Samhällets kostnader för ohälsan skulle kunna sänkas genom ett perspektivskifte i hälso- och sjukvården. Det handlar framför allt om att förstärka det hälsofrämjande och förebyggande arbetet samt att sätta patienten i fokus.

Genom att prioritera hälsoinriktade insatser minskar både sjukdomsbördan i befolkningen och människors lidande, samtidigt som hälso- och sjukvårdssystemet som helhet blir effektivare.

I dag överlämnar Socialstyrelsen sin Hälso- och sjukvårdsrapport 2009 till regeringen. Rapporten visar att det finns många positiva trender i behandlingsresultat för flera stora folksjukdomar. Svensk hälso- och sjukvård står sig i flera avseenden ganska väl i jämförelse med andra länder. Samtidigt delar det svenska systemet en rad avgörande problem med många andra länders sjukvårdssystem – såväl låg- som höginkomstländer.

Det handlar om fragmenterade vårdprocesser som inte sätter patientens behov i centrum, det handlar om en alltför stark fokusering på behandlande i stället för förebyggande insatser och det handlar om oacceptabla skillnader i hälsa mellan olika grupper av medborgare. Dessa problem lyfts fram i WHO:s senaste världshälsorapport samtidigt som medlemsländerna uppmanas vidta lämpliga åtgärder för att hantera utmaningarna.

Ett av de stora utvecklingsbehoven i den svenska hälso- och sjukvården har sedan länge handlat om tillgänglighet där mätningar av väntetider hamnat i fokus för debatten. Socialstyrelsen vill nu fästa uppmärksamheten på bemötande och delaktighet i vården – nog så viktiga aspekter av tillgänglighet.

Visserligen visar nationella enkäter på vissa förbättringar över tid, och många uppger sig vara nöjda och respektfullt bemötta. Men det finns skillnader mellan olika typer av vårdenheter och mottagningar samt mellan olika grupper av medborgare.

Utlandsfödda känner sig till exempel i mindre utsträckning än svenskfödda tillfreds med både den respekt de upplevt och den information man fått i samband med besöket i vården. Personer med grundskoleutbildning avstår oftare än högutbildade från att söka vård trots behov. Särskilt utsatta grupper – till exempel hemlösa eller människor som hamnat
i missbruk – deltar dessutom i lägre grad i de enkäter som dessa uppgifter bygger på.

Troligen är skillnaderna alltså större än vad olika undersökningar kan påvisa. Om detta vittnar bland annat att dödstalen i sjukdomar som sjukvården kan behandla är mer än tre gånger så höga för låg­utbildade som för högutbildade.

För att minska skillnader i hälsa och vårdresultat kan sjukvården spela en avgörande roll genom att tydligare prioritera de hälsofrämjande och förebyggande insatserna. Trots att många landsting i dag har ambitioner på området har de ännu inte fått genomslag i vårdarbetet.

Hela 90 procent av befolkningen vill diskutera levnadsvanor med vårdpersonalen, men endast 30 procent av de patienter som sökt vård det senaste året uppger att så har skett. Det borde vara en naturlig del i hälso- och sjukvårdens uppdrag – inte minst inom primär- och närvård – att diskutera levnadsvanor och erbjuda lämpligt stöd och behandling – exempelvis stöd för rökstopp, fysisk aktivitet med mera. Det är viktigt att landstingen uppmärksammar detta i avtalen när vårdvalsystemen införs.

Försiktiga beräkningar visar att minst en tredjedel av hjärt-kärlsjukdomarna skulle kunna förhindras med förändrade levnadsvanor. Vidare skulle vart tredje fall av de tolv största cancersjukdomarna kunna förebyggas om sjukvården aktivt arbetade med att stödja och främja hälsosamma levnadsvanor. Det finns numera en god kunskap om hur vården kan arbeta med att främja hälsosamma levnadsvanor och ytterligare ett viktigt bidrag blir de nationella riktlinjerna för sjukdomsförebyggande arbete som Socialstyrelsen nu tar fram och som publiceras nästa år.

Hälso- och sjukvården behöver också i mycket större utsträckning än i dag på allvar inkludera patienten och närstående i planering och genomförande av vård och behandling. I dag finns det mycket forskning som visar att resultatet av vården blir bättre om patienten är delaktig. Om patienten varit delaktig i exempelvis val av behandling är sannolikheten större att resultatet blir lyckat, detta har framför allt påvisats när det gäller kroniska sjukdomar som diabetes och reumatism.

På köpet blir en delaktig patient mer nöjd med vården.

Trots dagens kunskap på området har vården fortfarande en bra bit kvar innan man uppnår de intentioner och krav som finns i hälso- och sjukvårdslagen. Det handlar om att
patienten har rätt till ett respektfullt bemötande, individuellt anpassad information, delaktighet och medinflytande. Femton procent av de cirka 24 000 anmälningar som görs varje år till landets patientnämnder berör frågor om bemötande, kommunikation och information.

En ännu större andel handlar om problem relaterade till vårdens organisa­tion – där ändamålsenlig information ofta har saknats. De flesta anmälningar till patientnämnderna handlar om frågor relaterade till behandling men en noggrannare genomgång visar att även dessa ofta involverar bemötandet. När det gäller brister i bemötande, information och delaktighet kommer Socialstyrelsen att förtydliga lagkraven och fastställa indikatorer för uppföljning och öppna jämförelser av om vården är patient­fokuserad.

Vi vet att ett gott bemötande och del­aktighet ger bättre vårdresultat. Vi vet också sedan länge med säkerhet att männi­skors levnadsvanor påverkar risken att drabbas av sjukdom. Sjukvårdens be­handlande insatser har länge bidragit till betydande effekter på dödligheten i de stora folkhälsosjukdomarna.

Nu är det hög tid att tillämpa och utveckla det hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande arbetet. Detta i kombination med en ökad delaktighet från patienter och närstående kan effektivisera hälso- och sjukvården och frigöra resurser för de framtida utmaningarna för både vården och välfärden i stort.

Lars-Erik Holm, generaldirektör, Socialstyrelsen

Ingrid Schmidt. projektledare för Hälso- och sjukvårdsrapport 2009, Socialstyrelsen

Henrik Moberg, utredare, Socialstyrelsen