sverige får korrekt, tydlig och respektfull information om barns och ungdomars individuella rättigheter i svensk lag samt vilka konsekvenserna blir för den som inte respekterar lagen. Och att det inte betyder att föräldrar saknar vare sig rätt eller skyldighet att utöva sitt föräldraskap. Därför måste introduktionsutbildningen för nyanlända förtydligas så att den traderar kunskap om rättigheter och skyldigheter i Sverige. Kvinnor och barn som ofta kommer som anhöriginvandrare ska inte vara beroende enbart av mannens kunskaper om det svenska samhället.

Skolan, socialtjänsten och polisen måste lära sig betydligt mer om vad som är ett hedersrelaterat socialt problem, för att kunna ingripa på rätt sätt. Risken är annars stor att man inte ser något alls eller till och med ser fel problem och förvärrar läget för den utsatta. Åklagarna har motsvarande kunskapsbehov för att utreda hedersbrott och ställa fler skyldiga till svars.

Socialtjänsten och polisen är hyggligt väl rustade för traditionella sociala problem, med föräldrar som genom missbruk eller psykisk sjukdom lämnar sina barn vind för våg eller tvingar ungdomarna att ta orimligt stort ansvar för sin ålder.

Men våra myndigheter är inte lika bra på att ingripa i familjer där föräldrarna tvärtom kränker sina barns rätt till självbestämmande. Invandring och internationalisering skapar enorma möjligheter för hela samhället. Men det ställer samtidigt krav på ny, internationell kompetens i det offentliga Sveriges allra mest centrala funktioner.

Vi som från länsstyrelsens, polisens, sjukvårdens och socialtjänstens olika ansvarsområden möter dessa ungdomar kan inte tillåta oss att se på när vissa unga människor med invandrarbakgrund kränks, hotas eller skadas och ges sämre möjligheter att leva ett bra liv i Sverige än sina jämnåriga klasskamrater. Att väja för dessa problem är att svika de ideal om demokrati och mänskliga rättigheter, som gjort Sverige till ett mål för många invandrares resa undan våld och förtryck.

Ulf Kristersson
Carin Götblad
Per Unckel
Catharina Elmsäter-Svärd