Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Leijonborgs reformer banade väg för katastrofen”

Var det klokt att överge de kollegiala styrformerna och införa den företagsinspirerade organisation som lett till att all skuld nu läggs på KI:s rektor samtidigt som styrelseordföranden Leijonborg avsvär sig allt ansvar, undrar artikelförfattarna.
Var det klokt att överge de kollegiala styrformerna och införa den företagsinspirerade organisation som lett till att all skuld nu läggs på KI:s rektor samtidigt som styrelseordföranden Leijonborg avsvär sig allt ansvar, undrar artikelförfattarna. Foto: TT

Ytliga miljardsatsningar. Den olyckliga tävlan om megaanslag som utbildningsministern Leijonborg införde med sin forskningspolitik har medverkat till den katastrof som KI-ordföranden Leijonborg nu har att hantera. Det skriver Nobelpristagaren Arvid Carlsson och professorerna Elias Eriksson och Kristoffer Hellstrand.

Diskussionen om Paolo Macchiarini-tragedin bör inte begränsas till att handla om vilka konkreta missgrepp som begåtts av olika befattningshavare inom Karolinska institutet (KI). Ännu viktigare är att analysera de politiska beslut som bäddade för att denna katastrof alls kunde inträffa.

Som statsråd fick Lars Leijonborg för sig att Sverige behöver koncentrera mer av sina resurser till ett fåtal universitet. Tanken var att fler svenskar skulle föräras Nobelpris om ett svenskt lärosäte (ett ”Nobeluniversitet”) kunde avancera till en hög position i den internationella rankningen. Och för att nå detta mål avsåg man att allokera mer av statliga medel till några utvalda lärosäten så att dessa skulle få råd att rekrytera utländska toppforskare. Som när en medioker fotbollsklubb tack vare en rysk oligark värvar sig till en ligaseger.

När regeringen 2008 gjorde en vällovlig satsning på forskning avstod man därför från att höja lärosätenas basanslag liksom från att öka de fritt sökbara medel från vetenskapsrådet (VR) om vilka alla forskare kan konkurrera. För att de nya resurserna främst skulle tillfalla de mest resursstarka lärosätena, som till exempel KI, valde man i stället att öronmärka mer än 5 miljarder kronor för ett antal specificerade områden – som av statssekreteraren Peter Honeth på oklar grund bedömts som särskilt lovande – och låta lärosätena tävla om dessa medel för uppbyggandet av så kallade Strategiska Forskningsområden (SFO).

Till domare utsåg man VR som tillkallade utländska experter vars uppgift det blev att avgöra vilket lärosäte som lyckats nominera de mest slagkraftiga konstellationerna av forskare. Det feltänkta i denna handläggning har diskuterats på DN Debatt (30/7 2009).

Ett av de utvalda områdena var stamceller. Helt enligt plan tilldelades KI:s stamcellsforskning ett av de största anslagen – 30 miljoner kronor per år – vilket bland annat möjliggjorde inhandlandet av Macchiarini. Anslaget var femårigt, men tanken var att det skulle permanentas om den därpå följande utvärderingen utföll gynnsamt.

Givet de summor som stod på spel är det kanske förståeligt att KI, när man i maj 2014 avrapporterade sin stamcellssatsning, inte kunde motstå frestelsen att lyfta fram Macchiarinis förment lyckade transplantationer som nummer två i listan över viktiga genombrott. Trots att man då visste att operationerna hade stoppats för att tekniken inte fungerade, och trots att man hade varnats för att Macchiarini kunde ha gjort sig skyldig till forskningsfusk.

Efter tv-dokumentärerna har KI anfört att man inte betraktar Macchiarinis operationer som forskning och att dessa därför inte angick KI. Givet hur man avrapporterade sitt SFO-anslag är detta ett argument som aldrig borde ha framförts.

Kort efter det att SFO-rapporten hade inlämnats inkom till KI två anmälningar gällande Macchiarini, av vilka den första avfärdades och den andra länge blev liggande. Entusiasmen för att genomföra en fuskutredning avseende den forskare man just lyft fram som en av sina ledande stjärnor var sannolikt extra måttlig så länge SFO-utvärderingen pågick.

Hade KI:s rektor insett de ohyggliga konsekvenserna av Macchiarinis framfart får man förutsätta att inte ens äventyrandet av ett årligt anslag om 30 miljoner hade fått honom att avfärda anklagelserna och förhala utredandet. Men den pågående SFO-utvärderingen bidrog säkert till att man i det längsta klamrade sig fast vid hoppet att kritiken var obefogad. Den olyckliga tävlan om megaanslag som utbildningsministern Leijonborg introducerade har härmed medverkat till den katastrof som KI-ordföranden Leijonborg nu har att hantera.

Den 13 maj 2015 kunde den externa granskare KI så småningom anlitat, Bengt Gerdin, konstatera att Macchiarini hade fuskat. Men två veckor tidigare hade den av VR med flera genomförda utvärderingen av SFO-satsningen hunnit fastslå att KI:s stamcellsforskning är ”on the frontline” och borde beviljas förnyat anslag. Förhalningsstrategin hade alltså varit lyckosam.

 

Och för att nå detta mål avsåg man att allokera mer av statliga medel till några utvalda lärosäten så att dessa skulle få råd att rekrytera utländska toppforskare. Som när en medioker fotbollsklubb tack vare en rysk oligark värvar sig till en ligaseger.

 

Under senare år har svensk forskningsfinansiering präglats av ett omvänt samband mellan omsorgen i de vetenskapliga bedömningarna och de utdelade beloppens storlek. När VR tar ställning till blygsamma individuella anslag sker detta genom att experter i fältet ingående granskar och jämför enskilda forskares förtjänster (så kallad peer review). Men när mångdubbelt större belopp skall fördelas i så kallade excellenssatsningar är bedömningarna alltid långt mer godtyckliga.

Det är därför tidstypiskt att utvärderingen av SFO-miljöerna, som alltså skulle ligga till grund för ett möjligt förevigande av denna flermiljarderssatsning, var påfallande ytlig. Man nöjde sig med att ånyo tillkalla internationella bedömare, som slapp prioritera mellan olika projekt, och som genomgående var artigt uppskattande. På lösare boliner har sannolikt aldrig forskningsresurser fördelats i Sverige.

Det finns tveklöst framgångsrika inslag i KI:s stamcellsforskning. Men pinsamt nog lyfte VR-utvärderarna fram strupoperationerna som särskilt ”ground-breaking”. Man ifrågasatte inte att det går att skapa en fungerande luftstrupe genom att låta ett plaströr bada i stamceller, och hade sannolikt inte uppmärksammat att Macchiarinis redlighet hade ifrågasatts exempelvis i tidskriften Nature. Det skedda motiverar en diskussion av följande frågor:

Var det klokt att överge de kollegiala styrformerna vid svenska lärosäten, och i stället införa den företagsinspirerade linjeorganisation som lett till att all skuld för det skedda nu läggs på en person – KI:s rektor – samtidigt som styrelseordföranden Leijonborg avsvär sig allt ansvar? Vi tror att tragedin hade kunnat undvikas om man slagit vakt om den traditionellt akademiska styrform som bland annat innebär att prioriteringar föregås av ingående kollegiala diskussioner. Att den förra regeringen koncentrerade makten över svenska lärosäten till en handfull rektorer med vd-ambitioner, vars lekmannadominerande styrelser är för okunniga om akademiska förhållanden för att kunna utöva ett balanserande inflytande, har drastiskt sänkt kvaliteten på beslutsfattandet, inte bara vid KI.

Är det rimligt att fördela miljardanslag till forskning på så lösa grunder som skedde i samband med SFO-satsningen? Vi menar att man framgent bör avstå från alla så kallade excellenssatsningar som inte är förenliga med en fungerande peer review-process.

Gagnas svensk forskning av skärpt konkurrens mellan lärosätena, där till exempel KI satt i system att värva duktiga forskare från andra svenska universitet? Vi tror att en tävlan mellan forskare (oavsett lärosäte) om individuella anslag utgör ett långt mer effektivt sätt att allokera medel till den bästa forskningen. Och vi befarar att rektorernas fokus på rankningslistor och varumärke, där djärva rekryteringar ses som högsta formen av så kallat akademiskt ledarskap, bäddar för nya bakslag.

DN Debatt. 18 februari 2016

Debattartikel

Nobelpristagaren Arvid Carlsson och professorerna Elias Eriksson och Kristoffer Hellstrand:
”Leijonborgs reformer banade väg för katastrofen”

Repliker

Mats Ericson och Karin Åmossa, Sveriges universitetslärarförbund:
”Risk för fler Macchiarini-katastrofer”

 

Läs fler artiklar på DN Debatt.