Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Låt föräldrarna besluta om barnets liv ska räddas”

Socialstyrelsens utredare Torbjörn Tännsjö om dråpmisstankarna mot barnläkaren: Medicinsk praxis strider mot brottsbalken. Att påskynda döden är godtagbar medicinsk praxis i vårt land. Men enligt åklagarna strider den mot brottsbalkens bestämmelser om dråp och mord. Frågan om när vården av ett för tidigt fött barn ska avbrytas är inte enbart medicinsk utan gäller även kontroversiella filosofiska och moraliska överväganden. Och samhället kan inte ge riktlinjer om livets mening. Därför bör det vara föräldrarna som har rätten att besluta om ett barn räddas till ett liv värt att leva eller ej, skriver filosofiprofessor Torbjörn Tännsjö, som på uppdrag av Socialstyrelsen utrett frågor kring vård i livets slutskede.

Oavsett den juridiska utgången av fallet med intensivvårdsläkaren, som häktades såsom på sannolika skäl misstänkt för dråp, har allmänhetens intresse för frågan om vad som sker i vården av mycket för tidigt födda barn väckts. Det har blivit tydligt och klart för var och en hur svåra problem som aktualiseras inom denna vård. Det har också blivit tydligt, åtminstone för den som synat argumenten vilka framförts i denna sak i sömmarna, att det finns flera ouppklarade principfrågor.

Framför allt är det tre principfrågor som är iögonfallande. Får läkare aktivt, genom medicinering, påskynda en patients död? Under vilka betingelser är det försvarligt att avbryta livsuppehållande behandling? Och till sist, när det handlar om små barn, vem ska bestämma om saken? Frågan har rests om det behövs klarare riktlinjer från samhällets sida kring frågor som dessa. Man behöver nog inte tänka länge över dem, för att inse att så är fallet.

Inom västerländsk medicinsk praxis har det blivit vanligt att läkare ibland aktivt avslutar patienters liv. Det handlar om patienter som är döende och som ges medicinering för att motverka smärta och andra plågor såsom till exempel andnöd. Sådan så kallad palliativ behandling kan aktivt komma att påskynda en patients död. Detta förfarande försvaras, i länder där eutanasi är förbjuden, med stöd av principen om dubbel effekt. Det viktiga är, då ett liv aktivt avslutas genom aktiva medicinska insatser, att påskyndandet av döden inte är avsiktligt. Det kan emellertid mycket väl röra sig om en effekt (den dubbla) som läkaren förutser. Det viktiga är att hon inte avser den.

Sådant påskyndande av döden har stöd i riktlinjer från det svenska läkarsällskapets delegation för medicinsk etik.

Redan 1991 skrev man: ”Läkare får under inga omständigheter vidta åtgärder med det primära eller huvudsakliga syftet att avliva en patient, även om det sker på patientens uttryckliga begäran eller av barmhärtighetsskäl. Däremot har läkaren rätt att i smärtlindrande syfte ge smärtlindrande medel även om doserna kan bli så höga att den dödliga utgången påskyndas.”

Göran Hägglund har uttryckt samma synpunkt i samband med det nu aktuella rättsfallet. Notera att det här handlar om aktiva åtgärder, vilka kan påskynda den dödliga utgången. Det som gör att åtgärden är laglig är att motivet är det rätta.

Aktiva åtgärder som att påskynda döden är alltså accepterade i medicinsk praxis i vårt land. Betyder det att de är lagliga? Det är inte nödvändigtvis på det sättet. Den nu aktuella rättsprocessen kan komma att kasta ljus över den saken. Klart är emellertid att ledande åklagare anser att en sådan praxis inte är i överensstämmelse med lagen. Så här skriver Peter Claesson, chefsåklagare, med flera (DN Debatt, 10/3):

”Det faktum att flickan skulle ha avlidit inom en kortare tid utan den livsuppehållande behandlingen medför enligt nu gällande lagstiftning, inte att någon har rätt att vidta en aktiv åtgärd som medför att hon avlider tidigare.”

Har dessa åklagare rätt bryter alltså rådande medicinsk praxis mot brottsbalkens bestämmelser om dråp och mord!

Den andra principfrågan som aktualiserats är den om när en behandling ska avbrytas. Ska det bara ske om patienten är döende? Eller finns det andra situationer, då det också är motiverat att avbryta livsuppehållande behandling och att ge palliation som kan påskynda döden. Hugo Lagercrantz snuddade vid den frågeställningen i sitt inlägg (DN Debatt 7/3). Hans uppfattning tycks vara att det kan vara aktuellt att avbryta livsuppehållande behandling därför att prognosen är dålig, inte bara uppskattat i överlevnadsmöjligheter, utan också ifråga om livskvalitet. Om en individ riskerar att bli ett vårdpaket, utan högre hjärnfunktioner, men ändå inte i lagens mening hjärndöd, kan det vara försvarligt att avbryta behandlingen, tycks han mena. Han har kolleger som tänker annorlunda om den här saken. Detta är i själva verket den mest kontroversiella aspekten av det som nu diskuteras.

Min gissning är att de flesta juridiska experter skulle ge den sida rätt, i denna medicinska kontrovers, som hävdar att det aldrig är försvarligt att avbryta medicinsk behandling, om det finns hopp om fortsatt liv, oavsett hur detta gestaltar sig. Samtidigt talar starka humanitära skäl för att man också i sådana fall bör avbryta behandlingen. Jag delar helt Lagercrantz hållning i denna fråga. Jag är emellertid inte klar över var Göran Hägglund står i den frågan. Den har inte ställts på sin spets i diskussionerna kring det aktuella rättsfallet. Den ställdes emellertid på sin spets i ett tidigare rättsfall, som inte alls handlade om vård i livets slutskede.

För några år sedan mördade en man i Uppsala sin mor, sedan hon hamnat i ett permanent vegeterande tillstånd (hon hade bedömts såsom bortom all hjälp, hon hade ingen fungerande hjärnbark och skulle aldrig återfå medvetet liv). Hennes läkare hade vägrat att avbryta vätske- och näringstillförsel (genom sond) till henne. Vad sonen gjorde, då han införde ett dödande läkemedel i moderns sond, var förstås mord. Han tog också modigt sitt straff för vad han gjort. Men vad ska man säga om läkarens vägran att avbryta vätske- och näringstillförseln? Ungefär hälften av läkare i västerländsk medicin avbryter sådan ”behandling” (vi har nyss läst om ett uppmärksammat italienskt fall), hälften gör det inte. Är det rimligt att läkare ska få göra som de vill i fall som dessa?

Svarar vi nej på den frågan ställs vi inför en annan, som har särskild aktualitet då det gäller för tidigt födda barn. Vem ska i så fall besluta om avbrytandet av vården, om vi alltså går med på att sådana avbrytanden inte bara kan ske på grundval av en rent medicinsk bedömning, utan också utifrån en bedömning av framtida livskvalitet? Det här är inte platsen att utförligt argumentera för ett svar på den frågan, men låt mig ändå antyda hur jag tycker att den bör behandlas.

I den gråzon, då det är rimligt att ifrågasätta om ett barn räddas till ett liv värt att uppleva eller ej, bör föräldrarna ha beslutsrätten. Frågan om vården bör avbrytas är inte medicinsk. Svaret på den beror av både mycket speciella personliga överväganden och av kontroversiella filosofiska sådana (rörande livets mening). Samhället bör inte hålla sig med bestämda riktlinjer på den här punkten. Samhället bör inte ge svar på frågan vad slags liv är värda att leva. Föräldrar kan emellertid axla detta ansvar. Vi bör betänka att det rör sig om barn, vilka fötts nära tidsgränsen för abort! Det är inga enkla beslut för föräldrar att fatta, men vem hade trott att det är en enkel sak att vara förälder?

Behövs det tydligare riktlinjer på den tre punkter jag här har aktualiserat? Är det inte uppenbart att så är fallet? Det är inte acceptabelt att läkares personliga moral får avgöra hur de behandlar sina patienter. Det är inte acceptabelt att medicinsk praxis växlar från landsdel till landsdel. Det är inte acceptabelt att sådant som är medicinsk praxis strider mot brottsbalken. Här är det viktigt att bringa ordning och reda.

Ska man döma av reaktionerna på det som nu sker, är samhället emellertid inte moget att fatta nödvändiga beslut. Det behövs grundliga utredningar av det slag vårt land med rätta är berömt för. Men då måste det röra sig om utredningar med mandat att resonera också kring de mest kontroversiella aspekterna av vård i livets slutskede, något som tidigare utredningar i denna fråga varit förhindrade genom regeringsdirektiv att göra.

Torbjörn Tännsjö

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.