DN Debatt

”Ledande politiker har naiv syn på Sverigedemokraterna”

Under de senaste åren har integrationsfrågan i samhällsdebatten förknippats med fenomen som segregation, arbetslöshet, brottslighet, hedersrelaterat våld och religiös extremism. Här finns den verkligt avgörande faktorn bakom Sverigedemokraternas framgångar. När sådana frågor får stort medialt utrymme, blir de också viktiga för väljarna. De etablerade partierna har därför inget att vinna på att integration och invandring får stort utrymme i valrörelsen. Om de vill hålla Sverigedemokraterna borta från riksdagen måste de undvika att spela på partiets hemmaplan, skriver statsvetaren Björn Johnson.

Sverigedemokraterna har haft stora opinionsframgångar den senaste tiden, och de flesta bedömare tycks i dag tro att partiet tar plats i riksdagen efter valet nästa år. Hur partiets framgångar ska förklaras är en omtvistad fråga. Många menar att främlingsrädslan och rasismen har ökat, men detta har inget stöd i forskningen. Tvärtom tyder SOM-institutets årliga mätningar på att främlingsrädslan långsamt men säkert har minskat. Andelen som instämmer i påståendet att de ”inte skulle tycka om att få en invandrare från en annan del av världen ingift i familjen” har till exempel minskat från 25 till 14 procent mellan 1993 och 2007.

Partiets framgångar verkar inte heller kunna förklaras av miljömässiga faktorer. Hög andel invandrare, låg utbildningsnivå och hög brottslighet är faktorer som internationellt sett har ansetts utgöra grogrund för främlingsfientliga och populistiska partier på högerkanten. I en studie av kommunalvalet 2006 har dock statsvetarna Gissur Erlingsson, Karl Loxbo och Richard Öhrvall visat att det inte finns några tydliga samband mellan väljarkårens sammansättning och sannolikheten att Sverigedemokraterna (SD) tog plats i kommunfullmäktige. Några typiska SD-miljöer finns inte, åtminstone inte i demografiskt hänseende.

I stället pekar Erlingsson och hans kolleger ut partiets lokala organisationsförmåga som den viktigaste framgångsfaktorn. I valet 2006 kom SD in i hela 80 procent av de kommuner där de ställde upp med formella valsedlar. I dessa kommuner nådde man också betydligt bättre resultat i riksdagsvalet än i de kommuner där man saknade lokala listor. Slutsatsen är att den lokala närvaron har mycket stor betydelse.

Ett villkor för denna ”utbudsförklaring” är att SD numera uppfattas som tillräckligt rumsrent för att lyckas mobilisera den invandringskritiska opinionen i Sverige, en opinion som tidigare skrämdes bort av partiets kopplingar till nynazismen. SD har arbetat hårt för att tvätta bort denna stämpel. Medlemmar som inte kunnat hålla tand för tunga offentligt har utan pardon sparkats ut.

Om organisationsförmågan vore hela sanningen så är SD:s representation i riksdagen 2010 i det närmaste säkerställd. Partiet är betydligt mer välorganiserat nu än inför det förra riksdagsvalet. Till följd av de lokala partistöden har man dessutom större ekonomiska resurser än någonsin tidigare.

Men utbudsförklaringen är bara ena sidan av myntet. Ett parti kommer inte in i riksdagen bara för att de har en fungerande organisation – det krävs också att väljarna uppfattar partiets politik som attraktiv.

För att SD ska lyckas mobilisera de främlingsfientliga väljarna krävs därför att invandringen och integrationen uppfattas som centrala politiska frågor. Opinioner finns inte fix och färdiga ute i samhället. Attityder och åsikter förekommer om de flesta sakfrågor, men det ska mobilisering och opinionsbildning till för att något ska bli en politisk opinion. Problemet, ur
SD:s perspektiv, är att det inte räcker med att potentiella väljare hyser vissa åsikter om invandrarna och integrationspolitiken. Väljarna måste också värdera dessa frågor tillräckligt högt för att kunna tänka sig att rösta på ett enfrågeparti som SD.

Under de senaste åren har integrationsfrågan i allt högre grad kommit att framstå som ett samhällsproblem i den offentliga debatten. Frågan har förknippats med fenomen som segregation, arbetslöshet, brottslighet, hedersrelaterat våld och religiös extremism. Här finns enligt min mening den verkligt avgörande faktorn bakom SD:s framgångar.

Massmedieforskare har visat att sådana frågor som får stort utrymme i press, radio och tv normalt också blir de frågor som allmänheten anser vara de viktigaste. Denna ”dagordningsfunktion” innebär att medierna har en avgörande betydelse både för vilka frågor människor anser vara viktiga och för hur de uppfattar dessa frågor.

Som journalisten Anders R Olsson nyligen påpekade (DN Debatt 1/12) så är medborgarnas bild av integrationens problem i hög grad en mediekonstruktion. De flesta svenskar har aldrig satt sin fot i Rosengård, Bergsjön eller Gottsunda. De hämtar sin ”kunskap” om bilbränderna, de segregerade enklaverna och de kriminella ungdomsgängen från mediernas nyhetsrapportering. Den bild som erbjuds där är skev och ensidig. Integrationsfrågan har blivit synonym med dess värsta avigsidor. SD gynnas också av att medierna hyser ett fullkomligt oproportionerligt stort intresse för det lilla extremistpartiet. Detta intresse – SD fick trots allt bara knappt 3 procent i det senaste riksdagsvalet – gynnar självklart partiet.

Det är ingen slump att SD noterade sin hittills största siffra i en opinionsmätning, 7,2 procent, strax efter Aftonbladets omdiskuterade publicering av Jimmie Åkessons debattartikel om ”det muslimska hotet”. Aftonbladets chefredaktör Jan Helin verkar tro att det räcker med att avslöja SD:s lögner och överdrifter för att avskräcka väljarna, men detta tyder på en stor okunskap om hur populismen fungerar. SD behöver inte övertyga massorna – det räcker med att partiet lyckas mobilisera en tillräckligt stor andel av de invandringskritiska väljarna. Jan Helins märkliga publicistiska strategi är med stor sannolikhet det enskilt viktigaste skälet till SD:s höga opinionssiffror under hösten.

Invandringen och integrationen har blivit valfrågor vid två tidigare tillfällen, 1991 och 2002. Båda gångerna bidrog detta till att mobilisera främlingsfientliga väljare. 1991 blev följden att Ny demokrati kom in i riksdagen. 2002 var det Folkpartiet som främjades, bland annat till följd av partiets krav på språktest som villkor för medborgarskap. SD var vid det senare tillfället fortfarande alltför nära förknippat med sitt mörkbruna förflutna. Så är dock knappast fallet i dag; om integrationen och invandringen blir en valfråga 2010 kommer SD otvivelaktigt att vinna på detta.

Att ”ta debatten med SD” är därför en naiv strategi. När politiker som Mona Sahlin och Maud Olofsson debatterar med Jimmie Åkesson gynnar det SD, oavsett vem som vinner debatten. Partiet måste självfallet bemötas på de kommunala arenor där det redan finns representerat, men det finns ingen anledning att bjuda in det till den rikspolitiska debatten.

Om de etablerade partierna vill hålla SD borta från riksdagen så måste man undvika att spela på partiets hemmaplan. Integrationen är förvisso en viktig fråga, men det finns inget parti i riksdagen som har något att vinna på att göra den till en valfråga.

Björn Johnson
statsvetare och forskare vid Malmö högskola