I dag hålls en riksdagsdebatt med anledning av den uppmärksammade domen från EG-domstolen i det så kallade Lavalmålet. Förhoppningsvis kan det, nu när det gått en dryg månad sedan domen meddelades, bli lite mindre av övertoner och mer av sans och balans i debatten. De tvärsäkra åsikterna om domens betydelse har varit många, vilket är mycket förvånande eftersom domen på många punkter är oklar och dess effekter avgörs av vad regering och riksdag och arbetsmarknadens parter nu genomför för åtgärder i Sverige.
De som påstått att den svenska modellen raserats har givetvis fel. De som utropade arbetsgivarsidan som vinnare likaså. Det gäller också dem som lägger hela skulden på EU och anser att Sverige bör begära utträde. Det förstärker bara krafter som vill åstadkomma en försvagning av fackföreningsrörelsen.
Om EG-domstolen hade levererat ett utslag som slagit sönder vår modell hade det stridit mot de grundläggande förutsättningarna för vårt medlemskap så som de formulerades i Sveriges anslutningsfördrag. Så har inte skett. Den svenska modellen är alls inte sönderslagen. Effekterna av domen behöver inte bli stora. Det avgör vi själva.
Domen var oväntad av flera skäl. Den går helt på tvärs med generaladvokatens tidigare yttrande. Den går helt på tvärs med den europeiska politiska debatten där "Flexicurity" och den nordiska modellen ses som ett föredöme. Den går helt på tvärs med den likabehandlingsprincip som är en av EG-rättens grundpelare. Den tar vidare inte hänsyn till de ILO-konventioner som samtliga EU:s 27 medlemsländer undertecknat. Det står helt klart, när man läser domen, att de 13 domarna inte varit eniga. Det finns en hel del motstridiga resonemang och märkligheter i den bakgrundsbeskrivning som domstolen utgår ifrån.
Det viktiga är dock att domstolen slår fast att fackliga stridsåtgärder är en grundläggande rättighet som skyddas av EG-rätten och att sådana stridsåtgärder kan vidtas både för att skydda utstationerade arbetstagare och värdlandets arbetstagare mot social dumpning. Domstolen har synpunkter på tydligheten och förutsägbarheten i de svenska kollektivavtalen och den teknik som Sverige har använt för att införa utstationeringsdirektivet. Vår konflikträtt strider inte mot EG-rätten.
Problemet finns i stället i utformningen av våra nationella lagar, den så kallade Utstationeringslagen och Lex Britannia. Avgörandet ligger därmed i händerna på regering och riksdag i Sverige.
Syftet med direktivet som kom 1996 var att skydda utstationerade arbetstagare. Det innehåller därför en kärna av regler, om grundläggande anställningsvillkor och löner som innebär att medlemsstaterna måste ge gästande arbetstagare skydd på dessa områden. På vilken nivå dessa skyddsregler ska ligga bestämmer däremot varje medlemsland för sig. Reglerna ska dock i första hand bestämmas i lag eller så kallade allmängiltiga kollektivavtal. Om sådana regler inte finns kan staterna bestämma att de i stället ska regleras genom kollektivavtal.
I Sverige har vi många regler om allmänna anställningsvillkor i lag men dessa regler kan ersättas av regler i kollektivavtal. Det gäller exempelvis arbetstid, semester, arbetsmiljö. I Sverige har vi alltid utgått ifrån att sådana kollektivavtal skulle kunna gälla också för gästande företag. Det har nu EG-domstolen underkänt.
Som bekant har vi i Sverige inga lagstiftade minimilöner eller allmängiltigförklaring av våra avtal. När det gäller löner kan vi därför enligt domstolen kräva att även gästande företag ska sluta kollektivavtal om minimilöner för gästande företag. Men det förutsätter - enligt domstolen - att dessa lönebestämmelser är klara och tydliga och inte fastställs på företagsnivå.
För LO:s medlemsförbund ser självfallet avtalen olika ut. I vissa branscher är avståndet stort mellan utgående löner och de minimilöner som anges i kollektivavtalen. Det beror på att parterna har velat lämna utrymme för en lokal lönebildning. Det är naturligtvis helt oacceptabelt att gästande företag av det skälet ska betala sina anställda väsentligt lägre löner, därför kan LO-förbunden tvingas ändra sin lönepolitik om denna fråga inte löses mellan arbetsmarknadens parter. Det kommer i så fall att bli en återgång till tarifflöner eller befattningslöner.
När man ska se till att konkurrensen sker på lika villkor mellan svenska och utländska företag måste man dessutom självfallet väga in att de förbättringar av arbetsvillkoren som kommit till stånd avtalsvägen har tagits ur löneutrymmet. De är självfallet också en kostnad för de svenska arbetsgivarna.
Utstationeringslagen måste alltså ändras för att ge utrymme för en reglering i kollektivavtal. Dessutom måste Lex Britannia modifieras. EG-domstolen tycks tro att svensk fackföreningsrörelse har intresse av att undantränga avtal i de utländska företagen som är bättre för löntagarna än de svenska. Så är det givetvis inte. LO är därför villigt att diskutera en förändring så att lagen tydligt anger att ingen undanträngning av avtalen är aktuell om det skulle innebära en försämring för de anställda.
Följderna av domen är självklart något som diskuteras mellan parterna just nu. Utgångspunkten för samtalen mellan parterna som påbörjades för en tid sedan är att pröva förutsättningarna för en ny samarbetsanda och en starkare partssamverkan i syfte att hålla krafter utanför parternas kontroll borta. Såsom den svenska utstationeringslagen i dag är formulerad är detta enligt EG-domstolen inte tillåtet. Därför måste utstationeringslagen ändras på ett antal områden bland annat så att arbetsvillkoren kan bestämmas i både lag och avtal.
I medierna har domen beskrivits som ett bakslag för den svenska fackföreningsrörelsen. Men om inget görs får den allvarliga konsekvenser också för svenska företag. Allt fler företagare börjar nu inse att de kan komma att hamna i en konkurrenssituation som inte är likvärdig. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin har lovprisat den svenska modellen vid flera tillfällen. Strax innan förhandlingarna i EG-domstolen påbörjades för drygt ett år sedan sa han till DN: "Vi har beslutat att sända ett ombud som ska redovisa vår grundposition att svenska kollektivavtal ska gälla i Sverige." Detta är precis vad
exempelvis Lex Britannia ska säkerställa.
Det borde vara självklart för alla oavsett partifärg, oavsett om man är arbetsgivare eller arbetstagare att alla företag och alla löntagare som verkar på svensk arbetsmarknad ska behandlas lika. EG-domstolen har underkänt vår teknik att uppnå det målet.
Om inget görs kan effekterna på sikt bli stora för både löntagare och företagare och för vår svenska modell. Motsättningarna kan bli oerhört stora i nästa avtalsrörelse om dessa frågor ska lösas i strid mellan arbetsmarknadens parter. Det är inte i första hand jurister i Luxemburg som avgör hur vi utformar vår arbetsmarknad. Det bestämmer vi själva.
Wanja lundby-wedin
erland olauson