Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Låt den ryska regimen själv gräva sin grav”

Ryssland måste förändras inifrån. Hetsiga röster höjs nu för att straffa den ryska regimen hårt för annekteringen av Krim. Men en politik som bygger på illusionen att vi väst utifrån skulle kunna förändra Ryssland riskerar att bli förödande, skriver Lena Jonson vid Utrikespolitiska institutet.

Nu är frågan hur Väst ska svara på Rysslands annektering av Krim och förhindra att Putin går vidare och annekterar delar av östra Ukraina. Nu luftas vår rädsla för att de värsta scenarierna ska förverkligas och att Putin som en ny Hitler lägga stora delar av östra Europa under sig.

I detta läge är det naturligt att rösterna blir allt hetsigare om hur Väst ska kunna straffa Ryssland och få Putin att förstå att hans beteende inte accepteras av det internationella samfundet. George Soros slår alla med sitt förslag att USA ska sälja av sina oljereserver för att på det sättet få ner världsmarknadspriset, reducera de ryska importinkomsterna och framkalla en ekonomisk kris i Ryssland.

Soros reaktion är förståelig. Väst stod handfallen när Hitlertyskland började expandera. Ingen vill att detta ska upprepas. En besinningens röst är på sin plats i detta läge även om besinning från Västs sida är vad ryska statskontrollerade media hånar som Västs svaghet och oförmåga att ta beslut. En väl övervägd och planerad besinning kan ändå löna sig i längden.

Vad kan då Väst göra? Först måste frågan ställas om förutsättningar existerar för en fortsatt rysk expansionspolitik. Därefter måste frågan ställas om tänkbara konsekvenser av olika västliga svar.

Putin har visat att aggression är möjlig utan blodsutgjutelse och han kan vara frestad att gå vidare. Härav följer inte att han är beredd till fullskaligt krig. Vi vet att en rysk militär upprustning pågår men vi vet inte om detta resulterar i en stark och effektiv militärmakt. Vi förstår att Ryssland har stora reservfonder och att de på ett bräde kan lägga fram medel för en Sotji-olympiad, krediter till den tidigare Janukovytjregimen, och nu för att få Krim på fötter. Men vi vet också att den ryska budgeten är ansträngd och att ryska myndigheter varnar för en mycket låg ekonomisk tillväxttakt till 2030. Det finns stora ryska minoriteter i grannländerna, men vi vet inte i vilken mån dessa är beredda att lystra till den ryska statspropagandans locktoner.

Rysk svaghet låter kanske för vissa som en signal till att tiden är den rätta att med hårda tag från Väst tvinga Ryssland att backa. Det är just för ett sådant tänkande jag vill varna.

Putins och hans krets har drabbats av kollektiv berusning av framgångarna för sitt statskonservativa, ortodoxa stormaktsparadigm. Det betyder inte att den ryska befolkningen helt delar denna världsbild. Det ryska samhället har stora sociala problem, enorma ekonomiska skillnader och medborgare som saknar tilltro till såväl sin egen som andras förmåga att påverka den förda politiken. I detta samhälle kanaliseras frustration, missnöje och alienation hos vissa grupper i allsköns nationalistiska och reaktionära strömningar. Även om den stora massan är skeptisk gentemot utopiska frälsarläror har propagandan i landets statskontrollerade tv-kanaler lagt en god grund för ytterligare reaktionära idéer att spridas.

I detta läge, när de demokratiska krafterna är oorganiserade och svaga, skulle den interna kraftmätningen med hela skalan av mörkerkrafter inte medföra någon seger för demokraterna. Ryssland kommer inte att förändras förrän det inom landet vuxit fram krafter som klarar att både utmana den sittande regimen och erbjuda en hållbar alternativ politik. En sådan utveckling kan endast växa ur en inre process. Illusioner i Väst att utifrån kunna förändra ett land, i detta fall Ryssland, har aldrig kunnat omsättas i framgångsrik politik. En sådan politik riskerar istället att bli förödande.

De europeiska samhällena är betydligt mer stabila än Ryssland men har visat på allvarliga svagheter under senare år. I våra demokratiska samhällen där konflikter mellan infödda och invandrade medborgare redan växer och med dem extrempartier, skulle en arbetslöshet i spåren av ytterligare en ekonomisk kris få allvarliga konsekvenser.

Slutsatsen av detta resonemang är att svarsåtgärder från Västs sida inte får riskera bli kontraproduktiva – varken för utvecklingen i Ryssland eller i Väst.

Vad för politik återstår för Väst? Att med moralisk kraft fördöma en rysk annekteringspolitik är en självklarhet. Att frysa höga ryska politikers bankkonton i Väst samt ge dem inreseförbud är effektivt, men kan inte innefatta många personer utan att samtidigt bli godtyckligt. Att kraftigt understödja Ukraina, Georgien och Moldavien i deras ansträngningar att gå sin egen väg bör vara en självklarhet. Låt inte Ukraina bli medlem i NATO utan satsa på att hjälpa Ukraina bli stabilt, få igång sin ekonomi och förbli mångkulturellt med etniskt ryska ukrainares rättigheter lika väl tillgodosedda som de etniskt ukrainska.

Men vad bör gälla i förhållande till Ryssland? Nonchalera Ryssland i det fortsatta internationella samarbetet! Straffa inte med generella handelssanktioner eller embargon men utveckla heller inte det ekonomiska eller politiska samarbetet. Håll en låg profil och låt Putinregimen själv göra sig till paria i det internationella samfundet. Låt marknaden ha sin gång med fortsatt kapitalflykt från Ryssland och ringa intresse av att investera i landet. Låt tendenser i Rysslands ekonomiska liv själva mogna. En ekonomisk kris kan knappast undvikas i Ryssland, men Väst ska inte kunna anklagas för att ha orsakat den. Det skulle slå tillbaka mot Väst.

Ryssland kommer att förändras även om det tar tid. Denna inre utveckling kan inte påskyndas utifrån eller med konstlade medel utan onödigt risktagande. Den kan endast ske i den takt som trovärdiga alternativa politiker växer fram med stöd från befolkningen.

En spricka inom den nuvarande politiska eliten i Ryssland är en förutsättning för denna utveckling. På samma sätt som Gorbatjov och hans män trädde fram ur sovjetsystemets innersta kärna, kan en modern grupp av reformatörer komma ur Putins krets. Inom det ryska etablissemanget finns starka röster för att landet måste reformeras för att klara framtidens utmaningar.

Demonstrationen häromveckan i Moskva med kritik mot Putin-regimens Ukraina-politik samlade 30–50.000 personer enligt organisatörerna. Denna aktion och ett upprop från ryska intellektuella till besinning i regimens politik, kan tyckas vara krusningar på ytan. Kanske det, men de är signaler om motstånd inom grupper av vilka också det putinistiska Ryssland är beroende.

Bevara därför besinningen i frågan om svarsåtgärder mot den ryska angreppspolitiken. Att nonchalera Ryssland och stödja dess grannländer är också ett svar som kan bli kännbart. Fördelen med en sådan politik är att den ryska regimen själv gräver sin grav även om detta sker i ett längre tidsperspektiv än en mandatperiod för västliga politiker.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.