Har gångna tiders heterosexuella norm ersatts av en hetero- och homosexuell norm? Måste man i dag vara heterosexuell eller homosexuell för att passa in i bilden? En diskussion på det temat har nyligen flammat upp. Jag tror de som talar om en sådan, ny, tvåsamhetsnorm har rätt. Ett tydligt exempel på detta är synen på kvinnor som vill anlita en donator vid insemination eller provrörsbefruktning. De förvägras denna möjlighet i vårt land. De förvägras möjligheten trots att lesbiska kvinnor, som lever i ett registrerat partnerskap, i ny lagstiftning har givits motsvarande rätt. Denna särbehandling av ensamstående är svår att försvara.
Efter Cecilia Torudds serier och böcker är "ensamma mamman" ett begrepp i vårt land. Många barn lever med en ensam mamma. I vissa fall kan detta vara resultatet av ett medvetet val från mammans sida (ett tillfälligt ragg på krogen), i andra är det snarare resultatet av omständigheter. Relationen till barnets far höll inte, fadern är numera frånvarande och någon ny social pappa har (ännu) inte inställt sig. I några få (hundratal) fall är det resultatet av insemination utförd i något annat land, som har en mindre fördomsfull syn på ensamma mammor.
Allt detta säger oss att tanken om en ensam mamma inte borde komma som någon chock för oss. Ändå tillåts alltså inte den svenska sjukvården medverka med donerade ägg eller spermier, då en ensamstående kvinna med en stark barnlängtan, vill sätta barn till världen. Hur kan det komma sig?
Det är inget tvivel om att förbudet vållar obehag för dem som drabbas. Är deras barnlängtan tillräckligt stark, så kan de förstås i många fall bli med barn genom en tillfällig relation. Detta är dock inte oproblematiskt, vare sig för kvinnan eller barnet. Det innebär att deras barn inte bara betraktas som deras, utan även som den tillfällige faderns barn. Juridiska komplikationer kan uppkomma, oavsett vilka överenskommelser som på förhand gjorts mellan kvinnan och mannen.
Enda sättet att undvika juridiska komplikationer till följd av att barnet ses också som mannens (till exempel vid arvstvister) är att hemlighålla för barnet vem som fungerat som "donator". Varför inte hjälpa dessa kvinnor ur deras situation, genom att göra det tillåtet också för dem att sätta barn till världen genom insemination eller provrörsbefruktning inom den svenska sjukvården? I så fall kommer också den juridiska situationen att i vanlig ordning klaras ut.
Det enda argument jag hört för att förbudet ska upprätthållas är någon vag hänvisning till FN:s konvention om barns rättigheter. Barn har rätt till en god uppväxt, brukar det heta. I en sådan ingår, brukar det tilläggas, tillgången till två föräldrar. Om inte annat så är det en slags försäkringsfråga. Om den enda föräldern dör, så finns den andre där och kan ta ansvaret på egen hand för barnet.
Denna argumentation är emellertid mycket problematisk. Det är nämligen inte lätt att se hur FN:s barnkonvention ska tillämpas i frågor som rör vilka barn som ska få komma till. Det är en annan sak med adoption. Här finns redan ett barn, vars intressen det är lätt att förstå bör respekteras. Det bör garanteras goda uppväxtvillkor.
Man kan förstås undra hur långt barnets intressen bör respekteras. Ska de alltid vara utslagsgivande? Så har vi vant oss vid att resonera i vårt land, men jag tror det finns fall då vi bör tveka att sätta barnets intressen före alla andra intressen.
Tänk till exempel på följande möjlighet. Låt oss anta att det visar sig att barn till en viss minoritet i vårt land klarar sig sämre i livet än barn till övriga människor. För att undvika all stigmatisering, låt oss använda barn uppvuxna i Djursholm som exempel. Skulle det vara nog för att motivera ett beslut att förbjuda djursholmare att adoptera barn? Det är vad barnkonventionen tycks kräva.
Man kunde kanske hävda att om barn från Djursholm klarar sig sämre än barn från övriga delar av vårt land, så måste man i varje enskilt fall kunna peka på de omständigheter, som ger så olyckliga konsekvenser. Kan man inte därför nöja sig med att förbjuda att föräldrar i dessa omständigheter adopterar, utan att omnämna Djursholm?
Men låt oss anta att också då vi försökt exkludera individer i Djursholm på sådana opartiska grunder kvarstår förhållandet att, rent statistiskt, så klarar sig barn från Djursholm sämre än barn som adopteras av andra föräldrar i vårt land. Är det möjligt? Ja, det skulle till exempel kunna förklaras av utbredda fördomar i vårt land mot djursholmare. Men i så fall är jag inte helt övertygad om att barnets intresse verkligen ska få vara avgörande.
Detta är förstås ett extremt exempel, och det spelar i det här sammanhanget ingen roll vad vi tänker om det. Vad diskussionen gäller här är inte adoption, där vi förvisso har rätt att ställa mycket höga krav på den som ska adoptera, utan en helt annan fråga, som vi känner bäst från olika diskussioner kring tvångssteriliseringarnas tid. Frågan här är inte hur ett existerande barn bäst ska omhändertas, utan vilka barn som ska tillåtas få komma till världen. Här är det inte så lätt att se vad barnkonventionen har att tillföra diskussionen.
Kan man skada ett barn genom att sätta det till världen? Kan man med fog säga att alla ensamma mammor har skadat sina barn genom att beröva dem en pappa?
Nej, resonemanget håller inte. För åtminstone många av dessa barn gäller, att hade de inte existerat utan en pappa, så hade de inte existerat alls. I synnerhet är det klart att detta gäller för barn som tillkommer genom donatorinsemination. Men då finns inget utrymme för klagan från barnets eller barnombudsmannens sida.
Barn och barnombudsman kan anklaga en frånvarande far för att vara frånvarande, men de kan inte med fog anklaga en ensam mamma för att hon satt barnet till världen utan hjälp av någon person som ville fungera som en far för barnet. Kanske fanns det någon sådan man att tillgå, men med honom skulle hon fått ett annat barn än det hon nu har. Ska hon anklagas på den punkten måste vi göra gällande att barnet lever ett liv så hemskt att det hade varit bättre om det aldrig behövt födas.
Är det vanligt att barn (människor) lever liv som det hade varit bättre för dem att slippa uppleva? Visst har det funnits filosofer (Schopenhauer till exempel) som hävdat att vi alla lever liv, som det varit bättre om vi besparats. En berömd judisk vits uttrycker saken så här:
- Livet är hemskt, det hade varit bättre att aldrig ha blivit född.
- Javisst, men vem har en sådan tur? Inte ens en på tusen!
En sådan pessimism är emellertid orimlig. Den drabbar dessutom urskillningslöst, det vill säga allt avlande av barn, inte särskilt ensamma mödrars.
Kan man med fog göra gällande att uppväxten hos en ensam mamma är så riskfylld (hon kan komma att dö) eller så problematisk (barnet kommer att drabbas av grubblerier över sitt ursprung) att samhället borde göra sitt bästa för att förhindra just denna kategori från att sätta barn till världen?
En sådan hållning har inget stöd i någon vetenskap (vi vet knappast något alls om hur det går för barn som växer upp med ensamma mammor, vilka valt att vara just det), och sunt förnuft talar för att det går för dem som det gör för folk i allmänhet. Och själva tanken om att en förälder måste kunna garantera optimala (i samhällets ögon) uppväxtvillkor, för att få sätta barn till världen, är obehaglig. Den minner just om forna tiders tvångssteriliseringar. Hade vi haft en barnombudsman på den tiden hade det nog blivit fler!
Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att med hänvisningen till barnets intresse kan vi bara i undantagsfall hävda att barn inte bör få bli till (då de föds till sjukdomar som medför död och dessförinnan svåra lidanden). Detta är inte något som är typiskt för barn till ensamma mammor. Vid adoption är barnets intresse däremot något som bör väga tungt. Det är ändå rimligt att samhället gör vad som står i dess makt för att dessa skyddslösa barn ska ges bästa möjliga uppväxtvillkor. Det är rimligt att ställa krav på adoptivföräldrar, som vi inte skulle vilja tillämpa på föräldraskap i allmänhet.
Men godtar vi denna skillnad, hur besynnerligt är det i så fall inte att ensamstående personer kan godtas som adoptivföräldrar - ty det är vad lagen i vårt land säger - samtidigt som ensamstående kvinnor förvägras rätten till donation av spermier vid konstgjord befruktning!
Någon vill kanske invända att detta är en ganska liten sak. Det är en fråga som bara rör några få frivilligt ensamstående kvinnor, med en ovanligt stark barnlängtan. Men också om så vore, så bör ett liberalt samhälle undvika att undertrycka minoriteter, i synnerhet om motiveringen är att de är just minoriteter.
Frågan har emellertid också en helt annan dimension. Många barn är i praktiken barn till ensamma mammor. Vissa till mammor som valt att sätta barn till världen utan hjälp av någon social fader. Om dessa barn får veta att samhället gjort vad som står i dess makt för att förhindra att de skulle bli till, så utsänds en obehaglig signal. Dessa barn är i en mening "oäkta" barn. Det är stigmatiserande att leva med den insikten. Här om någonstans har barnkonventionen tillämpning. Dessa existerande barn bör inte trakasseras av samhället. De bör välkomnas på samma villkor som alla andra barn.
Torbjörn Tännsjö