Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Låt oss bejaka maktens övervakning av våra liv”

Snowdens avslöjande. Efter övervakningsskandalen i USA står det helt klart: all information om oss kan missbrukas. Hur ska vi förhålla oss till detta? Ett sätt är att bejaka öppenheten - men samtidigt kräva samma öppenhet från makthavarna. Då vi står nakna inför dem måste de klä av sig inför oss, skriver Torbjörn Tännsjö.

Vi är på väg ut ur en våg av indignation, som likt en tsunami drog oss med då det blev känt att den amerikanska statsmakten övervakar praktiskt taget all vår kommunikation på nätet. Edward Snowden blev mannen på allas läppar. Vi är på väg tillbaka till det normala tillstånd av likgiltig glömska, som regelmässigt avlöser indignationsutbrotten, och som gör det möjligt för alla utom DN:s ledarskribenter att låta de små stegen, då de tas, mot det totala övervakningssamhället, passera obemärkta.

Hur kan det komma sig att vi beter oss på det viset? Förklaringen är enkel. Vi ogillar verkligen övervakningssamhället, men vi har samtidigt förståelse för vart och ett av de små steg som leder fram till det. Det är en inkonsekvent hållning, men en hållning vi verkligen intar.

Sådan brist på konsekvens skapar inre spänning. Psykologerna brukar tala om kognitiv dissonans. Ett sätt att handskas med dissonansen är att hålla isär de oförenliga åsikterna. Man uppmärksammar dem en i taget och kopplar på den attityd som för tillfället förefaller adekvat. Indignation då man tänker på det totala övervakningssamhället. Ett tyst gillande, då man är medveten om att ännu ett litet steg har tagits mot ökad övervakning av våra liv.

Vad jag just tecknat är ingen vacker bild av oss. Den är emellertid sann. Man kan undra om vi inte skulle kunna bete oss mer rationellt. Visst vore det önskvärt.

En möjlighet, om man vill uppnå en konsekvent hållning, är att göra som DN:s ledarredaktion. Man protesterar högljutt inför varje steg som tas mot ökad övervakning. Man motsätter sig övervakningssamhället på rent principiell grund. Och man håller fast vid sin princip i vått och torrt.

Visst, detta är en möjlig hållning. Men jag tror att också DN:s ledarskribenter känner att den mission man gjort till sin är quijotisk. Man klagar också regelmässigt över att ingen lyssnar. Skälet är att många verkligen gillar vart och ett av de små stegen mot ökad övervakning. De kan normalt ges en god motivering.

Det finns en helt annan hållning, som också är rationell, dessutom praktiskt genomförbar. Vi bör bejaka öppenheten.

I praktiken gör många människor det redan nu. På DN:s ledarredaktion oroar man sig till exempel för att allt för många ska få läsa våra medicinska journaler. Där kan finnas känslig information från gynekologer och psykiatriker. En förutsättning för resonemanget är att människor skäms för sina aborter och psykiatriska diagnoser. Men många människor gör inte det. De talar öppet om både sitt könsliv och sin psykiska status. Det är väl utmärkt!

Det är rimligt att ibland känna skuld, då man handlat fel. Skam är något annat. Den människa som känner skam vill sjunka genom jorden, i värsta fall ta sitt liv. Hon känner att det som är fel är något hon själv inte kan göra något åt. Det var inte det hon gjorde som var problemet, det var hon själv. Detta är ett ofruktbart reaktionssätt och ett som blir allt mer atavistiskt. Vi bör välkomna den utvecklingen.

Om vi slutar skämmas för hur vi ser ut och för de diagnoser vi fått så utgör övervakningen inget hot mot oss. Och visst är det bra att många kan läsa våra journaler. Det är inte bara den som nu behandlar oss som behöver information om oss. Också de som tidigare behandlade oss behöver samma information. Inte för att bättre kunna behandla oss, men för att kunna säkerställa att man, när man behandlade oss, inte gjorde något fel.

Men är inte den systematiska övervakningen farlig? Visst är den farlig. Problemet är att informationen kan missbrukas, att den kan användas för systematisk förföljelse av vissa individer, diskriminering och godtyckliga frihetsberövanden. Hur ska man handskas med detta?

Om jag har rätt finns ingen väg tillbaka till ett slutet samhälle. Den som går ut på gatan får finna sig i att bli betraktad av andra. Den som lägger ut uppgifter på nätet ger andra rätt att ta del av dessa. Vi måste utgå ifrån att allt vi gör tillgängligt också blir offentligt. Vi är alla offentliga personer.

Visst, vi kan söka oss till vår källarhåla för att göra oss osynliga. Men inte ens där kan vi vara säkra på att få vara ifred. Det är möjligt att polisen, Säpo eller tullen beslutat att i hemlighet bugga oss! Och vi måste hur som helst bege oss ut i samhället ibland, om inte annat än för att handla mat (då vi blir fotograferade i butiken) eller för att bege oss till vårt arbete. Vi kanske inte arbetar? Då ser oss socialtjänsten!

Hur kan man desarmera hotet som uppkommer då all information som insamlas om oss kan missbrukas? Det finns bara en möjlighet här, ett principiellt synsätt att anlägga. Vi måste när vi klär av oss inför överheter av olika slag kräva reciprocitet. Då vi står nakna inför dem måste de också klä av sig inför oss.

Vi ska förstås ha rätt att fortlöpande läsa våra medicinska journaler. Vi ska ha rätt att få veta vad polismyndigheten vet om oss. Inte efter femtio år, utan tämligen omgående - så omgående som det är möjligt att lämna ut informationen, utan alltför allvarliga störningar i det polisiära arbetet.

Och på global nivå? Vi bör verka för att samhället också på högsta politisk nivå blir öppet. Vi ska kräva information om vad de olika statsledningarna i världen vet om oss. Vi ska kräva ett stopp för all hemlig diplomati (ett krav filosofen Jeremy Bentham formulerade redan på 1700-talet).

När vi inte får veta vad de olika statsledningarna gör ska vi inte tveka att försöka få kännedom om detta på okonventionella vägar. Vi ska se Edward Snowden som den förebild han är och samtidigt komma ihåg Bradley Manning.

Just nu är Wikileaks bragt i vanrykte av sin skapare Julian Assange. Det innebär inte att det är något fel med Wikileaks. Vår skepsis mot Assange bör inte hindra oss från att hylla den hjälte som nu hamnat i hans skugga, Bradley Manning, som hjälpt oss till ökad insikt om hur storpolitiken ser ut då den är som smutsigast.

Vi bör alltså komma ut ur våra källarhålor och bejaka det kristallpalats i vilket vi lever. Ju genomsiktligare vår värld blir, desto säkrare, fredligare och bättre. Det viktiga är symmetrin. Då jag ser dig ska du kunna se mig!

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.