Lärarfacken: Lärarlegitimationen är bland det bästa regeringen beslutat i utbildningspolitiken.
Jonas Vlachos är okunnig när han skriver på DN Debatt 18/11 om att en lärarlegitimation kommer att sänka läraryrkets status, eftersom han totalt förbigår vad lärare legitimeras för. Lärarlegitimationen är bland det bästa som den borgerliga regeringen har beslutat i utbildningspolitiken under förra mandatperioden.
Reformen handlar inte om vad legitimerade lärare får och inte får göra. I grunden handlar det om lärares yrkesansvar. Lärare griper in i den enskilde elevens utbildning och utveckling. Därför ska legitimationen också gälla för alla lärare.
Lärarna liksom läkarna får inte legitimation för sin egen skull utan för att skydda tredje man. Eleverna har en stark beroendeställning till lärares auktoritet vilket kan missbrukas.
Legitimationen ökar kraven på lärarnas kunskaper för att höja kvaliteten i undervisningen. Att utbildade lärare har stor betydelse för elevernas resultat är ställt utom all tvivel, både vetenskapligt och erfarenhetsmässigt. Men finns brister vore det mer rimligt att Vlachos, som vi, kräver att den utbildningsvetenskapliga forskningen får resurser värda namnet.
Vlachos påstår att lärare har hand om grupper och inte individer. Lärare lär, vägleder, uppmuntrar, ansvarar för, bedömer och värderar varje elev varje dag året om. Lärare har också, till skillnad från läkaren, en mycket lång relation till varje elev. Att bedöma elevernas individuella resultat är en central del i uppdraget, inte minst vid betygssättning.
Det är inte det samlade resultatet av elevers lärande som ska granskas utan varje enskild situation och lärtillfälle i sig. Lärare har som yrkesgrupp särskilda kunskaper om hur vi lär och vilka lärprocesser som leder till en djupare förståelse. Lägger man därtill alla personliga, sociala, psykologiska interaktioner som lärare har borde vi ha legitimerats för länge sedan.
Redan i dag ska lärare upprätta individuella utvecklingsplaner över elevers resultat. Mängder av undersökningar visar att lärare inte ges möjlighet att ägna sig åt planering och utveckling. Innebär legitimationen mer administration måste huvudmännen anpassa lärartätheten och den pedagogiska utvecklingstiden därefter.
Introduktionsåret är en utmärkt kvalitetsgarant för legitimationen. Staten, kommuner och fristående skolor har nu ansvar för att tillhandahålla tillräckligt med introduktionsplatser och kvalificerade bedömare som motsvarar kraven.
Vi utgår ifrån att Skolverket tolkar regelverket välvilligt så att inte reformens goda syften förfelas och lärare hamnar i kläm. Men justeringar ska göras utifrån noggrann utvärdering, inte löst tyckande.
Eva-Lis Sirén
förbundsordförande Lärarförbundet
Metta Fjelkner
förbundsordförande Lärarnas Riksförbund