Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Låt inte samhällskritiken ersättas av självkritik”

Berättelsen om Daniel Cabrera, som fångades på bild när han studerade på gatan, fick stor spridning på nätet.
Berättelsen om Daniel Cabrera, som fångades på bild när han studerade på gatan, fick stor spridning på nätet. Foto: Getty Images

Farlig förskjutning. Bilden av en hemlös pojke som studerar på gatan blev en ”inspirerande” viral berättelse – men handlade plötsligt om att det inte finns några ursäkter för fattigdom. Här anas en politisk strategi i samtiden: Social och ekonomisk ojämlikhet görs till en privatsak och en attitydfråga, skriver Carl Cederström.

På parkeringsplatsen till en McDonald’s-restaurang i Filippinerna fick läkarstudenten Joyce Torrefranca syn på en ung pojke försjunken i sina läxböcker. Det var sent på kvällen men pojken kunde läsa och skriva i ljuset som kom från den intilliggande restaurangen.

Tagen av synen tog Torrefranca ett foto och lade upp på Facebook. ”För mig som student”, skrev hon, ”så berörde det mig, big time”.

Torrefranca var inte den enda som inspirerades av den hemlösa nioåringen. Efter att hans hus hade brunnit ned bodde Daniel Cabrera i ett matstånd med sin mamma och två bröder. Pappan var död. Det berättades också att han endast ägde en penna. Den andra hade blivit stulen.

Medan historien spreds på internet började människor komma till pojkens undsättning. De skänkte böcker, pennor och kritor. Han fick också en batteridriven lampa så att han inte längre skulle behöva göra läxorna på parkeringsplatsen. En internetsida skapades för att samla in pengar till pojkens framtida skolgång.

Det här är knappast den första inspirationsberättelsen som får uppmärksamhet. Vare sig det handlar om en lemlös man som surfar, en canceröverlevare som bestiger världens högsta toppar eller en kvinna som tar sig från hemlöshet till Harvard, så blir vi lätt rörda av sådana här historier, och det är ju inget som är konstigt eller fel med det. Men samtidigt kanske vi bör undersöka varför vi älskar dem så mycket, eller åtminstone ifrågasätta de slutsatser som vissa vill dra från dem.

Som när en brittisk tabloid föreslår att föräldrar i fortsättningen ska visa bilden för sina barn när de klagar. Eller som när fotot förvandlas till en inspirationsbild smyckad med texten: ”Om det är viktigt för dig, så hittar du en väg. Om inte, så hittar du en ursäkt”.

Då används bilden plötsligt för helt andra syften. Man vill göra gällande att det inte finns några ursäkter för misslyckanden eller fattigdom. Det spelar alltså ingen roll om du är fattig och bor i ett plåtskjul. Du har alltid valet att arbeta dig ur din befintliga situation, hur svår den än må vara. Allt du behöver är beslutsamhet, viljestyrka och jävlaranamma. Privata problem, vare sig det handlar om fattigdom eller arbetslöshet, bör betraktas som just det – privata problem. Att försöka förstå individens situation i ljuset av sociala och politiska frågeställningar är, enligt den här doktrinen, blott ett sätt att söka ursäkter. Sådan är alltså läxan vi bör lära oss av dessa historier.

Det är deprimerande enkelt att hitta fler exempel på det här tankesättet: att vi kan lyfta oss ur vår situation, hur svår den än är.

I en högstadieskola i Los Angeles använder man sig nu av transcendental meditation inte bara för att minska elevers stress utan också, som skolans rektor Javier Guzman uttrycker det, ”för att bekämpa fattigdom”. Meditation kanske kan hjälpa en del av eleverna att koncentrera sig bättre och på det viset nå bättre skolresultat, men problemet är knappast strikt personligt när vi ser till den större bilden: att de från den lägre inkomstkvartilen i USA endast utgör 5% av studenterna bland landets toppuniversitet.

Ett än mer bisarrt förslag på hur fattigdom bör bekämpas kommer från den amerikanska republikanen Paul Ryan, som gjort sig känd för sina sympatier med den individvurmande filosofen Ayn Rand. Enligt Ryans förslag ska fattiga personer få sätta sig ned med en livscoach och tillsammans utveckla en så kallad ”möjlighetsplan”.

Det här kanske låter som ett extremt amerikanskt exempel, men det är nog ändå här, i välfärdsstaten Sverige, som vi kommit närmast att införliva Ryans dröm.

Under en fyraårsperiod betalade svenska staten ut 4,7 miljarder kronor till privata bolag varav många tillhandahåller just coachning. Resultaten av de här initiativen har varit nedslående. Och metoderna, så som healing och beröringsterapi, kan ifrågasättas.

Men mer problematiskt än deras användbarhet är att dessa metoder implicit uppmuntrar utsatta personer, vare sig de är fattiga eller arbetslösa, att sluta leta efter svar i den offentliga sfären. Svaren ska de försöka finna hos sig själva. I stället för samhällskritiker ska de vara självkritiker.

Ytterligare ett exempel på denna tankegång hittar vi i den amerikanska forskaren Ofer Sharones etnografiska studie Flawed System/Flawed Self (University of Chicago Press) där han följde arbetslösa tjänstemän som av jobbcoacher uppmuntrades att sluta läsa tidningen och börja ”nyhetsfasta”. De blev också tillsagda att inte använda ordet ”arbetslös” eftersom det skulle avslöja en negativ attityd.

Liknande observationer gör även av Ivor Southwood i sin självetnografiska studie Prekaritet 2.0 (Tankekraft Förlag). Ständigt på gränsen mellan arbete och arbetslöshet beskriver Southwood hur arbetssökande, som han själv, blir instruerade att skriva ner ”tre positiva saker i veckan”. Om de inte lyder riskerar de att bli tillrättavisade, först genom personliga samtal och i förlängningen genom att få sina bidrag indragna.

I Sverige tycks det inte vara mycket bättre. I sin lysande bok om Arbetsförmedlingen berättar Roland Paulsen om hur långtidsarbetslösa tvingas till förnedrande aktiviteter. En av dessa är den så kallade skrytrundan, där arbetssökande påhejade av jobbcoacher ska försöka framhäva sig så mycket de bara kan.

Vad är egentligen syftet med dessa aktiviteter? Ett svar som läggs fram i en nyligen publicerad artikel i Medical Humanities är att de är en medveten del av en politisk strategi. Syftet är att modifiera attityder, trossatser och personligheter så att utsatta individer inte längre medvetet kan uppfatta social och ekonomisk ojämlikhet.

Återigen, det är självklart inget fel med att bli rörd av en pojke som koncentrerar sig på sin hemläxa. Men det är viktigt att komma ihåg att sådana här bilder, när de paras ihop med inspirationstexter, också tjänar mer ohederliga syften. Diskussioner om vilken roll sociala förutsättningar spelar – och en ordentlig förståelse av fattigdom – underlättas knappast om vi tror att det enda som håller tillbaka individer är deras attityd.

En engelsk version av texten har tidigare publicerats på guardian.co.uk.

Läs mer. DN Debatt

Läs fler debattartiklar. Till DN:s debattsida

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Välkommen att kommentera på DN Debatt
Nu kan du kommentera artiklar på DN Debatt via tjänsten Ifrågasätt. Kommentarer ska hålla sig till ämnet och hålla god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer. DN och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort inlägg vi bedömer som olämpliga.