Debatten om var nyanlända invandrare bosätter sig är ofta högljudd. Detsamma gäller villkoren i storstadsområdenas förorter. De omfattande sociala problemen i invandrartäta områden och de kostnader som är förknippade med stora grupper nyanlända invandrade ger en bild av att vissa delar av landet får bära en oproportionerligt stor del av kostnaderna för invandringen. Intäkterna, till exempel i form av större arbetskraft, syns betydligt senare och kommer inte med nödvändighet samma regioner tillgodo. Denna upplevda obalans möts ofta med krav på att nyanlända ska spridas till andra delar av landet, eller åtminstone till andra delar av storstadsregionerna. En central och tidigare obesvarad fråga är dock om det är bättre att flytta resurser än personer.
I SNS Välfärdsrapport 2009 analyserar vi segregationsmönstren i de tre storstadsområdena Stockholm, Göteborg och Malmö, och beskriver hur dessa har utvecklats under de senaste två decennierna. Vi gör det genom att studera bostadsområden, skolor, arbetsplatser och mönster i familjebildningen.
Vi finner ett antal intressanta resultat. Segregationen skiljer sig till exempel inte åt mellan storstäderna i någon betydande utsträckning, trots en spridd föreställning om att situationen i Malmöområdet ska vara särskilt utmärkande. Vi ser också att segregationen har ökat över tiden, men detta tycks framför allt bero på att de invandrargrupper som alltid har varit mer åtskilda från infödda svenskar har blivit större. Vi ser även att segregationen på arbetsmarknaden liknar den på bostadsmarknaden med skillnaden att koncentrationen av enskilda etniska grupper är ännu tydligare. Segregationen i grundskolan är stor men nästan helt kopplad till bostadssegregationen. Gymnasieskolan är mindre segregerad och kan sägas vara en mötesplats för de ungdomar som är skilda från varandra i boendet.
Det område där vi ser den starkaste segregationen är inom familjebildningen. Invandrade som kommit till Sverige som barn har i ungefär hälften av fallen en partner med invandrarbakgrund. Särskilt tydligt är mönstret för dem som kommer från Bosnien och länder i Mellanöstern. Ursprungsland är också den genomgående viktigaste förklaringsfaktorn till graden av segregation på alla arenor. Men även socioekonomiska skillnader har betydelse. Ålder vid invandring spelar också en mycket stor roll för dem som kommit som barn, inte minst gäller detta i familjebildningen.
Vi identifierar tre möjliga anledningar till att etnisk segregation i sig kan motivera särskilda insatser. För det första är det möjligt att segregationen är ett resultat av bristande information – man kanske inte känner till alternativen eller förstår hur valen påverkar möjligheterna på arbetsmarknaden. En andra möjlighet är att segregationen har negativa effekter på andra än individen själv, och att människor inte tar detta i beaktande när de gör sina val. Vi tror dock inte att något av dessa alternativ utgör betydande problem.
En indikation på att informationsbrist vid det ursprungliga bosättningsbeslutet inte är en viktig faktor är att de som efter ett par år i Sverige flyttar inom landet i genomsnitt flyttar till mer invandrartäta områden. Den forskning som finns tyder inte heller på att omgivningens etniska sammansättning i sig har någon avgörande effekt på hur det går för individen på arbetsmarknaden eller i skolan. Närhet till landsmän kan till och med vara positivt, särskilt om gruppen har en relativt stark socioekonomisk ställning.
Den tredje anledningen är att segregationen kan vara ett symtom på diskriminering. Här pekar forskningen däremot på betydande problem. Ett tydligt exempel är att ansökningar om arbete och svar på bostadsannonser får färre positiva svar om namnet antyder ett ursprung i Mellanöstern även om ansökningarna i övrigt är identiska.
Vår slutsats från denna genomgång är att en politik som inriktas på att styra de invandrades bosättningsmönster är felaktig. De samhällsekonomiska effekterna är antagligen i bästa fall frånvarande. Erfarenheterna från ”Hela Sverige-strategin” då flyktingar placerades ut över landet förskräcker – systemet innebar visserligen minskad boendesegregation men också sämre långsiktig integration på arbetsmarknaden. Inte heller tror vi på en politik som syftar till att subventionera invandrade som bosätter sig i mindre invandrartäta områden, eller infödda som bosätter sig i invandrartäta områden, eftersom transfereringar som inte får användas till det som individen själv helst vill inte värderas till sin fulla kostnad.
I stället tror vi på en politik som fokuserar på de underliggande problemen. Långtidsarbetslösheten och fattigdomen i stora invandrargrupper är på en nivå som knappast skulle accepteras om det gällde infödda svenskar. I vissa områden finns uppenbarligen också bostäder i ett skick som inte skulle godtas i andra sammanhang.
Det lyfts ofta fram att invandrare som kommer till Sverige ska ha samma skyldigheter och ansvar som andra, till exempel vad gäller att följa svenska lagar och regler (se till exempel Tobias Billström med flera DN Debatt, 17 februari 2009). Detta ser vi som en självklarhet. Men i och med detta följer, enligt vår mening, också att samhället bör betrakta dem som invandrat som fullvärdiga samhällsmedlemmar med samma rättigheter som andra. Även om samhället inte helt kan eller bör utjämna alla ojämlikheter, är det med ett sådant synsätt knappast heller acceptabelt med de enorma socioekonomiska skillnader vi nu observerar.
Dessutom följer att samhället bör acceptera de val av bostadsort, partner, skola och karriär som de invandrade själva gör, precis som man så självklart accepterar andra samhällsmedlemmars val.
Vi tolkar våra resultat som att det även i en värld med mindre socioekonomiska skillnader och utan diskriminering skulle finnas etnisk segregation i många sammanhang. Men vi har svårt att se att den segregation som då uppkommer genom frivilliga val skulle vara ett större problem än att smålänningar ofta gifter sig med andra smålänningar.
Oskar Nordström Skans
docent i nationalekonomi
Uppsala universitet
Olof Åslund
professor i nationalekonomi
Uppsala universitet