På 1950- och 1960-talet var långtidsarbetslöshet ett näst intill okänt begrepp i Sverige såväl som i flertalet övriga OECD-länder. Sociologen Adrian Sinfield konstaterade i en OECD-skrift 1968 att det var främst socialt marginaliserade individer och grupper som drabbades samt att ”de tre skandinaviska länderna och Väst-Tyskland hade de lägsta nivåerna, troligen färre än två långtidsarbetslösa [arbetslösa längre än sex månader] per 1 000 arbetskraftsdeltagare eller ännu färre såsom i fallet med Sverige”.

Men i dag är som vi vet verkligheten en annan.

Sedan 1980-talet har ekonomin blivit alltmer turbulent till följd av IT-revolutionen och globaliseringen. Som en konsekvens har det blivit ovanligare med tidigare decenniers ordnade arbetsmarknadskarriärer där man efter ett ungdomligt sökande och prövande av jobb kunde slå sig in på en yrkesbana och stanna i samma bransch till pensionsåldern. I dag måste man i stället vara beredd på att behöva starta om sin karriär i en annan bransch och kanske ett annat yrke.

Hur väl rustat ett lands utbildningssystem och arbetsmarknadsprogram än må vara så torde denna utveckling leda till fler långtidsarbetslösa. En viktig fråga blir sålunda, hur kan samhället hjälpa dem som inte lyckats finna reguljär sysselsättning efter många år av arbetslöshet och deltagande i olika arbetsmarknadsåtgärder?

Den föregående socialdemokratiska rege­ringen såväl som den nuvarande koalitions­regeringen alliansen har instiftat heltidsaktivering av långtidsarbetslösa, det vill säga den tidigare aktivitetsgarantin respektive nuvarande fas 3 i jobb- och utvecklingsgarantin.

Ekonomisk teori ger stöd för sådana aktiveringskrav som ökar med arbetslöshets­periodens längd, men det finns inget skäl för att utesluta riktiga arbetsuppgifter som aktiveringsform, utan tvärtom.

Sverige har ett gyllene tillfälle att förbättra välfärden för ett stort antal människor och samtidigt göra betydande besparingar för staten. Vårt reformförslag är enkelt; låt deltagarna i ­fas 3 välja huruvida de önskar fortsätta med nuvarande aktiveringsform eller i stället få utföra meningsfulla uppgifter inom offentligt finansierad vård och omsorg av människor och av miljön.

Välfärdsvinsterna skulle bli stora av denna reform som vi framförde i ett tidigare samarbetsprojekt mellan SNS och det amerikanska forskningsinstitutet NBER, och som sedan lanserades under namnet välfärdsjobb i SNS Konjunkturrådsrapport 2011”.

1. Forskningen visar entydigt att ju mer aktivering liknar reguljära arbeten, desto större är chanserna för de arbetslösa att slutligen finna reguljär anställning.

2. Välfärdsjobb blir ett betydande resurstillskott till den gemensamma välfärden – som ett stöd för den reguljära personalen som vårdar barn, åldringar och andra behövande såväl som miljön i exempelvis återvinningsarbete. Rent praktiskt skulle både privata och offentliga aktörer i denna avgränsade verksamhet erbjudas samma möjlighet att aktivera arbetslösa som en andel av deras reguljärt anställda personal.

3. Staten sparar in ersättningen till nuvarande anordnare av aktivering i fas 3, vilken uppgår till 5.000 kronor per månad och deltagare. Medan välfärdsjobben tordes välkomnas som en extra resurs i nämnda verksamhet, så måste staten sätta av tillräckliga medel för en effektiv administration av dessa.

Vårt förslag om välfärdsjobb är baserat på ekonomiska principer och sunt förnuft.

• Resurser ska inte slösas bort. Aktiveringen av långtidsarbetslösa ska användas för den allmänna välfärden i stället för att slösas på meningslösa eller mindre prioriterade uppgifter.

• Den reguljära sysselsättningen skadas inte av välfärdsjobb då det enligt ekonomisk allmän jämviktsteori inte finns några undanträngningseffekter på längre sikt. Mängden arbetstillfällen i en marknadsekonomi är inte begränsat till något visst fast antal.

• Arbetsmarknadsprogram ska skapa rätt incitament. Såsom en fallande ersättningsnivå under arbetslösheten skapar incitament för arbetssökanden att finna reguljär sysselsättning med marknadslön, så blir också incitamenten vid förväntningar om heltidsaktivering efter lång arbetslöshet.

• Dessutom pekar sociologiska studier på att meningsfulla arbetsuppgifter och att få bidra till samhället är centralt för människors välbefinnande.

Trots att reformen baseras på ett frivilligt val av deltagarna i fas 3 såväl som av arbetsgivarna som bereder plats för välfärdsjobb i sin verksamhet, samt det aktningsvärda målet att öka människors välbefinnande på både den givande och mottagande sidan av välfärdsjobb, så kommer förslaget att kritiseras.

Två kritiska synpunkter som framkommit är att deltagarna i fas 3 skulle behöva omfattande utbildning för att kunna assistera i vården av människor och miljö samt att de skulle vara direkt olämpliga att medverka i sådan verksamhet. Men välfärdsjobben är ämnade att avlasta reguljär personal genom utförandet av enklare sysslor utan större förkunskapskrav.

Beträffande lämpligheten så behöver vi inte se längre än till våra egna vänner och släktingar som kanske befinner sig bland de långtidsarbetslösa.

En tredje kritik är att långtidsarbetslösa som utför riktiga arbetsuppgifter tränger undan reguljär sysselsättning, men detta får varken stöd i ekonomisk teori som nämnts ovan eller i tidigare erfarenheter. Exempelvis ökade inte arbetslösheten efter det stora inträdet av kvinnor på den svenska arbetsmarknaden under 1970- och 1980-talet. Att svenska kvinnor främst sysselsattes i offentlig sektor tycks vara ovidkommande då motsvarande expansion av den kvinnliga sysselsättningen i USA skedde i privat sektor.

Det är ovanligt att ett reformförslag kan förbättra välfärden för så många människor och samtidigt spara staten pengar. Några år efter en sådan reform kan vi studera dess effekter på människors välbefinnande och huruvida välfärdsjobben leder till en större övergång till reguljär sysselsättning jämfört med nuvarande aktivering i fas 3.

Framgång räknas i varje ytterligare långtidsarbetslös som återfår fotfästet på arbetsmarknaden.

Lars Ljungqvist, professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm

Thomas J Sargent, professor i nationalekonomi vid New York-universitetet och mottagare av Riksbankens pris till Alfred Nobels minne