Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Lär av den franska skolans metod att avlasta lärarna”

Foto: Christophe Ena/AP

Arbetsspecialisering behövs i skolan. Risken är att de dåliga Pisaresultaten leder till att lärarna tvingas till nya uppgifter utöver undervisandet. I stället måste vi söka lösningar där lärarna får mer tid för sin profession, som man exempelvis gjort i Frankrike, skriver ledarskapsprofessorn Lars Strannegård.

Sällan har en nyhet engagerat debattörer från så många samhälleliga sektorer som de rekordusla resultaten från Pisaundersökningen. Förslagen på förklaringar är många och varierade. Här finns skolans kommunalisering, det fria skolvalet, överbetoningen av skolans demokratiskt fostrande roll kontra fokus på kunskaper, den dåliga förberedelsen att undervisa elever med utländsk bakgrund (DI 4/12), läraryrkets statusförsvagning (DN 9/12) och ordningen i klassrummen (DI 20/12). Till de mer fantasifulla förslagen finns att försämringen är en naturlig del av samhällsutvecklingen då tekniken gjort kunskaper överflödiga eftersom kunskaperna bara ligger ett musklick bort (DN 21/12), att politiker missbrukat entreprenörskapets möjligheter (DN 23/12) samt att det kanske är i länders välstånd som förklaringarna ligger (SvD 23/12).

Sällan har heller en nyhet skapat så mycket konsensus. Många förefaller vara överens om att orsakerna består i ett sammelsurium av förändrade värderingar som sammanfattas i lågt ställda krav: på föräldrar, på elever och på lärare. Jan Björklunds inslagna argumentationsväg avseende vad som krävs för att ta skolan ur sin kräftgång mot avgrunden förefaller förvånande nog accepteras av debattörer på bägge sidor det politiska skranket. Botemedlen är ordning och reda, kvalitet i undervisningen och statusförhöjning av läraryrket.

När man synar lösningarna i sömmarna så framträder dock en tydlig bild. Alla direkta insatser landar till sist i lärarnas knä. Att förändra föräldrars inställningar till sin egen roll i barnens fostran eller elevernas respekt för auktoriteter kräver värderingssystem som förefaller vara övermäktiga att skyndsamt förändra genom politiska beslut. Det finns inget starkare än kultur, och kulturer ändras inte bara för att en minister eller skoldebattör förespråkar en annan ordning. Det diffusa begreppet "skolan" handlar i förlängningen därför om en, och endast en, yrkesgrupp, nämligen lärarnas. Till syvende och sist blir debattens avstjälpningsplats för förändringskrav därför lärarna. Det är på dem som samhällets förväntningar nu läggs, i lager på lager.

Idén med att ha lärare anställda är att de skall undervisa, men denna aktivitet har blivit till en av många andra. Enligt Skolverket har en lärare numera en kvart på sig till planering och efterarbete till en lektion. Möten i lärarlag, strategidiskussioner, marknadsföringsaktiviteter, utvecklingssamtal, sms och mejl till föräldrar äter ytterligare tid. Och väl i klassrummet är det den bristande disciplinen som hackar upp undervisningen. Det nu allt fler debattörer förespråkar är ordning och reda. Och på vem vilar då ansvaret att skapa denna? Jo, på lärarna naturligtvis. Var annars?

Inom organisationsteorin har de senaste årens utveckling inom läraryrket ett väletablerat namn: avprofessionalisering. Lärarna omgärdas numera av otydliga målbilder: de skall bygga värdegrunder, vara representativa marknadsförare och kreativa utvecklare av en skolas varumärke så att just deras skola blir attraktiv i det fria skolvalet. När de nödgas bidra till alla dessa kringaktiviteter som saknar direkt koppling till undervisningen berövas de möjligheten att utöva sin profession, nämligen att undervisa. Därmed blir avprofessionaliseringen ett faktum, och med den kommer minskad attraktivitet för yrket, lägre intagningspoäng till utbildningen, sämre löneutveckling och lägre status.

När nu ropen skalla efter ordning och reda i skolan är lösningen att lärarna måste återvinna sin förlorade auktoritet. Lärar- och vidareutbildningar måste således fyllas med färdighetsträning i hur man skapar ordning och reda. Igen, mindre fokus på kunskaper i sig. Mer krav att en enskild yrkeskår skall stå upp mot ett helt samhälles förändrade värdesystem.

Den som funderar på att bli lärare drivs ofta av ett intresse för ett ämne och av en vilja att lära ut. Den som i stället är intresserad av psykosociala frågor borde rimligen välja en annan yrkesinriktning. Om en utbildning och ett yrke inte kan erbjuda förberedelser och möjligheter att praktisera det som yrket syftar till, ämnesfokuserad undervisning och möjliggörande av lärande, förlorar yrket ytterligare i attraktivitet. Att lägga till arbetsuppgifter i stället för att plocka bort är således ytterligare steg bort från yrkets kärna.

Det franska skolsystemet har en organisatorisk lösning som underlättar för lärare att utöva sin profession. Den kallas elevvårdsenhet och den har till uppgift att stödja och hjälpa elever, avlasta lärare och sköta direktkommunikationen med föräldrar. En elev som kommer sent får inte gå direkt till lektionen utan måste först anmäla sig till enheten och förklara vad den sena ankomsten beror på. Om en elev stör undervisningen skall läraren anmäla detta till elevvårdsenheten, och det är den som har den övergripande kontrollen över elevens närvaro och uppförande. Det är denna enhet som tillsammans med lärarna ser till att elever som stör, vantrivs, mobbas eller är frånvarande inte faller mellan stolarna. Det är ofta den som administrerar föräldramöten och kallar berörda parter till möten. Det är denna enhet som har det administrativa initiativet, inte lärarna. Elevvårdsenheten är med andra ord specialiserad på att hantera det som lärare i svenska skolor har som uppgift utöver sin ordinarie undervisning. Lärarna frigör därmed tid och energi så att de bättre och mer fokuserat kan bedriva sin undervisning.

Att tydlighet och arbetsspecialisering inom kunskapsintensiv verksamhet leder till effektivitetsvinster och mindre stress är välkänt inom nationalekonomi och arbetssociologi. Alla initiativ som avleder lärarna från det de vill göra och kan bäst måste därför karaktäriseras som målinriktad kvalitetsförsämring och misshushållning av resurser.

Nu när jakten på orsaker till Pisaresultaten har avstannat och blickarna i stället vänds mot praktiska lösningar gäller det att noga avhålla sig från initiativ som leder till ytterligare pålagor för lärare. Vi vet hur det ser ut i vården, där arbetsspecialiseringen sätts på undantag och läkare fått allt mindre tid att utöva sin profession, till förmån för tidrapportering och kvalitetsdokumentation. I korthet: alla initiativ som på något sätt minskar möjligheterna för lärarna att undervisa leder ofelbart till ytterligare statustapp för läraryrket, och varje sådant initiativ innebär en ökad lutning av skolans nedförsbacke. Lärare måste avlastas så att de kan utöva sin profession.

Som så många påpekat är Pisaresultaten en effekt av en samhällsförändring som skett på bred front där minskad auktoritetstro och färre krav från vuxenvärlden skapat ett annat samhällsklimat. Det går inte att vrida tillbaka klockan. Samhällsklimatet har förändrats och vi måste inse att det i dag krävs organisatoriska lösningar bortom relationen mellan lärare och elev. Det enda sättet Sverige kan återhämta sig på efter Pisaknocken är genom arbetsspecialisering. Skolan måste därför söka nya organisatoriska lösningar som möjliggör för lärare att utöva sin profession, nämligen att undervisa.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.