DN Debatt

”Låt inte utredningen om Palmemordet dö sotdöden”

Spaningsledaren Stig Edqvist och pärmarna.
Spaningsledaren Stig Edqvist och pärmarna. Foto: Jonas Ekströmer / Scanpix

Nyhetsreportern Anders Hellberg och författaren Gunnar Wall: Satsa förbehållslöst på att gå igenom de uppslag om mordet på Olof Palme som inte följts upp. I dag är det 25 år sedan Olof Palme mördades och polisutredningen är tillbaka på närmast ruta noll. Men ska utredningen av efterkrigstidens mest spektakulära brott, 1900-talets kanske viktigaste enskilda inrikes händelse, behöva sluta så här? Nej. Det finns exempel på seriösa teorier och uppslag som polisen inte följt upp och där det fortfarande finns saker att göra. Antingen går man till botten med alla spår, eller också lägger man ned förundersökningen. Att som i dag låta Palmeutredningen dö sotdöden är ovärdigt en rättsstat, skriver Anders Hellberg och Gunnar Wall.

Efter 25 år är Palmeutredningen tillbaka på närmast ruta noll. Att som i dag låta utredningen dö sotdöden är ovärdigt en rättsstat.

När preskriptionstiden på 25 år för mord upphävdes av riksdagen för ett år sedan, förklarade Palmeutredningens chef Stig Edqvist för oss att ”mordet i princip inte går att lösa”. Man kan förstå Edqvists inställning. Huvudvittnet Lisbeth Palme är förbrukat eftersom hon så starkt pekat ut Christer Pettersson. Hon kan inte med trovärdighet plötsligt peka ut en ny person som gärningsman. Och några lätta andra vägar till ett nytt åtal går inte att skönja, utredningen är lika långt från ett mord­vapen som tidigare.

Kanske är det därför som spaningarna i dag går på sparlåga; det mesta som görs är att registrera de tips som fortfarande kommer in, hantera önskemål om att få ut handlingar och rent allmänt administrera den egna verksamheten.

Men ska utredningen av efterkrigs­tidens mest spektakulära brott, 1900-talets kanske viktigaste enskilda inrikeshändelse, behöva sluta så här?

Finns det verkligen inget alternativ till det lång­samma försjunkandet i glömskan?
Jo, faktiskt.

Om man på polisiära och juridiska grunder är ense om att mordet inte går att lösa så bör ju utredningen läggas ner, preskription eller icke.

Men det finns seriösa teorier och uppslag som polisen inte följt upp och där det fortfarande finns saker att göra.

Visserligen är det inte säkert att det kommer att leda till en fällande dom. Men någon sådan säkerhet finns aldrig och även ett delresultat, ett klargörande av en del av omständigheterna kring mordet, skulle vara ett viktigt framsteg jämfört med den nuvarande fullständiga ovissheten.

Låt oss ta ett exempel. Det finns ett spaningstips som utredarna fick in i november förra året. Det skulle kunna klargöra ett av de tidiga mysterierna i utredningen – vad som låg bakom de anonyma tipsen från ”Skelleftehamnsmannen”.

Det handlar om en person som skrev flera brev till spaningsledningen och berättade om sina iakttagelser nära brottsplatsen. Det första av dessa brev kom till polisen en vecka efter mordet och var stämplat i Skelleftehamn.

Brevskrivaren berättar att han varit på tillfälligt besök i Stockholm under mordkvällen och att han vid tidpunkten för mordet befunnit sig i korsningen av Olofsgatan och dåvarande Tunnelgatan, numera Olof Palmes gata. Där stod en man med walkie-talkie. Mannen såg svensk ut men talade något som lät som holländska eller schweizertyska. Bland annat sa han: ”Das Auto! Das Auto!”, (Bilen, bilen!)

Innan Christer Pettersson lanserades som ensam gärningsman lade mord­utredare ner stor omsorg på att få kontakt med brevskrivaren, dock utan att lyckas.

I höstas blev vi kontaktade av ett socialdemokratiskt kommunalråd från Norrland. Kommunalrådet hade starka skäl att tro att han skulle kunna berätta vem som var brevskrivaren: en trovärdig bekant som numera var avliden. Denne hade varit i Stockholm under mord­natten – och i Skelleftehamn när det första brevet skickades. Kommunalrådet hade tipsat Palmeutredarna om saken redan under 90-talet då mannen fortfarande levde, men utredarna hade inte visat något intresse för att följa upp saken.

Kanske var det inte för sent än, menade kommunalrådet. Han hade sett i Walls bok att en kriminalinspektör i Palmegruppen hade lyssnat till en inspelning av ett samtal som verkade vara från den mystiske brevskrivaren. Om kommunal­rådet nu kunde få lyssna till rösten på inspelningen skulle det vara lätt för honom att avgöra om det var den person han hade känt.

Är det här viktig information? Ja, det skulle det kunna vara.

Det finns en lång rad vittnesmål om personer med walkie-talkies som uppehållit sig kring mordplatsen, vittnesmål som kanske skulle föra mordgåtan närmare en lösning om de är riktiga. Men Palmeutredarna har visat ett mycket svalt intresse för dessa uppgifter, trots att det inte gått att avfärda dem eller förklara dem på rimligt sätt.
Och det har fortsatt på samma sätt: nu är det tre månader sedan Palme­gruppen fick uppgifterna om kommunalrådet. Men man har hittills inte kontaktat honom och först nu lyckats hitta inspelningen
i arkiven.

Ett annat exempel är det som i medie­kretsar länge varit känt, men som ingen egentligen vågat skriva om: det som kallas för ”Mötesscenariot” eller ”Mötet vid annonspelaren”.

Det utgår från iakttagelserna av en taxichaufför som stod på Sveavägen och väntade på grönt ögonblicken före skotten. Tvärs över gatan i hörnet Tunnelgatan-­Sveavägen ser han tre personer som står och pratar med varandra. Han hör ett skott och ser gärningsmannen skjuta det andra skottet.

Taxichaufförens vittnesmål ska läggas till två andra som antingen sett tre personer gå från annonspelaren tio meter norrut på Sveavägen ner mot platsen där mordet skedde, eller på annat sätt berättar om en kontakt mellan mördaren och Olof Palme sekunderna före skotten.

Detta scenario, att paret Palme stått och pratat med mördaren kort före mordet, bygger dock på förutsättningen att Lisbeth Palme inte berättat allt om vad som hände. Detta skulle kunna förklaras med vad som kallas för posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Det bygger på att en person som utsatts för en våldsam och chockartad händelse kan som skydds­mekanism undertrycka centrala delar av vad man varit med om.

Men dessa vittnesmål från mordnatten försvinner helt från utredningen och taxichauffören får i tingsrätten inga frågor om detta.

Såväl den förre spaningsledaren Hans Ölvebro som den nuvarande Stig Edqvist har slagit ifrån sig när de ett fåtal gånger fått frågor om ”mötesscenariot”.
Det här är några exempel på lösa trådar som polisen genast skulle kunna börja nysta i. Vore det inte ett bättre alternativ till att låta utredningen mer eller mindre dö sotdöden, att just nu, efter 25 år, verkligen satsa på att förbehållslöst gå igenom ett antal av dessa teorier som framförts eller antytts genom åren?

Inte bara för den rättsliga bedömningens skull utan också för att vår förståelse för vår nutidshistoria ska bli så allsidig som möjligt?

Vi kanske förlorar ytterligare ett antal miljoner i kostnader, men nationen skulle möjligen kunna vinna ett i sak uppklarat statsministermord.

Anders Hellberg
tidigare nyhetsreporter på Dagens Nyheter

Gunnar Wall
författare till den nyutkomna boken
”Mordgåtan Olof Palme”, Semic