DN Debatt

”Låt inte traditioner bli ett hinder för integration”

Midsommarfirande hör inte till det som bör definiera en gemensam svensk identitet, menar artikelförfattaren.
Midsommarfirande hör inte till det som bör definiera en gemensam svensk identitet, menar artikelförfattaren. Foto: Hasse Holmberg/TT

Traditioner är rasistiska partiers ideologiska bas. Staten bör vila på medborgarskapets princip, respekt för lagen och kärlek till hemlandet. En stat bör vara sekulär inte bara i religiös mening utan även fri från ideologier och traditioner. Samhället når då sammanhållning i stället för splittring. Gemensam identitet är något vi ständigt skapar, inte något som är givet, skriver Kifah Qasem Mohammad.

Det är brukligt att grunda ett lands gemensamma identitet på till exempel språk, religion, seder, kultur, landets geografi och historia. Om man vill förenkla resonemanget kan man säga: på gemensam tradition. Av det följer att varje land har en egen unik gemensam identitet. Men i dagens oroliga och rörliga värld och i ett land som Sverige, som har utvecklats till en demokratisk stat som värnar om tanke- och yttrandefrihet, om allas lika värde och ett samhälle öppet för alla, behöver vi diskutera och omdefiniera vad som är statens del i ett land.

Med en stat avser jag ett lands institutioner, gränser, medlemskap i internationella samfund, maktapparat, samt medborgarna. Som grund för staten föreslår jag att vi borde anta tre grundvalar som den ska vila på: medborgarskapets princip (alla medborgare är lika värda och har samma rättigheter och skyldigheter), medborgarnas respekt för landets lagar och medborgarnas kärlek till hemlandet. Utöver dessa grundprinciper kan varje medborgare själv välja att lägga traditioner, religion, kultur och så vidare, men så fort man använder något av dessa för att definiera staten utesluter man per automatik större eller mindre grupper av medborgare, och det orsakar att den gemensamma identiteteten hamnar i kris.

Vi bör inse att en gemensam identitet är något vi ständigt skapar, inte något som är givet. Om vi vågar anta den stora utmaningen att skapa nya rötter för vår gemensamma identitet med de tre grundvalarna som bas och inget annat, fortsätter vi vandra på en väg som kommer från engelska och franska tänkare via franska revolutionen och ända in i dagens tankar om mänskliga rättigheter. Det första ett samhälle vinner genom detta synsätt är att man bryter ner den ideologiska basen som rasistiska partier vilar på, man når sammanhållning i stället för splittring.

I dagens på många sätt öppna samhälle får många invandrare en känsla av att de blir bemötta med två händer: Den ena handen visar ett Sverige med ett öppet samhälle som jobbar för integration, medan den andra handen visar att vill man bo här måste man minsann ta till sig våra traditioner, det handlar mer om assimilering. Jag har mött nyanlända som på allvar frågat mig om de blir riktiga svenskar om de lär sig fira alla typiska svenska högtider som valborg, midsommar, Lucia och så vidare. Självklart ska alla fira vilka högtider man vill, det står varje medborgare fritt, men om man från samhällets sida börjar betrakta traditioner som något statiskt och dessutom något som är nödvändigt för att känna en gemensam identitet är vi definitivt på väg in på en väg som leder till ett delat och splittrat samhälle.

Vad är då tradition? Ordet i sig betyder ”överlämnande”, att man lämnar något vidare till någon annan, ofta menar vi till exempel seder och normer som man gemensamt kommer ihåg och upprepar, något som är levande och förändras genom tiderna i takt med att samhället förändras genom att nya medlemmar invandrar. Tradition kan vara en pusselbit i ett lands identitet men kan aldrig vara det enda som definierar den. Problem uppstår om traditioner upphöjs till dogm och görs till en del av ett lands identitet. Då stelnar samhället och traditionerna blir till hinder för möjligheten till sammanhållning och solidaritet mellan landets gamla och nya medborgare. Ett samhälles medvetande bör förändras efter verkligheten i stället för att styras av gamla stelnade tankar.

Jag lyfter denna fråga eftersom det finns grupper med rasistisk grund i vårt samhälle, grupper som skapat en politisering som hyllar traditioner och vill upphöja dem och jämställa dem med statens konstanter; vi kan till och med hitta representanter för dessa grupper i Sveriges riksdag, landsting och kommuner.

Om vi leker med tanken att vi fullt ut skulle låta traditioner styra urvalet av vem som räknas som svensk följer ett par frågeställningar som man först måste besvara. För det första: vem ska avgöra vilka traditioner det är som ska bli normativa? Är det skåningarna eller norrlänningarna? Göteborgarna eller stockholmarna? Lantisarna eller stadsborna? De kyrksamma eller ateisterna? Om så landet lyckas enas om vilka traditioner som ska stå som måttstock kommer nästa fråga som måste lösas: vad gör vi med alla de som inte kan omfattas av traditionerna som är måttstocken? Ska de bo kvar som semi-medborgare? Om de har invandrat hit, ska de avvisas från det traditionella paradiset?

Vilken positiv funktion fyller då traditioner, vilket syfte har de i ett stabilt samhälle där de sociala förhållandena ständigt förändras genom invandring? En av de uppgifter som finns kvar för traditionen kan vara att uppfylla varje människas estetiska, emotionella och även andliga behov, sådant som är viktigt för den enskildes utveckling. Som människor kan vi ha glädje av våra traditioner, men det är slumpen som avgör var vi föds och vilken tradition vi ärver, det är inget att vare sig vara stolt över eller skämmas för, man kan ju inte påverka var man föds. Det man själv åstadkommer i sitt liv, det kan man vara stolt över, sina studier, sina handlingar, hur man påverkar samhället; den stoltheten beror på ens egen kraft.

Erfarenheten säger oss i vilken ordning våra behov behöver tillfredsställas; grundläggande behov som mat, säkerhet, möjligheten att försörja sig och en stat som tar hand om de svaga är det som ger trygghet, det går före traditionen, som därför kan sägas vara mindre värd. När tradition börjar upphöjas till någon form av ideologi för en nation, eller när den börjar glida över i religiös, etnisk, politisk eller social extremism, föreligger det en mycket stor risk att samhället blir splittrat och misslyckat eftersom det per automatik blir grupper i samhället som utestängs. Det ligger en stor risk i att lyfta föränderliga traditioner och vanor till samma nivå som de tre grundvalarna. Det säger sig självt att ett samhälle byggt på principer är stabilare än ett samhälle byggt på godtyckliga åsikter. När subjektivt tyckande och tänkande styr en grupp kan ytterligare en farlig aspekt visa sig, nämligen massmentalitetens struktur. När den drivs för långt förlorar individerna i gruppen sin självständighet och gruppens eller flockens hjärna tar makten, det har vi sett exempel på i trettiotalets Tyskland eller nittiotalets Jugoslavien.

En viktig del i ett lands demokratiska process är hur medborgarna själva definierar sin stat, och för att alla medborgare ska kunna omfattas av en sådan definition är det viktigt att undvika sådant som kan utesluta vissa grupper. Därför bör en stat vara sekulär inte bara i religiös mening utan begreppet behöver vidgas till att även inbegripa frihet från ideologier och traditioner. En stat bör syfta till att alla människors lika värde och behov respekteras, ovanpå det kan sedan varje människa själv välja att lägga religion, ideologi och tradition. Kanske bör vi diskutera en ny definition av en stats identitet som rent vatten, lika fri från lukt, smak och färg? Den stora utmaningen är att få alla medborgare att i djupet av sitt hjärta känna tillhörighet och att det är självklart att detta är mitt hemland. Som invandrare kan jag inte nå det målet om vi inte utgår ifrån staten som vatten.

De som förlorar på ett segregerat samhälle är just alla vi som utgör samhället. Därför vill jag säga till främlingsfientliga och rasister att det inte är mat, dans, folkmusik eller högtider som definierar någon som svensk, utan det är de tre grundvalarna medborgarskap, respekt för lagen och kärleken till hemlandet. När vi stänger ute och begränsar någon ur samhällsgemenskapen skadar vi oss själva, vare sig vi är svenskar eller invandrare, vi förminskar våra möjligheter att nå fram till ett samhälle som är gott för alla. Negativitet skadar, det säger sig självt, och varför skulle vi vilja skada vårt eget samhälle, det vi alla är en del av? Skulle inte samhället och vi alla tjäna betydligt mer på att vi inte delade upp oss, byggde murar och utestängde, om vi istället bjöd in, öppnade upp och rev murar?