Svenska barn mår allt sämre. Självskadebeteende, depressioner och det oprovocerade gatuvåldet är det iögonfallande. De flesta vuxna reagerar inte, för de tror sig veta att barn aldrig har varit så fysiskt friska som nu. Polio och mässling förekommer ju inte längre. De flesta mycket för tidigt födda och barn med cancer överlever friska i dag. Sådant vågade ingen drömma om för ett halvt sekel sedan.
Ändå: svenska barn anses må allt sämre sedan flera decennier också i jämförelse med barn från andra västländer. Allt fler barn beskriver oro, livsleda, sömnsvårigheter och smärtsymtom. Desperationen speglas i deras ögon.
Två till fem procent av alla barn anses ha adhd och en procent autismliknande tillstånd, nästan tio procent av flickorna lider av depression och minst fem procent av pojkarna har allvarliga uppförandestörningar. Nästan hälften av alla flickor i årskurs nio uppger att de har huvudvärk, magont, känner sig nere eller har svårt att somna minst en gång i veckan. Siffrorna är något lägre hos pojkarna. Men: unga män med adhd och dyslexi är överrepresenterade i våra fängelser.
Trots att många ungdomar med ovannämnda problem kommit i kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin har de alltför sällan fått adekvat behandling. Förr såg man välmenande psykodynamiskt skolade psykologer och läkare arbeta huvudsakligen med individualterapi och föräldrasamtal. Alltför ofta var de anfäktade av flummigt tänkande om barns frihet och kreativa möjligheter. Vetenskaplig utvärdering saknades.
Den senaste trenden är nu att uppfatta de flesta avvikelser som genetiskt förutbestämda. Risken med ett sådant synsätt är att barnen placeras i diagnostiska fällor som de har svårt att slita sig fria från. Beteenden som fixerats vid ett utredningstillfälle vilar över barnet likt en tung dogm tills bedömningens betydelse kanske sent omsider avklingar – långt upp i vuxenåldern.
Bokstavsdiagnoser tarvar ofta amfetaminlika stimulantia, medan det som uppfattas som depressioner behandlas med lyckopiller. Trots att dessa preparat är belastade med en kraftig biverkningsfrekvens förskrivs de generöst och patienterna följs inte upp på ett medicinskt tillfredsställande vis. Det bör också påpekas att gränsen mellan sjukt och normalt avvikande är oklar särskilt när det gäller autism och adhd.
En annan grupp av specialister som i vissa fall på ett uppseendeväckande sätt förskrivit antidepressiva till ungdomar är allmänläkarna, som alltför ofta helt saknar insikter i modern barnpsykiatri och bara har tre månaders erfarenhet på en barnklinik. Skolläkare är ofta allmänläkare utan särskild utbildning i barnmedicin. Skall vi verkligen tillåta dem att fortsätta få ta hand om våra barn som befinner sig i svårigheter?
Barn med psykiska problem kommer alldeles för sent till utredning och behandling. Redan hos spädbarnet kan man sannolikt diagnostisera autism och adhd med nya hjärnavbildningstekniker inom en snar framtid. Tillkomsten av hjärnans synapser börjar minska mer än normalt redan vid tio års ålder hos blivande schizofrenipatienter. Nya lovande metoder att stimulera nervers utveckling och kopplingar introduceras experimentellt, även om det kommer att ta sin tid innan patienter kan erhålla behandling.
Sociala och kulturella faktorer påverkar hur generna uttrycks. Nyligen har man påvisat genförändringar hos vuxna självmordsoffer, vilka kunnat sättas i samband med den barnmisshandel de utsatts för. Den genetiska determinismen har ersatts av epigenetik – det vill säga kunskapen om hur miljöfaktorer påverkar arvsmassan. Det gäller att ta till sig denna kunskap – och sätta in behandling tidigt under de så kallade kritiska perioderna av barnens utveckling. Det finns nu metoder att med exempelvis särskilda dataprogram behandla barn med adhd och dyslexi.
Det är hög tid att ge det framväxande släktet ett omhändertagande värt namnet. Man bör man uppmärksamma beteendestörningar redan hos spädbarn och intervenera. Mycket för tidigt födda barn, som växer upp i en skral social miljö, har en dålig prognos men kan hjälpas genom tidiga interventionsprogram. Apungar som inte har kroppskontakt med sina mödrar utvecklar alkoholistiskt beteende.
När väl kroppsliga orsaker till barnets svårigheter undanröjts bör beteende- och samtalsterapi sättas in i stället för att som nu – ofta illa underbyggt – modulera upp- och nedstämdhet med farliga farmaka. Det är dags att sluta marginalisera barn- och ungdomspsykiatrin.
Vi föreslår därför att barn- och ungdomspsykiatrin och skolläkarverksamheten tas över allt mer av barnläkare för att till fullo integreras i den barnmedicinska specialiteten. Det är en mycket populär specialitet, som många läkarkandidater vill ägna sig åt. Så låt barnen och ungdomarna ha sin egen läkare – som de törs lita på! Det är barnläkarna som på ett tidigt stadium kan identifiera de problematiska barnen på barnavårdscentraler och akutmottagningar. De är biologiskt skolade och har en stor potential att förkovra sig i hjärnforskning och neuropsykiatri.
För att attrahera fler läkare och forskare att ägna sig åt välfärdssamhället viktigaste hälsoproblem, så måste den akademiska barnpsykiatrin ligga mitt i universitetssjukhusen i anslutning till magnetröntgenkameror, neurovetenskapliga och epigenetiska forskningscentra. Inte som nu vid barn- och ungdomspsykiatriska kliniker och mottagningar i periferin. Att i stället bara placera traumacentrum i universitetssjukhusets mittpunkt är defaitistiskt.
Varför avvakta tills våra ungdomar redan har kraschat efter vansinnesåkningar, misshandlats på stan eller försökt att ta livet av sig? Visst behöver vi traumacentra men neuropsykiatriska centra för barn- och ungdomar måste också prioriteras med dagens samhälle i blickpunkten och morgondagens med all den framsynthet som verkligen krävs.
Hugo Lagercrantz
professor i barnmedicin
Salomon Schulman
barnläkare och barnpsykiatriker