Ett av de säkraste tecknen på att en princip är stark, välgrundad och allmänt accepterad är att den tål undantag. Principrytteri brukar man kalla strävan att genomdriva en viktig och välmotiverad princip utan att medge avsteg i enstaka fall, där avvikelsen har starka motiv som rör principens konsekvenser, bygger på accepterade värdegrunder och inte medför någon reell risk för urholkning av principen.
Fanatism av det slaget kan finnas i alla läger, och den är olycklig och farlig varhelst den påträffas. Att verka för största möjliga frihet för människor i ett samhälle är ett gott syfte. Friheten att välja vilken förening eller organisation man vill tillhöra är en väsentlig mänsklig rättighet. Det senaste halva århundradet har sett den förverkligas på flera områden i Sverige och andra jämförbara länder. Kyrklig och politisk tvångsanslutning har avskaffats där sådan förekom. Det är samtidigt uppenbart att det finns situationer och relationer - här är tillhörigheten till kommuner och landsting det klaraste exemplet - där fullständig valfrihet ställer svåra eller olösliga praktiska problem.
Även kampen för friheten har sina fundamentalister. I Sverige, där sådana eljest är betydligt mindre vanliga än fanatiska vänner av ordning, brukar frihetsprincipens riddare sedan ganska länge vädra morgonluft vid de tillfällen - traditionsenligt vid pass vart tionde år - när frågan om obligatorisk tillhörighet till kårer och nationer i högskoleväsendet tas upp i riksdagen.
Nu är det åter dags, av pressuppgifter att döma, och föreningsfrihetens förkämpe är denna gång statsrådet Lars Leijonborg, som meddelat att han avser att tillsätta en utredning i frågan. Den principiella huvudfrågan tycks statsrådet emellertid redan ha löst på egen hand: kårobligatoriet "ska bort" under den löpande mandatperioden. Det får förmodas att den planerade utredningen skall fundera på de praktiska konsekvenser som kommer att inträda när statsmannen har kastat sin tunga tärning.
Den principiella huvudfrågan, nämligen huruvida studenters obligatoriska tillhörighet till kårer och - där sådana finns - nationer utgör en kränkning av föreningsfriheten, måste anses ha fått så betryggande negativa svar som möjligt. Den utredning, med grundlagsfadern professor Nils Stjernquist i Lund som ordförande, som år 1990 framlade sitt betänkande om konsekvenserna av ett upphävande av obligatoriet (SOU 1990:105), fann att obligatoriet inte står i strid med regeringsformens stadgande om negativ föreningsrätt. Och i ett beslut av år 1977 intog Europarådets kommission för de mänskliga rättigheterna samma ståndpunkt: obligatoriet utgör inte någon kränkning av den europeiska människorättskonventionen.
När det i debatten (DN:s huvudledare 5 febr. 2007) återigen sägs att "föreningsfriheten borde gälla också för dem som är inskrivna vid landets universitet och högskolor", förtigs det faktiska förhållandet att de mest rättsligt kompetenta instanser som finns att tillgå enstämmigt har funnit att föreningsfriheten för denna kategori inte är kränkt.
Nu är detta självfallet inte något hinder för att anse att obligatoriet är olämpligt av andra skäl. Några tungt vägande sakskäl, som tillägger något till det förkrossande rika utredningmaterial som redan finns, ger inte de pressröster som hittills gjort sig hörda i denna omgång. En klar, fyllig och nyttig översikt över ämnet med goda historiska uppgifter ger Bert Fredriksson i jubileumsboken "Världen i Uppsalaperspektiv. Uppsala studentkår 1930-1990 (red. T. Nevéus, Uppsala, Uppsala studentkår 1998, s. 296-318).
Här skall inte göras något försök att upprepa alla argument från systemets kritiker och dess försvarare. Det medges från alla håll att de obligatoriska kårerna och deras arbete ger studentkategorin ett ordnat och betydelsefullt inflytande på verksamheten vid universitet och högskolor, att de gör stor praktisk nytta (till mycket ringa kostnad) i en rad viktiga studentsociala hänseenden och att de erbjuder tillfällen till skolning i demokratiska arbets- och beslutsformer. Det medges å andra sidan också att studenternas engagemang i val och kårarbete är svagt, och att en del av kårernas verksamhet innefattar sådana moment som inte berör eller intresserar alla medlemmar.
Mitt främsta ärende när jag nu skriver om det hotade obligatoriet är emellertid inte att tala för studentkårerna, även om jag tror att de är både mycket viktiga och mycket värdefulla. Vad jag i första rummet vill försvara är studentnationerna. Här betraktar jag således medvetet "världen i Uppsalaperspektiv". När jag nu talar om Uppsala innebär det inte att jag inte skulle bekymra mig också om Lund. Förhållandena där är likartade, men det finns också skillnader som är tillräckligt betydande för att jag inte skall våga mig på att överföra resonemanget oförändrat till lundensiska förhållanden.
Det är inte någon överdrift att beteckna de upsaliensiska nationerna - institutionerna och byggnaderna - som ett unikt svenskt kulturellt världsarv. När Europeiska Unionens utbildnings- och forskningsministrar under det svenska ordförandeåret för några år sedan besökte Uppsala, avslutades besöket med en middag på Norrlands nation. Det var med stolthet man kunde bevittna de församlade europeiska politikernas och ämbetsmännens vältaliga förvåning och beundran vid detta tillfälle, då de serverades en utsökt måltid tillagad och serverad av studenter i samma studenters välstädade palats. Något liknande finns inte utanför Sverige.
De mer försiktiga bland kår- och nationsobligatoriets motståndare brukar hävda att nationerna skall räddas genom att den förmånliga skattemässiga behandling som de i dag åtnjuter i sin egenskap av offentliga inrättningar skall fortsätta att gälla. Det är osäkra och lätt återkallade favörer, och framför allt: de räcker inte på långt när. Det är de mycket måttliga men talrika obligatoriska avgifterna som utgör den säkra stommen i nationernas ekonomi. Det är de som gör det möjligt att bedriva en mångsidig kulturell, musikalisk och social verksamhet. Utan dem skulle nationerna tvingas att i knivskarp inbördes konkurrens hårt nyttja sina värdefulla och ömtåliga hus som rena nöjeslokaler. Men inte heller det skulle räcka.
Uppsala är visserligen landets fjärde stad, men marknaden för sådana studentaktiviteter är inte obegränsad. Bland de cirka 7.000 medlemmarna i den största nationen i Uppsala kan ungefär tio procent beräknas i någorlunda stor omfattning dagligen eller åtminstone några gånger i veckan nyttja lokalerna. Härtill kommer ett större antal som har intresse av medlemskap för att vara berättigade till bostad i nationens stiftelse. Det vore emellertid orealistiskt att inte räkna med att ett stort antal medlemmar faktiskt är passiva.
Ett avskaffande av kår- och nationsobligatoriet skulle därför med allra största sannolikhet innebära ett inkomstbortfall som i längden skulle bli ödeläggande. De verksamheter som först skulle bli lidande skulle bli de minst lönsamma, vilket ofta är liktydigt med de värdefullaste. Att påstå sig vilja rädda det nationella och europeiska kulturarv som nationerna utgör genom skattelättnader är att ge stenar i stället för bröd.
En samtida historiker har på ett ställe om Frankrike sagt att ett karaktäristiskt och märkligt drag hos landet är den väldiga charge affective - den laddning av varma känslor - som det med alla sina svagheter har under århundradena lyckats samla hos sina invånare. Uttrycket kommer lätt för den som under lång tid har kunnat följa livet vid en upsaliensisk studentnation. Det är en inrättning som kommer in i unga och yngre människors liv vid den tid då viktiga val träffas och lojaliteter föds; också har den en märklig förmåga att vidmakthålla en stark och varm lojalitet. Sådant utgör, där det finns, ett kapital av stort samhälleligt värde som det finns all anledning att främja, inte att skingra. Mot den sannolika nusvenska invändningen - att eftersom inte alla kan vara med, skall ingen få ha det så - finns det inte något verkligt övertygande svar. Eller kanske ändå: nationerna är öppna, alla kan faktiskt vara med, om de verkligen vill och om de är beredda att offra vad det kräver i tid och insats. Det är med nationer som med automater: man får ut precis så mycket som man lägger in.
Det vore en överdrift att jämställa de svenska studentnationerna med de oskattbara buddabilder som talibanerna i religiös nitälskan förstört i Afghanistan. Men det finns likheter, och det vore ett onödigt sorgligt framtidsperspektiv att om tjugu eller trettio år föra en besökare genom det centrala Uppsala och svara på frågan varför det där ståtliga palatsets fasad lyser av neonreklam för aftonens show och det där magnifika huset är dött och tyst och omgivet av säkerhetsanordningar, någon spelmiljardärs privatbostad. Hur kommer sig detta? undrar besökaren, som förberett sig med läsning av resehandböcker om staden.
"Liberaltalibanerna har varit här" vore det dystra svaret. "Frihetens fundamentalister."
STIG STRÖMHOLM
Professor emeritus, tidigare rektor för
Uppsala universitet