Hur många oskyldiga får man tillåta sig att döma för att kunna fälla tillräckligt många skyldiga? Frågan är central för rättsväsendet. Många som åtalas för brott nekar. Vilken säkerhetsmarginal måste man då ha i domstolarna? Hur säker måste man vara för att kunna döma den som nekar? Somliga säger "till 98 procent säker", andra "till 95 procent". Ingen lär hävda att det krävs hundraprocentig säkerhet.
Det som anses gälla är att det för fällande dom fordras att det är "ställt utom rimligt tvivel" att den misstänkte är skyldig. I praktiken håller man dock inte alltid på detta beviskrav. Många domare säger till exempel att man rimligen måste fälla den tilltalade om två poliser samstämmigt vittnar att personen är skyldig; "annars skulle man ju aldrig kunna fälla den som nekar". Detta håller man fast vid även när man själv känner tvivel om berättelsernas riktighet.
De flesta domare är nog medvetna om att detta egentligen är fel. För det som gäller är ju att skulden ska vara ställd utom rimligt tvivel. Hur ska man se på detta avsteg från bevisregeln? Frågan har mig veterligen inte ställts i ett sammanhang där svaret får konsekvenser.
Inte heller har den inledande frågan ställts i ett sådant sammanhang. Vilket pris är vi beredda att betala i form av oskyldigt dömda för att få den önskade tryggheten i samhället? För att inte alltför många skyldiga ska gå fria. Ju lägre beviskravet sätts, desto fler skyldiga kan dömas. Det är en bra effekt. Men ju lägre beviskravet sätts, desto oftare riskerar vi också att döma oskyldiga. Den effekten är naturligtvis inte bra.
Så länge vi inte själva riskerar att drabbas av bristande rättssäkerhet är det inte så konstigt om vi tycker - som många gör - att problemet inte är att oskyldiga blir dömda utan i stället att alltför få skyldiga blir det. Bristande effektivitet i brottsbekämpningen och därmed bristande trygghet är ett viktigt problem, det råder inte något tvivel om det. Men den dag då man själv - eller kanske en son eller bror - såsom oskyldig drabbas av misstankar, då förstår man alldeles tydligt hur viktig även rättssäkerheten är. Blunda gärna och tänk efter.
Det är justitiekanslerns uppgift att värna rättssäkerheten. Som ett led i detta genomfördes under åren 2004-2006 en granskning som avslutades med en rapport, "Felaktigt dömda". Där blottlades allvarliga brister i ett antal mål där personer hade dömts till långvariga fängelsestraff men så småningom frikänts efter resning. Brottsutredningarna var bristfälliga. De misstänkta blev ojuste behandlade. Fällande domar grundades på ett ofullständigt underlag med ibland tydliga luckor. Målsägandeberättelser granskades inte tillräckligt omsorgsfullt trots varningssignaler. Domstolarna förlitade sig för mycket på vissa sakkunniga. Och de överskattade sin förmåga att bedöma personers trovärdighet. Med mera.
Hurdan rättssäkerheten är i dag är svårt att veta. Klart är dock att det finns åtskilliga svårigheter att tackla. Två har nämnts: Hur ska vi förhålla oss till att domstolarna ibland sätter beviskravet lägre än "styrkt bortom rimligt tvivel"? Och var finns den rätta balansen mellan rättstrygghet och rättssäkerhet, dvs. hur många oskyldiga kan vi kosta på oss att döma?
Andra frågor kan ställas: Hur vanligt är det till exempel att domare - inklusive nämndemän - inte förmår övervinna det psykologiska motståndet mot att frikänna på grund av otillräckliga bevis när de personligen är övertygade om den åtalades skuld? Hur svårt är det för polis, åklagare och domare att låta bli att ta hänsyn till brottsoffrets berättigade krav på upprättelse på ett sådant sätt att det i praktiken drabbar även den som är oskyldigt misstänkt? Hur benägna kan vissa domare vara - inklusive nämndemän - att betrakta den som har åtalats som halvt om halvt skyldig redan på grund av åtalet? I vad mån överskattar domare - inklusive nämndemän - sin förmåga att bedöma målsägandes och vittnens trovärdighet och tillförlitlighet? Vilken benägenhet finns att förstora värdet av sådana omständigheter som ställer den misstänkte i dålig dager? Med mera.
Och vilken betydelse har det för rättssäkerheten att statsmakterna ställer krav på viss "lagföringsprocent" samtidigt som polis, åklagare och domstolar ibland saknar tillräckliga resurser för den eftertanke och omsorg som behövs?
En särskild aspekt på rättssäkerheten gäller resning. Hur lätt eller svårt ska det vara för den som har dömts för brott att få saken prövad på nytt? I flera fall där personer har dömts för allvarlig brottslighet har det i efterhand uppkommit allvarliga tvivel om domens riktighet utan att det gått att få en omprövning till stånd genom resning.
Det mål där två läkare år 1991 ansågs överbevisade om att ha styckat en dödad kvinnas kropp är ett exempel. De dömdes visserligen inte för något brott, eftersom brottet att stycka kroppen var preskriberat och bevisningen för mord inte räckte. Men de förlorade sina läkarlegitimationer med motiveringen att det var bevisat att de hade styckat kroppen. Numera har så mycket nytt framkommit att alla jurister som sätter sig in i fallet lär konstatera att bevisningen mot läkarna är svag. Jag har sedan länge sagt att jag skulle välkomna en ny prövning av skuldfrågan. En annan sak är att jag i en pågående skadeståndsprocess försvarar staten, det vill säga de poliser, åklagare, domare och andra som enligt min bedömning gjorde så gott de kunde när saken prövades.
Ett annat exempel är den finske man som dömdes år 2002 för att ha kastat ut en kvinna från sjunde våningen i en förort till Stockholm. Där kom det fram i efterhand att åtminstone en av de kriminaltekniker som deltagit i utredningen ansåg att det mesta talade emot att det var mord. Åtskillig teknisk bevisning motsade mordhypotesen, liksom nya obduktionsrön. Och det framkom att fönstret mycket väl kunde ha stängts av blåst, en möjlighet som inte beaktades när mannen dömdes. Med mera. I Högsta domstolen röstade två domare för resning men tre däremot. Så det blev ingen ny rättegång.
J ag vet inte om de båda läkarna och den finske mannen är skyldiga eller inte. Men det måste konstateras att det nu i efterhand finns allvarliga tvivel i skuldfrågan.
Man måste fråga sig om det är godtagbart att personer förblir dömda för allvarliga brott i fall som dessa utan möjlighet att få den samlade bevisningen prövad i en ny rättegång.
Jag har beslutat att ta upp vissa rättssäkerhetsfrågor till förnyad granskning. Justitiekanslern kommer att under två år genomföra en utredning med det huvudsakliga syftet att
ge en klarare bild av situationen i dag,
medverka till bättre rättssäkerhet,
överväga balansen mellan rättstrygghet och rättssäkerhet,
belysa frågan om bättre möjligheter till resning.
En särskild fråga är dock vad JK får göra utan att trampa på domstolarnas självständighet. På sina håll har det setts som ett problem att domstolarna granskas av en myndighet under regeringen, exempelvis på det sätt som skedde i rapporten "Felaktigt dömda". En expertgrupp hos Grundlagsutredningen har också presenterat ett lagförslag som skulle förbjuda JK att granska enskilda domar.
Det finns anledning att fundera över om domstolarnas självständighet ibland kan kollidera med legitima krav på kvalitetsgranskning av verksamheten, och i så fall med rättssäkerheten. Själv anser jag dock inte det. Den granskning som vi har gjort och avser att göra kan inte anses ingripa i domstolarnas självständighet.
göran lambertz