Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Låt oss själva bestämma om vi ska få hjälp att dö”

Vi hävdar att ett samhälle som hyllar medborgerliga dygder som medlidande och respekt bör utvidga människors valmöjligheter till att också omfatta dödshjälp.
Vi hävdar att ett samhälle som hyllar medborgerliga dygder som medlidande och respekt bör utvidga människors valmöjligheter till att också omfatta dödshjälp. Foto: Alamy

Förbjudet i Sverige. Endast tjugo procent dör ”knall och fall” i vår del av världen. För alla andra är döden en mer utdragen och ”förhandlingsbar” process. I Frankrike kommer i vår ett regeringsförslag om legalisering av dödshjälp. Vi behöver en debatt om detta också i Sverige och Kanada, skriver professorerna Wayne Sumner och Torbjörn Tännsjö.

Monika är 53 år gammal och framgångsrik fastighetsmäklare. Hon lever i ett lyckligt äktenskap med sin make, med vilken hon har två döttrar i tjugoårsåldern. För sex veckor sedan diagnostiserades hon med en aggressiv tumör i tjocktarmen med omfattande metastaser. För att lugna sin familj gick hon med på en cellgiftsbehandling. Den fick avbrytas när hon drabbades av hög feber och växelvis diarréer och förstoppning.

Inom kort blev det nödvändigt att börja använda morfin för att hantera den smärta som växande levermetastaser gav upphov till. En enorm tumör i bäckenet gjorde att benen svullnade upp. För en vecka sedan flyttades hon till hospis till följd av illamående, kräkningar, diarré, hög feber och svåra smärtor från tumörer i lever och bäcken.

Monikas läkare berättar att hon har några veckor kvar att leva, och att symtomen under denna period kommer att bli värre. Mycket av smärtan kommer att kunna dämpas med hjälp av läkemedlen, men en del av den kommer att finnas kvar och de andra symtomen finns det inte så mycket att göra åt. Monika vill inte leva med symtomen under sina sista veckor. Hennes make och barn, som funnits vid hennes sida under hela hennes sjukdomstid, vill också att hon ska få slippa lida mer.

Vi som återger denna händelse föddes före, respektive under, efterkrigstidens stora babyboom, och precis som de många människor som föddes då i den rika västvärlden har vi levt under en period som präglats av blomstring och fred. Vi har fått fatta de viktiga besluten i livet själva, besluten om var vi ska bo, vad vi ska arbeta med, vem vi ska gifta oss med och så vidare.

Därför framstår det som konstigt för oss om vi inte också skulle få fatta besluten kring vårt eget döende. Vi tillhör en generation som drev igenom den fria aborten, då vi behövde den. Nu intresserar vi oss i stället för frågor kring livets slut. Våra tankar går till Monika. Och till oss själva. Hur vill vi dö?

Sanningen är att vi, trots att vi ägnat en betydande del av vårt yrkesliv åt frågor som dessa, inte vet exakt hur vi vill dö – det enda vi med säkerhet vet är att vi vill vara de som bestämmer. Det ska ske på vårt sätt och efter vårt eget beslut; vi vill ha kvar den verkställande makten över vårt liv ända fram till slutet. Och är det vi som ska välja bland olika livsslutsscenarier, vill vi också veta vilka alternativ som står till buds.

Vissa finns redan på plats. Om vi lyckas förbli vid sunda vätskor fram till slutet kommer vi att kunna ta ställning till hur hårt vi ska kämpa emot de sjukdomar – vilken det nu än blir – som hotar att ta vårt liv och bestämma huruvida ett stycke fortsatt liv är värt sitt pris i form av otäcka biverkningar som en behandling medför. Om vi är i goda händer kommer vi också att kunna avgöra hur mycket smärtstillande medel vi behöver för att hålla smärtan och lidandet på en acceptabel nivå och huruvida det till sist finns någonting annat än djup sedering som kan lindra plågan.

Men anta att vi vill ha än mer kontroll över vårt eget döende. Anta att vi vill kunna välja när vi ska dö och kunna be våra läkare att ge oss skjuts på vägen med hjälp av något läkemedel som ges oss, eller kan tas av oss själva, just i detta syfte. Detta alternativ, dödshjälp, saknas fortfarande i många länder, inklusive våra. För Monika är det inte att tänka på. Kommer det att finnas tillgängligt den dag vi har behov av det? Borde det göras tillgängligt?

Det handlar egentligen inte om vår död, åtminstone inte i den mening som vår död skiljer sig från din. Det handlar om själva döendeprocessen och var de verkliga gränserna för vår kontroll över denna process går. Det handlar om de livsslutsalternativ som på de flesta håll i världen (om än inte riktigt alla) fortfarande ligger utanför gränserna för vad som anses vara etiskt och juridiskt acceptabelt.

Är det rimligt att dessa alternativ ligger bortom gränsen för det tillåtna? Finns det någonting i själva beskaffenheten hos dessa alternativ som gör dem motbjudande och värda att förkasta? Vore det fel av oss att flytta gränsen och på så sätt förstärka vårt inflytande över vår egen döendeprocess? Vore det rent av samhälleligt motiverat att legalisera dödshjälp?

Endast tjugo procent dör ”knall och fall” i vår del av världen. I övriga fall är döden ”förhandlingsbar”. Det är vanligt med situationer som Monikas, där flera veckor av ytterligare lidande väntar även efter det att all terapeutisk behandling har upphört. Då kan dödshjälp vara ett bättre alternativ.

Den kurativa behandlingen avbryts numera då den ses som ”futil”. Men också fortsatt palliativ vård kan vara futil. Då bör patientens rätt att dö garanteras i lag. Så har skett i Nederländerna, Luxemburg och Belgien. I Frankrike tas just nu initiativ i samma riktning. En utredning har nyligen gjorts och den socialistiska regeringen planerar att lägga fram ett lagförslag i juni, som i någon form legaliserar eutanasi.

Det har väckt till liv ett hopp hos oss. Varför inte också i Sverige (och Kanada)?

Vi hävdar att ett samhälle som hyllar medborgerliga dygder som medlidande och respekt bör utvidga människors valmöjligheter till att också omfatta dödshjälp. Vi skulle personligen önska att detta alternativ fanns tillgängligt för oss om vi skulle behöva det. Eftersom vi bor i länder som förbjuder dödshjälp, kan detta endast bli möjligt om frågan först blir föremål för en seriös offentlig och politisk debatt. Denna artikel är ämnad att bidra till en sådan debatt.

Wayne Summer, professor emeritus i filosofi vid universitet i Toronto

Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet

Wayne Sumner är aktuell med boken ”Assisted death” (Oxford University Press), som just utkommit på svenska med titeln ”Dödshjälp” (Fri tanke förlag). Tännsjö har tidigare publicerat boken ”Döden är förhandlingsbar” (Liber).

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.