När man läser Isabella Jernbeck och Anti Avsans artikel på DN Debatt 9/10, känner man sig förflyttad 30 år tillbaka i tiden. Decennier av vetenskaplig forskning tycks ha gått de moderata riksdagsledamöterna fullständigt förbi. I stället hänvisar man till anekdoter och gamla fördomar när man avfärdar läkemedelsassisterad rehabilitering för heroinberoende.

Som läkare och forskare inom beroendevården har vi en helt annan bild av verkligheten än Jernberg och Avsan. Som utgångspunkt är det viktigt att känna till vissa grundläggande fakta, som har så massivt forskningsstöd att de i dag är helt okontroversiella i det internationella vetenskapssamhället:

Vid etablerat heroinberoende är det endast läkemedelsassisterad rehabilitering som har dokumenterad effekt. Att hänvisa till andra metoder är bara tomma ord: KBT och
tolvstegsprogram kan på egen hand ha god effekt vid vissa andra beroendetillstånd, men vid heroinberoende klarar ytterst få patienter att fullfölja sådan behandling utan hjälp av läkemedel.

Utan behandling är heroinberoende en sjukdom med mycket hög dödlighet och kopplingen till kriminalitet och social utsatthet är stark. Läkemedelsassisterad rehabilitering minskar både dödlighet och kriminalitet högst avsevärt. Att förvägra våra heroinpatienter sådan behandling är att lämna dem att dö.

Den enda referens Jernbeck och Avsan hänvisar till i sin artikel är en helt ovetenskaplig ”rapport” från Kriminellas revansch i samhället. Denna amatörmässiga skrift påstår motsatsen till all seriös forskning på området, utan att ge några sakliga skäl för detta. Riksdagsledamöterna talar även om erfarenheterna av ”legalförskrivning” på 60-talet, men glömmer nämna att det då främst handlade om amfetamin, vilket inte alls går att generalisera till metadon- och buprenorfinbehandling.

Jernbeck och Avsan påstår att läckage av läkemedel från behandling håller på att ta över den svarta marknaden och därmed skapar nya missbrukare. Men här har man missförstått läget fullständigt: visserligen tycks många av de tabletter som säljs på Sergels torg ha skrivits ut av läkare, men det handlar knappast alls om metadon eller buprenorfin (subutex), utan om lugnande eller morfinliknande medel som kan förskrivas på vilken vårdcentral eller
privatläkarmottagning som helst.

Läkemedelsassisterad rehabilitering för heroinberoende sker däremot endast vid
specialiserade kliniker enligt noggranna riktlinjer från Socialstyrelsen. Självklart måste all hantering av narkotiska läkemedel ske kontrollerat och säkert. I vilken utsträckning det sker läckage från dessa behandlingsprogram finns det inga bra siffror på i dag, men att det skulle vara särskilt omfattande eller bidra till att skapa nya missbrukare finns det inga som helst belägg för. Att kalla våra livräddande behandlingsprogram för ”offentliga missbrukskollektiv” kan vi därför endast tolka som okunskap och förakt för vår patientgrupp.

Som läkare inom beroendevården har vi genom åren träffat många heroinberoende patienter som med stöd av läkemedel gått från en tillvaro som narkomaner till ett liv med boende, familj och arbete. Andra har på grund av fördomar och alltför rigida regler hamnat ”mellan stolarna” och inte fått den hjälp som borde erbjudas alla patienter med heroinberoende. Det är dessa människors utsläckta liv som syns i statistiken, där vi i Sverige skamligt nog har en klart högre narkotikadödlighet än EU-genomsnittet. I årtionden har vi svenska beroendeläkare tvingats se våra heroinpatienter dö, eftersom den enda fungerande behandlingsformen förvägrats dem av samhället.

Om även våra beroendepatienters liv är värda att rädda, måste vi agera med mer kunskap och medmänsklighet än de moderata riksdagsledamöterna nu uppvisar.

För styrelsen i Svensk förening för beroendemedicin
Jörgen Engel
professor, ordförande
Joar Guterstam
leg läkare, doktorand, styrelseledamot