Vi vill först och främst invända mot kopplingen som görs mellan utsläppen ifrån hyggen och stor klimatpåverkan. Snäva betraktelser av kolflöden inom enskilda skogsbestånd har liten relevans i detta sammanhang. För att kunna bedöma skogens roll i klimatarbetet måste man utvidga sin analys i tid och rum. Avgörande är hur den totala skogsproduktionen i Sverige – och den resulterande kolinlagringen – utvecklas över tid, samt i vilken utsträckning användningen av skoglig bioenergi minskar fossilbränsleanvändningen och stimulerar utvecklingen inom bioenergiområdet.
Sedan 1970-talet har vi gått från ett kraftigt oljeberoende till en dominans för bioenergi när det gäller uppvärmning. Idag används drygt halva den avverkade skogsbiomassan till bioenergi, direkt genom t ex restprodukt-utnyttjande inom skogsindustrin eller indirekt genom att avfall som eldas till stor del härrör från skogen. En tredjedel av den svenska energianvändningen baseras idag på bioenergi, varav huvuddelen kommer från vår egen skog.
Samtidigt kan man konstatera att det svenska skogsförrådet vuxit under en tid då man övergått från en form av kontinuitetsskogsbruk till trakthyggesbruk. Idag är skogsförrådet ungefär dubbelt så stort som för hundra år sedan. Likaså har markens kolförråd ökat. Detta gör att Sverige, inom ramen för klimatrapporteringen, redovisar att 40 miljoner ton koldioxid per år lagras in i skog och skogsmark i riket.
LF framhåller att stora mängder koldioxid avgår från marken på kalavverkade ytor. Men dessa utsläpp kommer framförallt från nedbrytningen av kvarlämnade träddelar och störd markvegetation. De vägs helt och hållet upp av de nettoupptag av koldioxid som sker i snabbt växande medelålders skogar. I ett kontinuitetsskogsbruk, där skogen avverkas oftare och veduttaget är lägre vid varje avverkning, avgår ungefär samma totala mängd koldioxid varje år men från en större areal.
Kontinuitetsskogsbruk har fördelar för många arter. Det kan också förbättra landskapsbilden och bidra till att behålla skogens värde för rekreation och en växande turism. Denna sortens skogsbruk är inte förbjudet enligt skogsvårdslagen som vissa tycks tro. För skogsägare finns stor valfrihet att sköta sin skog för olika ändamål och argumenten för att bedriva kontinuitetsskogsbruk kan variera.
Klimataspekten är dock inget bra argument för en övergång till kontinuitetsskogsbruk, snarare tvärtom: de få studier som finns pekar på 10-20 procent lägre biomassaproduktion inom kontinuitetsskogsbruket. Utgående ifrån en svensk skogsproduktion på 100 miljoner kubikmeter per år motsvarar detta att den årliga inbindningen av koldioxid i skogen minskar med 12 - 25 miljoner ton, med motsvarande minskning av möjligheten att ersätta fossila bränslen.
Globalt är vi till mer än 80 procent beroende av fossil energi och användningen ökar. Av resurs- och klimatskäl är en övergång till ett lågenergisamhälle baserat på förnybar energi och förnybara material önskvärt. En fortsatt dialog om skogens framtida roll kan inriktas på att finna vägar att förena flera angelägna miljö- och socioekonomiska mål. Skogen är ju så mycket mer än ett lager med kolatomer.
Göran Berndes, docent, Chalmers tekniska högskola
Johan Bergh, samverkanslektor för skogens roll i klimatarbetet, SLU, Alnarp
Pål Börjesson, professor, Lunds Universitet
Gustaf Egnell, forskare, SLU, Umeå
Leif Gustavsson, professor, Linnéuniversitetet
Peter Högberg, professor, SLU, Umeå
Tomas Kåberger, professor, Chalmers tekniska högskola
Tomas Lundmark, professor, SLU, Umeå
Annika Nordin, Programchef Future Forests, Professor SLU
Mats Olsson, professor, SLU, Uppsala
Hans Petersson, docent, SLU, Umeå
Göran Ståhl, professor, SLU, Umeå
Göran Ågren, professor emeritus, SLU, Uppsala