Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Läsarna misstror mediernas rapportering om invandring”

Det är uppenbart att medierna har misslyckats att få förtroende för rapporteringen om invandringen. Därför krävs nu en ny och mer genomgripande diskussion om journalistikens och mediernas förhållningssätt i denna avgörande samhällsfråga, skriver Lars Truedson.
Det är uppenbart att medierna har misslyckats att få förtroende för rapporteringen om invandringen. Därför krävs nu en ny och mer genomgripande diskussion om journalistikens och mediernas förhållningssätt i denna avgörande samhällsfråga, skriver Lars Truedson.

Invandring är det ämne där mediekonsumenterna litar minst på medierna, enligt en ny undersökning. Ett sätt att stärka förtroendet är att se och skildra den verklighet som de människor upplever som bor i invandrartäta områden. Det behövs också en genomgripande och öppen diskussion bland journalister och mediechefer, skriver Lars Truedson.

Mediekonsumenterna misstror journalistiken om invandring. Det syns inte bara i reportrars mejlboxar och i sociala medier – det framgår nu också av forskning. Och det är något som mediebranschen måste ta sig an i denna tid av intensivt ifrågasättande av mediers roll och avsikter.

Inte i något annat ämne är förtroendet för journalistiken så lågt som när det gäller rapporteringen om invandringsfrågorna. Det visar en undersökning SOM-institutet gjort för Institutet för Mediestudiers räkning. Av alla undersökta ämnen är det bara om invandringen som fler säger sig ha lågt förtroende än högt förtroende. Högst förtroende har medborgarna för rapporteringen om sjukvården, medan förtroendet är lågt även för rapporteringen om brott vilket framgår av grafiken här intill.

Allmänheten har generellt relativt högt förtroende för medier. Men förtroendet har en tydlig politisk slagsida. Det är högre bland rödgröna sympatisörer, lägre bland alliansväljare – och lägst bland Sverigedemokraternas sympatisörer. Denna slagsida har dessutom ökat under de senaste årens migrationspräglade debatt, visar studier i Mediestudiers bok ”Misstron mot medier” som presenteras i dag, måndag.

Just nu finns ett samhällsklimat där starka politiska krafter vill ha strid med medier, eftersom de tror att det ger dem sympati. Då är det viktigare än någonsin att inte tas med överraskning.

Misstron mot journalistiken om just invandring sticker ut. Den är spridd i över hälften av befolkningen – långt utöver Sverigedemokraternas led. Så många som 54 procent av de svarande instämmer helt eller delvis i påståendet att svenska medier inte säger sanningen om samhällsproblem förknippade med invandring. Bara 27 procent anser påståendet vara helt eller delvis felaktigt (SOM, 2015).

Foto:

Det är uppenbart att medierna har misslyckats att få förtroende för rapporteringen om invandringen. Därför krävs nu en ny och mer genomgripande diskussion om journalistikens och mediernas förhållningssätt i denna avgörande samhällsfråga.

Det är dags att på allvar diskutera om medierna under 2000-talet när det gäller migration och integration har agerat i strid med det konsekvensneutrala arbetssätt man normalt bekänner sig till. Ett viktigt argument för den uppfattningen är att bevakningen av dessa frågor alldeles uppenbart började se annorlunda ut när politiken ändrade kurs 2015. Plötsligt var exempelvis problem på asylboenden och misstänkta sexövergrepp på festivaler hårdbevakade. Det är en fråga där det är mycket svårt för forskning att hitta slutliga belägg, men nu kan vi alltså se att det finns en betydligt större skepsis hos nyhetskonsumenterna inför vilka val journalisterna gjort på detta område än på andra.

Under de senaste åren har diskussionen tilltagit även på redaktioner om bevakningen av problem som invandring kan medföra. Men det har inte varit några enkla diskussioner. Förklaringarna till att bevakningen av dessa fenomen har knutit sig och blivit så kontroversiell på redaktionerna kan vara flera. Kanske såg journalisterna, som ju i låg grad bor där nyanlända bor, inte problemen komma. Kanske ville man inte upprepa händelseförloppet när Ny Demokrati genom stor medieexponering lyftes in i riksdagen. Kanske förmådde man inte lyfta fram en politisk fråga där partipolitisk konfrontation under alliansregeringens år knappast fanns, annat än självklart med SD. Kanske tilläts på sina håll något som kanske sågs som en humanistisk grundideologi trumfa konsekvensneutraliteten.

Ett särskilt problem som behöver lyftas är hur den tionde punkten i spelreglerna för press, radio och tv ska tillämpas och förklaras. Där stadgas att man inte ska framhäva ”berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande”. Detta är på många sätt en självklarhet – endast den som är besatt av att politiskt bekämpa en viss grupp kan tycka att grupptillhörigheten ska framgå även när den saknar betydelse i sammanhanget. Men det är rimligt att ställa frågan om denna bestämmelse överutnyttjats.

Enligt Pressombudsmannen har ingen fällts för överträdelse av denna paragraf under åtminstone det dryga decennium som kan överblickas säkert. PO kan inte ens dra sig till minnes någon anmälan där detta utgjort huvudsaken. Betyder det att medier varit allt för försiktiga i denna fråga? En sak är säker: även om tanken på överdriven återhållsamhet skulle sakna grund, är detta en pedagogisk nyckelfråga för branschen om vi vill återfå förtroende från dem som idag inte tror att vi rapporterar ärligt om invandringens för- och nackdelar.

Ett sätt att stärka förtroendet är att se och skildra den verklighet som de människor upplever som bor i invandrartäta områden. Och det är inte på Södermalm i Stockholm, där koncentrationen av journalister, som Mediestudier tidigare visat, är extrem. Så segregerat som svenskarna bor, måste den som vill skildra integrationen i Sverige göra sig hemmastadd i ytterstäder och förorter. Enklaste sättet att göra det är att ändra rekryteringen. Det behövs fler Silan och Mohamed och färre Lassar och Jannar.

För att återvinna förtroendet för rapporteringen om invandring behövs dessutom en genomgripande diskussion bland journalister och mediechefer om vad som rapporterats och hur. Den måste ske i öppen anda, utan att i första hand försvara gamla beslut, och med syfte att enas om en verklighetsbeskrivning av hur rapporteringen och beslutsprocesserna sett ut.

Just nu finns ett samhällsklimat där starka politiska krafter vill ha strid med medier, eftersom de tror att det ger dem sympati. Då är det viktigare än någonsin att inte tas med överraskning. Nästa gång kan det vara en annan fråga där det framstår som att verklighet och mediebild driver isär. Då måste medier stå redo att hantera denna situation med omdöme.

Då gäller det att som bransch ha en genomlyst bild av sina egna motiv och sina egna val – inte, som det i dag är vad gäller de senaste tio årens rapportering om invandringen, ha helt olika bilder utifrån vars och ens ståndpunkt. Det duger inte när medier är under attack från politiska krafter som inte erkänner mediernas självständiga roll.

DN Debatt. 29 maj 2017

Debattartikel

Lars Truedson, journalist och föreståndare för Institutet för Mediestudier:
”Läsarna misstror mediernas rapportering om invandring”

Repliker

Ann-Marie Åsheden, journalist, författare och bokförläggare:
”Mediernas motpropaganda bakom misstroendet”

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.