Vi kan inte dra oss till minnes att något liknande har hänt i modern tid. En akademisk föreläsning vid Uppsala universitet får avbrytas efter att publiken gett sig på föreläsaren – en professor i konstteori – med våld. I efterhand gör universitetet via en presstalesperson klart att Lars Vilks förmodligen inte kommer att bjudas in igen på grund av det tumult som hans föreläsning orsakade i förra veckan. Professorn i jämförande religionsvetenskap vid samma universitet, Mattias Gardell, säger att föreläsningen aldrig borde ha hållits (UNT 15/5). Han uttrycker också förståelse för att ilskan rann över bland åhörarna.

I filmklippet från Lars Vilks föreläsning ses en mobb skandera religiösa slagord när tumultet bryter ut. Kameran zoomar för ett ögonblick in en kvinna som skriker ”Allahu akhbar” medan nävarna far i luften. Därmed förmedlar hon en bild av sin gud och hans profet som borde betraktas som betydligt mer kränkande för världens muslimer än Lars Vilks rondellhund. Men detta är en debatt där extremister har fått sätta grundtonen. Således är det Vilks bild av Muhammed som blir föremål för omfattande kritik, inte den skränande, våldsamma mobbens.

Som publicister ser vi med oro på hur en stor del av det svenska etablissemanget sviker yttrandefriheten och upplysningens värderingar i fallet Lars Vilks. Det gäller inte bara reaktionen från Sveriges äldsta universitet och själva symbolen för den svenska upplysningstraditionen. Såväl Publicistklubbens ordförande som Pressombudsmannen, vilka båda har till uppgift att slå vakt om svensk yttrandefrihet, har valt att fördöma Vilks i skarpa ordalag.

Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutson gjorde i Fokus (10/3) klart att Lars Vilks rondellhund är ett dåligt konstverk som det inte finns anledning att skydda i yttrandefrihetens namn. Pressombudsmannen Yrsa Stenius menade i en intervju (DN 30/9 2009) att teckningen utgjorde en provokation som aldrig borde ha publicerats. Journalisten och mångårige chefredaktören för kulturtidskriften Moderna Tider, Göran Rosenberg, menade i samma anda att Vilks hade ”brutit mot den oskrivna regeln att inte kollektivt förödmjuka och såra människor som i stort sett saknar röst i offentligheten”. Alltmedan Saam Kapadia, vinnare av Stora journalistpriset 1999 och flerårig SVT-medarbetare, på Twitter frågade sig omedelbart efter attacken i Uppsala om inte Vilks nu måste vara väldigt nöjd över uppmärksamheten.

I stället för att ställa sig bakom Vilks har många liksom Kapadia valt att förmedla bilden av honom som en uppmärksamhetssökande pajas, som i någon mån har sig själv att skylla för hoten och överfallet. Och i stället för att tala om muslimer som moraliska subjekt, tycks denna grupp förväntas reagera som Pavlovs hundar när den utsätts för fel stimuli.

Denna sorts resonemang rymmer en rad felslut. Syftet med Lars Vilks konstverk har varit att undersöka konstens gränser och hur konstetablissemanget och kulturvärlden fungerar. I det avseendet har verket visat sig vara extremt effektivt – och lyckat.

Det är fullt möjligt att Vilks avslöjanden av konstvärldens inre mekanismer hade kunnat uppnås med andra medel än genom en tafflig teckning av Muhammed som rondellhund. I ett fritt samhälle måste det ändå få vara upp till den enskilda konstnären hur han eller hon väljer att utforska konstens gränser.

Att dessutom beskriva muslimer som ett kollektiv, som inte klarar av att handskas med den upplevelse av kränkthet som måste betraktas som ett normaltillstånd i varje fritt samhälle, går inte bara stick i stäv med upplysningens syn på människan som ansvarig för sina egna handlingar. Det underförstår också att muslimer är oförmögna att leva i samhällen där vi ideligen utsätts för yttranden som vi finner stötande därför att de provocerar våra estetiska, etiska, religiösa eller politiska övertygelser.

Denna sorts uppfattningar hotar kort sagt svensk yttrandefrihet, försvårar Sveriges möte med muslimska invandrare och spär på rasismen mot muslimer.

Attacken på Lars Vilks i Uppsala måste ses i sitt sammanhang, nämligen i ljuset av den utveckling som löper tillbaka till fatwan mot publiceringen av Salman Rushdies ”Satansverserna”. Det var i samband med dödshoten mot Rushdie som idén slog rot i bredare kretsar att även ickemuslimer i väst ska beläggas med straff för hädelse av islam. Denna idé har sedan löpt som ett ledmotiv från mordet på filmaren Theo van Gogh i Amsterdam, dödshoten mot författaren Ayaan Hirsi Ali, mot danske Muhammedtecknaren Kurt Westergaard och nu senast mot upphovsmännen bakom satirserien ”South Park”. Den svenska tv-kanalen Comedy Central gjorde klart att det är av säkerhetsskäl som man väljer att inte sända ”South Park”-avsnittet där profeten Muhammed förekommer i björndräkt. Det är talande. ”South Park” har drivit med det mesta, inklusive Jesus, Buddha, Förintelsen, judar och svarta. Det var vid profeten Muhammed som självcensuren satte in.

Det har nämligen blivit förknippat med reell fara att uttrycka sig på fel sätt om islam. Därför är det med förskräckelse och sorg som vi noterar hur svenska opinionsbildare, nyhetskanaler, konstnärer, publicister, journalister och författare gömmer sig bakom svepskäl när de väljer att gå skränande islamister till mötes. Vi menar att demokratins och yttrandefrihetens gränser måste försvaras lika konsekvent oavsett vem som utmanar dem.

Möjligheten att på universitet – i form av föreläsningar, seminarier eller forskning – pröva hypoteser och tankegångar är själva fundamentet i det samhälle som vuxit fram efter upplysningen. När olika grupper i kraft av styrka, svaghet eller ekonomiskt inflytande börjar diktera vad som får sägas och inte sägas, vad som är sant och inte sant, är en viktig grundstomme i det fria samhället hotad.

Denna grundstomme kan inte skyddas enbart på politisk väg eller med polisinsatser. Den kräver att vi alla som verkar i det civila samhället står upp mot hoten, tills de grupper och individer som står bakom dem inser att de inte har någon effekt.

Det är detta som Lars Vilks har gjort. Han har med ett föredömligt stoiskt sinnelag hela tiden uthärdat hoten och uppståndelsen. Han har ständigt försökt att skämta bort allvaret i situationen för hans egen del.

Denna attityd, som hans islamistiska belackare onekligen skulle kunna ha något att lära av, har emellertid misstänkliggjorts och avsiktligt missförståtts som att det skulle handla om oansvarigt varumärkesbyggande och glädje över att få befinna sig i rampljuset.

I själva verket har Lars Vilks med fara för sitt eget liv visat var gränsen för yttrandefriheten numera går i Sverige. Han förtjänar ett aktivt stöd i den fortsatta kampen för några av det fria samhällets allra viktigaste principer och värden.

Paulina Neuding
chefredaktör Magasinet Neo

Johan Lundberg
chefredaktör Axess