Advokat Svante Thorsell har i en artikel på DN Debatt 13/1 argumenterat för laglottens avskaffande. Vi arbetar på en advokatbyrå som är helt specialiserad på arvsrätt. Mot bakgrund av vår erfarenhet delar vi inte Thorsells uppfattning.
För att göra argumenten för och emot laglott mer greppbara utgår vi från två konkreta exempel.
Exempel 1.
Adam har avlidit. Han var gift med Birgitta. De hade ett gemensamt barn, Carl. Adam hade också ett barn i ett tidigare förhållande, Disa (särkullbarn). Adam och Birgitta ägde hälften var av den villa de bodde i. Villan var värd 1.400.000 kr och var obelånad. Adam hade också ett bankkonto med 200.000 kr. Adam har i testamente skrivit att Birgitta skall ärva allt.
Makarnas totala tillgångar uppgick till 1.600.000 kr. Hälften tillfaller Birgitta på grund av giftorätt. Ur den andra hälften (arvet efter Adam) får Birgitta 400.000 kr med stöd av testamentet. Därutöver får Birgitta det gemensamma barnet Carls andel på 200.000 kr. Disas laglott utgörs bara av 200.000 kr. Detta kan hon få i form av Adams bankkonto.
Birgitta behöver inte flytta från villan. Även om Adam inte haft några bankmedel, så brukar det inte vara några problem för änkan att få ett lån med villan som säkerhet. Ofta är äldre människors bostäder lågt eller inte alls belånade. Med lånet kan Birgitta betala ut Disas laglott.
Påståendet att en änka kan tvingas flytta från sitt hem, brukar vara det vanligaste argumentet för laglottens avskaffande. Detta var huvudargumentet för den (oeniga) statliga utredning som 1981 föreslog att laglotten skulle avskaffas. Utredningens förslag blev totalt sågat av en i stort sett enig remissopinion, som hänvisade till att så kallade uä-barn (barn utanför äktenskapet) ända fram till 1970 varit diskriminerade i arvshänseende. Remissopinionen menade att ett borttagande av laglotten i realiteten i många fall skulle innebära en återgång till en försvagad ställning för de barn som inte var gemensamma mellan den avlidne och hans senaste hustru. Att nu, när särkullbarn blivit ändå vanligare än på 1980-talet, åter öppna möjligheterna att göra särkullbarn arvslösa, anser vi vara att på ett helt oacceptabelt sätt vrida klockan baklänges.
Thorsell ställer bland annat frågorna ”Hur positiv är en fader till ett utomäktenskapligt barn?” ”Skall den fader som hållit sig undan under barnets liv lämna laglott som straff för sina synder?” Vi delar inte alls Thorsells syn på att föräldern är ett offer i den situationen (ett barn har aldrig bett om att få finnas till). Vi vågar påstå att ett barn, som endast haft den ena föräldern närvarande under uppväxten, inte har gjort detta val själv och därmed inte skall straffas ytterligare i livet genom uteblivet arv. Detta alldeles oavsett om avsaknaden av umgänge beror på ”en trilskande moder” eller att fadern helt enkelt inte velat ha någon kontakt med barnet. De allra flesta människor hade med största säkerhet valt en närvarande förälder under uppväxten i stället för ett arv, men laglotten blir i alla fall någon form av bekräftelse på att du faktiskt är barn till den föräldern. En bekräftelse om än ekonomisk. Vår erfarenhet är att laglotten, i alla fall i viss mån, är en kompensation för det ”svek” som dessa barn upplevt genom barndomen och även som vuxna.
Vi har under hela vår verksamhetstid som arvsrättsadvokater aldrig i praktiken varit med om att en änka tvingats att flytta på grund av barns laglott. Situationen är teoretiskt möjlig, men infaller ytterst sällsynt om ens någonsin i praktiken. Lagstiftningen kan inte styras av något teoretiskt extremfall, utan måste utgå från verkligheten sådan som den är.
Exempel 2.
Adam har avlidit. Hans hustru Birgitta hade dött före honom. Adam hade två barn, Carl och Disa. Relationen mellan Carl och fadern var ansträngd. Disa hade däremot alltid stått sin far nära och på alla sätt stöttat honom efter moderns bortgång. Adam hade en villa värd 1.400.000 kr. Han har skrivit ett testamente att Disa ensam skall ärva honom.
Disa kan få tre fjärdedelar av arvet eller 1.050.000 kr. Carl får bara sin laglott 350.000 kr. Disa kan ta ett lån på 350.000 kr och lösa ut Carl ur villan. Laglotten hindrar inte att ett ”snällt” barn får betydligt mer än ett ”elakt” barn. I vissa länder som har laglott finns regler om att ett barn kan förverka den om det bär sig synnerligen illa åt. Det är ju inte alltför ovanligt att relationen mellan barn och föräldrar kan vara mer eller mindre spänd. Det kan bero på barnet, det kan bero på föräldern, det kan bero på båda. De dåliga relationerna kan ta sig mer eller mindre drastiska uttryck. I teorin kan man ha en viss sympati för argumentet att ett mycket ”elakt” barn skall kunna förlora sin arvsrätt helt och hållet. Men i praktiken blir det i de flesta fall en näst intill omöjlig uppgift för en domstol att avgöra dels vems felet till den dåliga relationen är, dels var gränsen går för att barnet skall ha burit sig så illa åt att det förtjänat att helt mista sin arvsrätt.
Laglott finns i hela kontinentala Europa (till exempel Tyskland, Frankrike, Holland, Italien, Spanien och alla de nordiska länderna), men inte i de anglosaxiska länderna (till exempel Storbritannien). Huvudargumentet i Storbritannien mot laglott är att varje person skall ha full rätt att helt disponera över all sin egendom.
Men en persons egendom kanske inte är sådan att han helt har tjänat ihop den själv. Han kan ha ärvt av sina föräldrar eller av sin make, eller ha fått en betydande del av egendomen vid en bodelning på grund av skilsmässa.
Ett annat vanligt argument mot det anglosaxiska systemet är att en egocentrisk förälder kan hota sitt barn med att bli arvlös, för att få barnet att ”dansa efter sin pipa”.
Vår erfarenhet är att det är ytterst sällsynt att en person, som har barn, vill testamentera hela sin egendom till en organisation eller någon annan person än sin make/sin sambo eller ett annat av sina barn .
Om laglotten avskaffades, är vi övertygade att det skulle leda till ett ökat antal arvstvister. Ett barn, som blir helt arvlöst, vill naturligtvis gärna försöka få testamentet ogiltigförklarat.
En cyniker kan tycka att vi arvsrättsadvokater skulle välkomna fler arvstvister, men vi ser i vårt dagliga arbete ständigt vilken smärta arvstvister innebär för alla stridande parter.
Ulf Bergquist, advokat
Erica Striby, advokat