DN Debatt

”Låt alla nyfödda barn vara med sin familj dygnet runt”

Foto: Jae C. Hong/AP

Närhet är det normala. Tiden när vi lämnade våra sjuka fyra- eller åttaåringar ­ensamma på sjukhus är förbi. Tiden när vi slutar göra detta mot våra nyfödda barn är inne nu. Kuvösen är inte det bästa alternativet ens för mycket för tidigt födda barn, skriver Uwe Ewald, professor i neonatalogi, och Sara Johansson, beteendevetare.

I dag separeras de allra flesta nyfödda barn som föds sjuka eller för tidigt i Sverige från sina föräldrar. Detta sker omedelbart efter förlossningen och sedan en stor andel av dygnet för de allra sjukaste och svagaste. Äldre barn har fått en självklar rätt till sina föräldrar vid sjukhusvård, men när de gäller de nyfödda barnen lever vi fortfarande kvar i föreställningen att de inte behöver sina föräldrar. Problemet är att all modern forskning visar att nyföddhetsperioden inte är någon undantagsperiod, utan i stället den tid i livet då vi är som allra mest känsliga och påverkbara.

För tidigt födda barn som placeras på förälderns bröst i stället för ensamma i säng eller i kuvös, lugnas snabbare, andas bättre, går bättre upp i vikt och kan vårdas på sjukhus färre dygn. Anledningarna är två: kvinnans bröst är bättre på att reglera temperaturen än en kuvös – till och med när två tvillingar har olika temperatur kan hennes kropp värma den ena tvillingen medan den andra svalkas till en normal kroppstemperatur, samtidigt.

Den andra förklaringen är att människan är ett däggdjur och genetiskt programmerad att omedelbart efter födseln ta sig till bröstet och vara fysiskt nära föräldern. Alternativet har evolutionärt varit död. Utebliven kroppskontakt utlöser en genetiskt betingad stressrespons och har således inte bara emotionella aspekter, utan även medicinska.

I dag vet vi att kuvösen inte är det bästa alternativet ens för barn födda så tidigt som i graviditetsvecka 23. Men trots detta tillåts inte betydligt äldre nyfödda vara hos föräldern mer än några timmar per dag när de behöver sjukhusvård.

I stället vårdas de i salar där flera andra svårt sjuka barn befinner sig. Det ökar inte bara risken för att infektioner överförs mellan barnen. Det ger familjen, föräldrar och syskon, mycket lite eller inget utrymme till vila och avskildhet. Ofta sägs samma sjukvård vara ”familjecentrerad”. Men sjukvården kan förstås inte utgå från familjens behov, när familjen inte ens fysiskt kan vara där.

En förklaring som ofta förs fram till att man fortfarande separerar små barn från sina föräldrar när de blir sjuka eller föds för tidigt är ”att lokalerna inte är anpassade” för att föräldern ska kunna sova över med sitt barn. Detta har nu tillåtits vara en förklaring under flera decennier. Och det är de allra yngsta barnen som förväntas stå ut. För på ett annat våningsplan, eller lite längre bort i korridoren, finns fyraåringen eller åttaåringen med en fraktur eller blindtarmsinflammation. Och här är det sedan länge otänkbart att man skulle anse att barnet lika gärna kan vara utan föräldern större delen av dygnet eftersom ”lokalerna tyvärr inte är anpassade”.

När sjukvårdens resurser är begränsade, ska de utgå från vem som har störst behov. Svaret handlar inte om lokaler utan om förställningar om nyfödda barn och om okunskap. Ett barn har inte mindre behov av sin familj för att det är nyfött och livshotande sjukt. Det är i stället vid dessa tillfällen som närhet och vila behövs som allra mest.

Vi människor tänker ofta i termer av att ett nyfött barn börjar uppleva närhet till föräldern först i ögonblicket när barnet föds. Men faktum är att barnet känt en annan människas röst, hjärtslag och kropp, hela tiden inne i livmodern. Närhet är det normala för ett nyfött barn. Barnet har aldrig tidigare i livet upplevt någon som helst separation.

Att vara nära föräldern är inte bara viktigt eftersom det är så som barnet får hjälp att hålla sin kroppstemperatur. Det är först nära föräldern som barnet får de specifika sinnesintryck som är avgörande för den växande hjärnan: ljudet av förälderns hjärtslag, ögonkontakt på ett tittvänligt avstånd, en annan människas kroppsrörelser och doften av den som barnet känner igen.

Tidigt i livet som hjärnan är som allra rikast på nervceller. Just under denna period sker en snabb omstrukturering från mängd till smidig funktionalitet. De nervceller som stimuleras kopplas samman i nätverk, de som inte används, rensas ut och dör genom celldöd. De celler som stimuleras kan signalera stress, smärta och överlevnad, eller närhet, trygghet och utforskande. Nu finns fantastiska möjligheter att med förhållandevis små medel påverka människors framtida liv på helt avgörande sätt.

Nära föräldern får barnet del av förälderns bakterieflora, ett fenomen vi bara är i början av att förstå. Förälderns flora jämfört med sjukhusets minskar risken för allvarliga infektioner hos dessa sköra barn. Ny forskning talar också för att det finns kommunikation mellan den bakterieflora vi koloniseras av och värden som härbärgera dem som kan påverka funktion, utveckling och välbefinnande. Nyfödda barn behöver närhet och omfamning. De behöver skyddas från smärta, starkt ljus och ljud. Men inte från föräldern.

Vi kan använda modern neurovetenskap för att förklara varför det nyfödda barnet måste vårdas tillsammans med sin familj. Vi kan förklara att satsningar på vården av nyfödda och deras familjer är bland det mest lönsamma ett samhälle kan företa sig – nyfödda barn blir nämligen så småningom till skolbarn och vuxna. Vi kan också bara bestämma oss för att nyfödda barn är barn. De har samma ovillkorliga rätt till sina föräldrar och till sina syskon, som vi för länge sedan tillskrivit de äldre barnen.

Nyfödda barn är inte mindre känsliga för smärta eller för separation än vad ett äldre barn eller en vuxen är. De är mer känsliga. De påverkas på sätt vi förstår i dag, och på sätt vi bara kan ana oss till genom att lära av historien.

Tiden när vi lämnade våra sjuka fyra- och åttaåringar ensamma på sjukhus är förbi. Tiden när vi slutar göra detta mot våra nyfödda barn är inne nu. Ingen intervention, inget läkemedel i världen kan eller kommer någonsin ersätta det som föräldern och som barnets familj kan ge.