Ett rimligt grundkrav i politiskt styrda verksamheter är att väljare och skattebetalare lätt kan skaffa sig kunskap om hur skattepengarna används. Tyvärr lever de svenska landstingen sällan upp till detta.

Hur många vet till exempel att Västra Götalandsregionen och landstingen i Norrbotten och Värmland de senaste åren satsat mångmiljonbelopp på att göra filmindustrin till en ”viktig näring” i respektive län? Utan vare sig konkretiserade målformuleringar eller utvärderingar av investeringarnas resultat värda namnet? Hur många känner till att samtliga landsting varje år betalar miljontals kronor för att subventionera vuxna människors fritidsintressen? Eller att pengar från landstingsskatten regelbundet används som riskkapital i lokala näringspolitiska experiment? Sannolikt inte särskilt många, eftersom satsningarna sällan är föremål för granskning och debatt, ens bland de ansvariga politikerna själva. I det fördolda frodas i landstingen en veritabel miljardrullning till sådant – för skattemedel som i den officiella politiska retoriken sägs gå till sjukvården.

Vi har i en ny rapport granskat landstingens satsningar inom områdena kultur och ”regional utveckling”. Det brukar ofta heta att dessa områden omfattar lite pengar i jämförelse med kostnaderna för sjukvård, tandvård och trafik. Men det handlar faktiskt om mycket pengar i relation till viktiga, enskilda områden inom landstingets kärnverksamheter. Då blir också prioriteringsfrågan tydlig. 2008 uppgick nettokostnaden för landstingens kulturverksamhet till cirka 2,5 miljarder kronor, vilket ungefär motsvarar vad all specialistvård kostar i hela Kalmar läns landsting. Nettokostnaderna för området ”regional utveckling” uppgick samtidigt till cirka 1,3 miljarder kronor, vilket är vad Jönköpings läns landsting varje år lägger på hela primärvården.

Vår granskning visar att kulturutgifterna per invånare tilläts öka mer än inflationen i 13 av 20 landsting mellan 2004 och 2008. I flera landsting – till exempel Dalarna, Kalmar, Norrbotten och Värmland – ökade kostnaderna för kultur och regional utveckling mer än kostnaderna för primär- och specialistvård. (Källa: SKL, 2009) Leder då exempelvis landstingens regionala utvecklingsprojekt till de positiva effekter för tillväxt och jobb som det är tänkt? Svaret är att det görs relativt få utvärderingar, åtminstone av det slag som är enkelt tillgängliga. Som väljare och skattebetalare får man helt enkelt bara hoppas på att tal om att skapa ”kluster” och ”noder” verkligen leder till något mer än bara utgifter.

Landstingens satsningar på filmindustri tycks nästan vara eviga. Det senaste året handlar det exempelvis om 61 miljoner till Film i Väst, 9,7 miljoner till Filmpool Nord och 3,1 miljoner till Film i Värmland. Man kan ha olika uppfattningar om huruvida skattepengar bör användas för att utveckla nya branscher i en region. Men även om man ställer sig positiv till det, når branscherna rimligtvis en punkt då de bör stå på egna ben. Om man ska döma av Film i Västs beskrivningar av de egna framgångarna har man nog nått den punkten för ett tag sedan. Det rimliga vore förstås då att trappa ner Västra Götalandregionens bidrag, men i stället tillåts de frikostigt att öka år efter år.

Frågan om hur man väger olika kostnader inom landstingen mot varandra blir särskilt intressant mot bakgrund av de skillnader som finns mellan landstingen. På kulturområdet satsar många landsting exempelvis mellan 25 och 50 procent mer per invånare än vad landstinget i Västmanland gör. Och när det gäller allmän regional utveckling är skillnaderna i många fall ännu större. Samtidigt kan vi konstatera att landstinget i Västmanland erbjuder sina invånare ungefär likartade verksamheter som i andra landsting. Men om övriga landsting skulle sänka sina kostnader enbart för kulturverksamhet till samma nivå som gäller i Västmanland, skulle de frigöra knappt 770 miljoner kronor per år – vilket till exempel motsvarar kostnaden för 1.800 sjuksköterskor!

Bättre transparens handlar om att göra det möjligt för väljarna att genom sitt politiska val faktiskt prioritera mellan olika verksamheter i landstingen. Många medborgare upplever exempelvis problem med resursbrist i sjukvården. Vi vet att de svenska vårdköerna ur ett internationellt perspektiv fortfarande är orimligt långa och att antalet sjukhusplatser minskar.

Så länge landstingen fortsätter att finnas måste de bli öppnare. Många landsting väljer i dag att kanalisera anslag till kulturverksamhet genom så kallade regionförbund som bildas tillsammans med kommunerna i länet. Detta försämrar både insyn och ansvarsutkrävande, och regionförbundens uppgifter bör därför kraftigt inskränkas eller till och med förbjudas. Landstingen bör också åläggas att årligen, direkt till sina invånare genom till exempel ett utskick, redovisa hur skattemedel och statsbidrag har använts och vilka resultat som uppnåtts med anslagen till olika verksamheter.

Som ett led i en mer samlad planering för välfärdens framtida finansiering borde riksdagen, i egenskap av en betydande finansiär av landstingen genom statsbidragen, dessutom genomföra en särskild och samlad revision av samtliga landstings och regioners resursprioritering och resursanvändning. Bara vår begränsade genomgång har visat att det finns många kritiska frågor att ställa och söka svar på när det gäller satsningarna på kulturpolitik och regional utveckling.

I ljuset av att både regering och opposition under Almedalsveckan inledde en ny tävling om vem som ger flest nya och ”friska” miljarder i extra statliga bidrag till kommuner och landsting – med argumentet att värna vård och omsorg – aktualiseras återigen frågan om hur de befintliga miljarderna används.

De rödgröna säger uttryckligen att det behövs fler anställda just inom sjukvården. En berättigad fråga är då varför de rödgröna, som i dag styr i en majoritet av landstingen, inte först vill effektivisera användningen av de resurser som finns så att det årliga utrymmet för de 1.800 nya sjuksköterskorna kan frigöras, innan de ropar på mer. Vi har faktiskt svårt att se något annat sammanhang i fråga om offentliga utgifter, där samlade årliga kostnader på fyra miljarder kronor av skattebetalarnas pengar anses vara för lite för att bry sig om.

Svend Dahl
statsvetare och författare till rapporten ”Vad kan man få för 1.800 sjuk­sköterskor? Om landstingens satsningar på filmindustri, studiecirklar och annat” (Timbro)

Thomas Idergard
ansvarig för Timbros välfärdsprogram