Riksbanken och Finansinspektionen: Bankernas aktieägare och bankkunderna måste dela på de kostnader som följer av nya och hårdare bankregler. Med de nya Basel III-reglerna har lagts en global grund för ett stabilare finansiellt system i framtiden. Regelverket är komplext i sina detaljer, men bygger på enkla insikter om bland annat bankernas behov av mer och bättre eget kapital. En kritik som ibland framförs är att stramare bankregler leder till ökade kostnader för samhället. Det är troligt att vi får leva med något högre låneräntor i framtiden. Men banker som tar mindre risk behöver inte heller göra lika stora vinster. Så en del av anpassningen kan därför troligen ske genom lägre vinster för bankerna, skriver Stefan Ingves och Martin Andersson.
Efter kollapsen i den amerikanska storbanken Lehman Brothers hösten 2008 var den internationella finansiella krisen ett faktum. Oron spred sig snabbt över världen och över en natt försvann förtroendet mellan bankerna. När den globala finansmarknaden upphörde att fungera fick regeringar och myndigheter i de drabbade länderna använda särskilda åtgärder för att upprätthålla stabiliteten i det finansiella systemet. Med lån och kapitaltillskott gick det att styra bort från ett totalt haveri. Men finanskrisen fick ändå stora konsekvenser eftersom det ekonomiska läget försämrades, arbetslösheten steg och de offentliga underskotten växte sig stora runt om i världen.
Nu måste vi göra det vi kan för att detta inte ska hända igen. Spelreglerna för banker världen över behöver förändras för att motverka ett för stort risktagande och för att minska risken att staten ska behöva stå för notan. Bankernas verksamhet måste helt enkelt bli mindre riskfylld. Tjugosju länder från nästan alla delar av världen – däribland Sverige – har varit med i förhandlingarna och därmed lagt en global grund för ett stabilare finansiellt system i framtiden. Regelverket är komplext i sina detaljer, men bygger på tre enkla insikter.
1. Banker behöver mer och bättre kapital
Före krisen fanns det alltför lite kapital i många banker i förhållande till riskerna. Vanliga industriföretag anses ofta vara högt belånade om mer än hälften av balansräkningen finansieras med skulder. När vi 2008 gick in i finanskrisen hade många av världens banker så lite som två (!) procent i eget kapital, resten var skulder. Under åren före krisen, då kreditbubblan blåstes upp, gjorde ägarna till bankerna enorma vinster. Men precis som under tidigare finanskriser i vår historia var buffertarna för små. Förmågan att bära förluster var alldeles för låg.
I stället fick regeringar och centralbanker skjuta till pengar och skattebetalare världen över tvingades att bli ägare till konkursmässiga banker. I Sverige har vi tack och lov klarat oss rätt bra. Minnena från 1990-talets kris var fortfarande färska hos både bankdirektörer och politiker samtidigt som förutsättningarna i den svenska ekonomin var ovanligt goda. Men skattebetalarna ska förstås inte behöva förlita sig på att minnena från den förra krisen ska bestå. Så nu läggs kapitalribban på den höjd där den borde ha legat för länge sedan.
Något förenklat innebär det nya kravet att bankerna måste ha minst 7 procent i eget kapital. Överenskommelsen innebär också att myndigheterna kan lägga på ytterligare kapitalkrav på 2,5 procent om konjunkturen eller kreditcykeln skenar iväg. Dessutom införs för säkerhets skull ytterligare ett sätt att räkna kapitalkraven på för att undvika att bankerna ohämmat kan växa utan att samtidigt skaffa mer eget kapital. Utöver detta diskuteras ännu högre kapitalkrav för de allra största bankerna, eftersom de kan påverka stabiliteten i hela det finansiella systemet. Sammantaget kommer vi därför att få se mycket högre kapitalkrav på bankerna. Men det innebär samtidigt att möjligheterna att stå emot kriser i framtiden ökar.
2. Marknadsriskerna måste tas om hand
Den andra insikten gäller så kallade marknadsrisker. Det nuvarande regelverket är relativt bra på att fånga upp riskerna i den traditionella utlåningen – från banker till företag och hushåll. Men många underskattade kraftigt riskerna både i de mera sofistikerade finansiella instrumenten och i bankernas beroende av lån till varandra. Och det var alltför lätt för smarta finansingenjörer att lura systemet. Ett exempel på det senare är de amerikanska bankernas bostadslån till kunder som inte var kreditvärdiga. Om banken behöll kreditrisken i lånet krävdes en viss mängd kapital i banken. Men om banken sålde kreditrisken vidare till en annan bank i form av ett värdepapper så behövde köparen inte ha lika mycket kapital. Kreditrisken förvandlades till en ”marknadsrisk” med lägre krav på kapital. Idén bakom det lägre kapitalkravet var att marknadshandlade värdepapper alltid skulle kunna säljas om priset började gå ner, så att förlusterna skulle bli små. Men när priserna föll så fanns ingen att sälja till.
Den här bristen i regelverket skapade en karusell av skräplån som spreds över hela världen, en karusell som de stora investmentbankerna kom att tjäna många miljarder på. När förlusterna kom fanns det inte tillräckligt med kapital för att täcka dem. Och när investerarna började förstå vad som dolde sig bakom de komplexa värdepapperen så ville ingen köpa dem längre. Dessutom var det ofta oklart vem som satt med Svarte Petter. Förtroendet mellan bankerna försvann. Det nya regelverket täpper till de här luckorna.
3. Likviditetsriskerna har underskattats
Den tredje insikten är att likviditetsrisker ska tas på största allvar. Före krisen sågs det som en självklarhet att bankerna alltid skulle kunna få tag i tillräcklig likviditet för att kunna sköta sina betalningar i tid. Regelverken saknade skarpa krav på hur stora likviditetsrisker en bank tilläts ta. Banker världen över utnyttjade detta. Och de valde allt kortare framförhållning i sin finansiering och allt mindre buffertar. Men när krisen väl var ett faktum hamnade dessa banker i akut likviditetskris, eftersom det inte gick att låna överhuvudtaget. Med Basel III-reglerna sätts en gräns för hur stor likviditetsrisk en bank får ta och hur liten likviditetsbufferten får vara.
En kritik som ibland framförs är att stramare bankregler leder till ökade kostnader för samhället eftersom bankerna väntas skjuta över en del av sina kostnader på låntagarna. Så kan det bli i viss utsträckning, och det är troligt att vi får leva med något högre låneräntor i framtiden. Banker som tar mindre risk behöver heller inte göra lika stora vinster, så en del av anpassningen kan troligen ske via lägre vinster för bankerna. Så visst kan det se ut som om stabilitet kostar. Men den kostnaden är avsevärt mindre än de vinster vi får av ett robustare finansiellt system.
Eftersom Sverige har en så stor finansiell sektor i förhållande till ekonomin – ungefär tre gånger så stor som vårt lands BNP – är självklart kostnaderna av en finansiell kris mycket stora. Under loppet av mindre än 20 år har vi sett två exempel på vilka dramatiska konsekvenser finanskriser kan ha på tillväxt och arbetslöshet. Då är det är vår skyldighet att göra vad vi kan för att skydda svenska bankkunder och skattebetalare mot detta.
Och om bankernas aktieägare lyfter blicken från de närmaste kvartalsrapporterna tror vi också att det är i bankernas eget intresse att ha en fast grund att stå på, och som inte riskerar att rämna så fort det skälver på de internationella finansmarknaderna.
Stefan Ingves
riksbankschef
Martin Andersson
generaldirektör, Finansinspektionen