Under sommaren och hösten har flera händelser satt fokus på och skapat debatt kring ungdomars sexliv. När Smittskyddsinstitutet presenterade statistik över antalet upptäckta syfilis- och klamydiafall för första halvåret 2007 hade antalet smittade ökat mycket kraftigt.
Den överlägset största könssjukdomen är klamydia, som har ökat med 52 procent. Antalet anmälda klamydiafall beräknas bli över 45.000 för 2007. De flesta fallen av klamydia konstateras bland unga och ett minskat kondomanvändande tros vara orsaken till epidemin.
Varför tar då unga större risker vid sexuella kontakter i dag? Möjligen beror det på att ytlig information inte hjälper - medan gedigen grundad kunskap kan påverka beteenden.
Vi kan också se en oroande utveckling när det gäller sexualbrott. Andelen unga personer, mellan 15 och 20 år, som anmälts för sexualbrott har under en tioårsperiod nästan fördubblats, satt i relation till det totala antalet anmälningar om sexualbrott. År 1997 utgjorde andelen unga 11 procent av samtliga brottsmisstänkta för sexualbrott. År 2006 har andelen stigit till 20 procent. Det innebär att var femte sexualbrottsmisstänkt idag är mellan 15 och 20 år gammal, nästan uteslutande pojkar/unga män. Detta enligt färsk statistik från Brottsförebyggande rådet, Brå.
De flesta unga tar ansvar för sina sexuella relationer och tar jämställdhet mellan könen och respekt för individer på allvar. Men siffror som ovanstående är onekligen bekymmersamma och stämmer till eftertanke, och man kan fråga sig om jämställdhetssträvandena i vårt samhälle drabbats av en så kallad backlash, ett bakslag.
Diskussionen inför och efter domen mot de två så kallade Stureplansprofilerna har till stor del handlat om ungas attityder och syn på könsroller. Varför inträffar tragedier av detta slag i en tid då skolans och samhällets ambitioner i stället handlar om jämställdhet och respekt för olika individer?
Undervisning i sex och samlevnad har varit obligatorisk i svensk skola i 50 år. Ändå ingår inte sex- och samlevnad som obligatorium på lärarutbildningen. RFSU:s kartläggning visar att bara sex procent av alla examinerade lärare har fått utbildning inom området. Hälften av lärarutbildningarna i Sverige saknar helt kurser i sex- och samlevnad. Det är angeläget att vi tillsammans pekar på vad som måste göras för att komma till rätta med lärares bristfälliga utbildning.
Det här är frågor som angår alla och inget skolan ensam kan lösa. Men skolan har en central roll för att ge unga kunskaper och möjligheten att bearbeta värderingar kring sex och relationer. Den forskningssammanställning som Socialstyrelsen nyligen presenterade, "Ungdomars sexuella hälsa", visar att skolan har den absolut viktigaste rollen när det gäller att nå ungdomar med information om sexuell hälsa. För att kunna göra medvetna val måste unga få kunskap och möjlighet att diskutera sexualitet, relationer och könsroller.
Frågan om allas lika värde ska vara i fokus för en modern sex- och samlevnadsundervisning. Villkoret för att detta skall lyckas är att lärarutbildningen innehåller ordentliga avsnitt om detta område, att fortbildning av lärare sker kontinuerligt samt att skolhälsovård och skolledare tar ett tydligt ansvar.
I dag är nämligen kvaliteten på skolans sex- och samlevnadsundervisning mycket ojämn. Det finns gott om goda exempel på lärare som är kunniga och engagerade. Men det finns också gymnasieskolor som helt saknar undervisning i sex- och samlevnad. Det är oacceptabelt.
Skolminister Jan Björklund brukar betona att lärarnas kompetens är grundläggande för skolans resultat. Det gäller även sex och samlevnad. Att samtala med unga om sexualitet och relationer kräver kunskap. Sexualitet och relationer är också en del av barns och ungas socialisation och utveckling. Det är det som alla lärare möter i sin dagliga gärning.
För att kunna möta barns och ungas frågor behöver lärarna kunna något om sexualitet och varför människor tar risker, kunna svara på frågor om kroppen, vara medvetna om flickors och pojkars olika villkor, om genus och hbt-frågor. Barn- och elevskyddslagen från 2006 kräver att all personal är insatt i diskrimineringsgrunderna, varav genus och sexuell läggning är två.
Nu förväntas av lärare att de ska klara av denna uppgift utan utbildning. Resultatet blir att skolan inte har någon grund att stå på och många elever får inte den undervisning de behöver. Det som ungdomar diskuterar kanske allra mest kan de inte tala med vuxenvärlden om.
Ingen som undervisar i sex- och samlevnad ska behöva känna sig osäker inför att beröra känsliga teman inom sexualiteten. Sex- och samlevnadsundervisningen måste som all annan undervisning bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. Forskningen visar också att effektiv sex- och samlevnadsundervisning måste vara teoretiskt grundad. Det är den inte i dag. Den behöver professionaliseras, både för elevernas och för lärarnas skull. Ett led i att professionalisera undervisningen är givetvis att ämnesområdet ingår i lärarutbildningen.
Möjligheterna till kompetensutveckling i sex- och samlevnad för yrkesverksamma lärare är i dag mycket olika i olika delar av landet. Fortbildning är kommunernas ansvar. Men att skolan ger likvärdig undervisning är ett centralt ansvar. Det minsta man kan begära är att Skolverket tar ansvar för att sprida nya forskningsrön, utvärderar sex- och samlevnadsundervisningen, anordnar nationella konferenser och på det viset stimulerar kompetensutveckling.
Skol- och utbildningsminister Jan Björklund har själv konstaterat att det finns brister i lärarutbildningen och pekat ut avsaknaden av sex- och samlevnadsutbildning som ett av de problem utredningen om lärarutbildningen ska se över. Men i regeringens direktiv till utredaren Sigbrit Franke nämns inte sex- och samlevnadsundervisningen.
Det är olyckligt om man nu missar möjligheten att slå fast sex- och samlevnadsundervisningens status som obligatorium på lärarutbildningen. Vi har väntat länge. Första gången riksdagen diskuterade att blivande lärare skulle utbildas i det man då kallade sexuell pedagogik var 1908 av samma skäl som i dag. Det är dags att göra verklighet av detta!
Genom en kunnig lärarkår får vi en bättre sex- och samlevnadsundervisning och bra samtal och diskussioner om hur vi respekterar våra medmänniskor, såväl i det sexuella umgänget som i livet i övrigt.
Vi anser att regeringen och Skolverket måste ta sitt ansvar på nationell nivå på ett betydligt starkare och tydligare sätt än hittills. Lärarnas riksförbund och RFSU kräver därför:
1) att kurser i sex- och samlevnadsundervisning ska ingå i lärarutbildningen. Lärarstudenterna bör få en generell utbildning i sex och samlevnad.
2) att Skolverket ansvarar för kunskapsutvecklingen inom detta område genom exempelvis granskning, utvärdering och forskning.
3) att en nationell samordning sker med skola, Socialstyrelse, Folkhälsoinstitut och andra aktörer.
metta fjelkner
åsa regnér