Många människoliv går till spillo varje år för att farten på vägarna är för hög. Gällande hastighetsbegränsningar följs inte. Ökad regelefterlevnad i trafiken krävs inom flera viktiga områden. Ett av dem gäller hastigheten. Annars har vi ingen rimlig chans att nå den så kallad nollvisionen i trafiken med, till att börja med, avsevärt färre dödade och svårt skadade. Hög hastighet utgör en direkt eller indirekt orsak till cirka en tredjedel av alla allvarliga trafikolyckor med dödsfall som följd.
Många förare struntar egoistiskt och hänsynslöst i de hastighetsgränser lagstiftaren bestämt. Jag medverkade själv 2006 till att få fram väsentligt höjda bötesstraff bland annat för hastighetsbrotten. Böteshöjningen ledde till en tillfällig sänkning av hastigheterna. I dag är den effekten som bortblåst. Mätningar som Vägverket genomfört och mina egna iakttagelser av trafiken inte minst på E 4 ger klart belägg för detta. I själva verket är det uppenbart att förhållandevis få bilförare kör helt lagligt. Det gäller även inom tätorterna. De alltjämt laglydiga kan förväntas påverkas negativt när de hela tiden blir omkörda av förare som inte bara kör lite för fort utan totalt negligerar begränsningarna och bestämmer farten själva.
Hastigheten är aldrig bilförarens ensak. Lägre hastigheter inte bara minskar riskerna för allvarliga olyckor, utan leder också till mindre negativ miljöpåverkan. Trots detta är den sociala acceptansen och toleransen förvånansvärt höga för överträdelser av fartgränserna, framför allt hos människor som ännu inte själva drabbats av trafikens skadeverkningar.
Det går utmärkt väl i de flesta kretsar att ursäkta en för sen ankomst till ett viktigt möte med att man oturligt nog råkat fastna i en hastighetskontroll längs vägen. En motsvarande tolerans skulle knappast visas om grunden för förseningen varit att ett alkoholutandningsprov visat på straffbar promille.
Vi kan inte ha ett normsystem för hastighet som bara respekteras av några få. Den som väljer att köra från Malmö till Stockholm i 160-180 km/tim vinner tid och riskerar människoliv men kan dessvärre oftast klara sig från upptäckt och lagföring med nuvarande ordning. Möjligen med undantag för Östergötland, där trafikpolisen är föredömligt alert när det gäller att anordna hastighetskontroller.
Fartkamerorna har positivt bidragit till en fartdämpning där de finns uppsatta. Men här har identifieringsproblemen tyvärr visat sig vara stora och enligt den senaste rapporten jag fått del av har bara en av tre misstänkta fartsyndare kunnat lagföras genom kamerornas registrering.
Många förslagna bilförare skyddar sin identitet genom nedfällda solskydd eller genom någon form av maskering. Brister i fråga om bildkvaliteten har också vållat problem.
För att ytterligare försvåra för dem som kör för fort övervägs nu införandet av så kallad sträckmätning, som innebär att det ska gå att komma åt också sluga förare som ökar hastigheten mellan kamerorna och sänker den just när kamerorna passeras. Som jag ser det måste vi få väsentligt fler kameror med placering också längs motorvägarna.
Om vi vill vända på utvecklingen och ha en chans att nå nollvisionen, måste hastigheterna ner väsentligt. Det måste snabbt bli mer riskfyllt att överskrida de fartnormer lagstiftaren har fastställt.
Hur når vi dit, när djungelns lag ofta råder i dag på vägarna? Och när alltför många klarar sig från efterräkningar trots uppenbart lagtrots? De få utomordentligt förtjänstfulla trafikpoliser vi har räcker inte. Antalet har också, enligt vad jag fått veta, skurits ner. Polisen klarar alltså inte av uppgiften att göra det tillräckligt riskfyllt för alla dem som kör efter egna hastighetsnormer och negligerar samhällets.
Det måste kosta att fartsynda. Och det måste bli betydligt svårare än i dag att slippa undan betalning. Och det är inte bötesnivån som i första hand bör höjas på nytt utan det är upptäcktsrisken som måste öka rejält. Eftersom polisen inte räcker till, måste teknikövervakningen bli mer effektiv, avskräckande och därmed hastighetsdämpande samt - automatiskt - miljöbefrämjande.
Den automatiska hastighetsövervakningen har tydliga brister med nuvarande regelverk. Frågan om ägaransvar vid trafikbrott har utretts och övervägts i olika sammanhang, bland annat i ett betänkande (SOU 2005:86). Den utredningen redovisade olika tänkbara alternativ men lämnade inte något förslag till lösning. Troligen för att frågan är komplicerad. Jag medverkade själv vid ett remissvar i mars 2006 från Åklagarmyndigheten över betänkandet och ansåg då att ägaransvar inte borde införas.
Men jag har ändrat uppfattning! I grunden tycker jag fortfarande att straffansvaret för föraren bör vara det primära vid alla "normala" upptäckter, och då menar jag fall där polisen stoppar en förare och rapporterar denne i traditionell ordning. Därutöver - och här ligger min ändrade uppfattning - måste vi på ett betydligt mer systematiskt sätt kunna komma åt själva fartöverskridandet också via automatiska övervakningssystem. Dessa bör inriktas enbart på att läsa av och identifiera fordonen och inte föraren.
Kamerorna kan vara enklare konstruerade och fungera bättre. Allra bäst hade varit om ett obligatoriskt transpondersystem i bilarna hade gjort det möjligt att identifiera dem under automatisk hastighetsmätning utan någon fotografering. Oberoende av vem som är förare av bilen vid någon form av automatisk registrering av för hög hastighet, skulle i mitt system bilägaren svara för en administrativ sanktionsavgift som påföres honom eller henne. Den aktsamme bilägaren förutsätts ha ett ägaransvar för hur fordonet brukas.
Jag föreslår alltså inrättandet av ett särskilt sanktionssystem vid sidan av det straffrättsliga som tillämpas vid de tillfällen där enbart tekniken används för att objektivt konstatera fartöverträdelsen.
Ett straffrättsligt sanktionssystem som inte fungerar bra utgör inget reellt hot mot den som kör för fort. Risken för upptäckt och lagföring är för låg. Det är ett hån att ha hastighetsbegränsningar som tillämpas av endast en del bilister, medan nästan alla andra kör för fort och många direkt hänsynslöst fort och där bara en minimal bråkdel av fartsyndarna blir straffrättsligt fällda. Då kan det vara värt att pröva ett system med automatisk fartregistrering, självfallet också längs motorvägarna. I första hand för att dämpa hastigheterna. Men vid konstaterade överträdelser riskerar bilägaren att påföras en administrativ avgift, oavsett vem som varit förare.
Sanktionsavgifter utanför det straffrättsliga systemet finns i andra länder och också hos oss i form av till exempel oljeutsläppsavgift som kan drabba redaren vid olagliga oljeutsläpp till havs vid sidan av ett rent straffrättsligt förfarande.
Sanktionsavgiften för automatregistrerade fartöverträdelser kan lämpligen kallas fartöverträdelseavgift och nivåmässigt anpassas efter hur hög hastigheten varit i förhållande till den tillåtna på samma sätt som gäller bötesnivåerna. Bevissituationen förenklas betydligt genom att utredningen inte inriktas på annat än att fastställa vilket fordon som passerat i för hög fart.
För att systemet ska bli effektivt måste antalet kontrollpunkter lämpligen byggas ut efter hand. Tekniken kan förenklas, eftersom identifiering av föraren inte behövs.
För klart är att något drastiskt måste göras åt den miserabla trafiksituationen!
sven-erik alhem