Olympiska spelen i Peking som börjar i dag har föregåtts av en klargörande politisk diskussion. Hänger idrott och politik samman? Ingen kan längre tvivla på att svaret är ja. Olika tankar om att bojkotter skulle stärka kampen för demokrati och medborgerliga friheter i Kina har avvisats av ledande politiker från skiftande läger. Men inte för att man vill skilja mellan idrott och politik. Utan tvärtom för att man ser och uppskattar sambandet!
Kina är starkt och mäktigt, det gäller att hålla sig framme. Nu ska det tecknas handelsavtal och nu ska andra kommersiella band stärkas. OS är ett mäktigt medel i dessa strävanden. Och den liberala politiska kritiken tystnar. Vad som framtonar är en skräckblandad beundran för det kinesiska ekonomiska undret. Själva det politiska systemet, med en kombination av upplyst despotiskt styre och marknadslösningar, börjar framstå som lockande.
Och tidigare kritik mot intrång i den personliga integriteten i Kina har blivit svårt att tillämpa, då vi i vårt eget land beträtt samma väg. FRA kommer inte bara att kunna spana på svenska medborgare utan också byta informationer med länder som Kina - i det vällovliga syftet att stävja varje tendens till terrorism för att på så vis göra världen säker.
På en punkt kvarstår emellertid hyckleriet: då det gäller själva de olympiska spelen. Ännu en gång serveras vi trosvissa yttranden från idrottsrörelsen med innebörden att det ska bli ett stopp för problemet med dopade idrottsmän. IOK: s ordföranden Jacques Rogge har nyligen slagit fast att "livet har aldrig varit svårare för dopningsfuskare". Men granskar man budskapet noga inser man att den välpolerade fasaden håller på att krackelera.
Vad representanter för Världsorganisationen mot dopning, World Anti-Doping Agency, Wada, säger är i själva verket att man inte väntar någon ökad förekomst av uppdagade dopningsfall. Och gör man granskningen ännu mer grannlaga framtonar sprickorna än tydligare. Som framhävs av danska forskare, vars resultat nyligen redovisades på DN:s sportsidor, finns hos Wada en beredskap att se mellan fingrarna man får förmoda just för att det inte ska bli någon besvärande ökad incidens av uppdagade dopningsfall. Av 48 prover från Epo-dopade försökspersoner som skickats till två av Wada ackrediterade testlaboratorier fick de danska forskarna enbart två (!) positiva svar. Med öppna ögon brukar man ineffektiva dopningskontroller. Till det bör man lägga att det om hörnet väntar nya, ännu mer, svårupptäckta former av dopning, vilka kommer att ske med stöd av genteknik.
Det kommer inte att vara möjligt att fortsätta något "krig" mot användningen av prestationshöjande preparat. Man kan ana en parallell här med ökad insikt om hur andra symboliska krig misslyckats, så som det mot droger i allmänhet och det mot terrorismen i synnerhet. Allt tycks på ett märkvärdigt sätt hänga samman!
Denna allt annat än ärorika kapitulation har under en viss tid föregåtts av förlorade små vetenskapliga bataljer. Samma danska forskningsgrupp som nu avslöjat de undermåliga dopningstesterna rapporterade för något år sedan att Epo-dopning kan vara harmlös för hälsan, eftersom Epo-preparat visserligen ökar antalet röda blodkroppar, men samtidigt minskar mängden plasma i blodet, alltså: ingen ökad risk för blodproppar.
Vilken anledning kan det då finnas att ha kvar Epo på dopningslistan? "Idrottens själ!" - ropar många idrottsfantaster med Wada i spetsen. Enligt dem strider det mot idrottens väsen att proppa i sig konstgjorda preparat för att prestera bättre. Bara den rena, naturliga idrottsmänniskan förtjänar att koras som segrare i en idrottstävling. Men den bilden av professionell elitidrott är förlegad. Exempelvis det svenska simundret från 90-talet, och den oförglömliga bronsmedaljen från sommaren -94 då svensk fotboll "grävde guld i USA", grundades till exempel på en gedigen kreatindiet.
Men om det inte blir möjligt att fortsätta kriget mot dopningen, hur ska man då göra? Vi har sedan länge anvisat en väg, som vi ser på DN:s sportsida att den ansedde dopningsforskaren Bengt Saltin ansluter sig till: gränsvärden för till exempel halten av röda blodkroppar - snarare än bannlysning av vissa sätt att uppnå höga halter. Man kan resonera på samma sätt då det gäller muskelmassa. Det gissar vi är vad som snart kommer.
Om man införde en högsta tillåten gräns för muskelmassa skulle (elit)idrotten dessutom bli jämställd. Kvinnliga idrottare skulle få möjlighet att inhämta männens försprång i muskelstyrka. Olika system av klasser, baserade inte på kön utan på sådant som längd, vikt och muskelmassa, kan också bidra till att avliva manschauvinistiska och homofoba fördomar i samhället, eftersom de medför att kvinnor och män kan tävla mot varandra på lika villkor.
Om den utveckling vi skisserat är oundviklig kan det framstå som meningslöst att resonera kring om den är önskvärd. Ett visst teoretiskt intresse kan nog ändå ett sådant resonemang ha. Vi ser mest fördelar.
Till fördelarna hör, tvärt emot vad människor i allmänhet tycks anse, att en atavistisk föreställning om rättvisa, vilken härskar inom idrottsrörelsen, en gång för alla kommer på skam. En huvudidé inom elitidrotten är att den individ som rent genetiskt är bäst lämpad att vinna också ska göra det. Och, som en följdsats, att den som är dåligt genetiskt utrustad ska finna sig i sitt öde.
Då det blir fritt fram att med olika prestationshöjande medel inhämta andra idrottsmäns naturliga försteg, då det till och med genom genetisk intervention blir möjligt att "designa" framstående idrottsmän, bortfaller möjligheten för publiken att falla på knä inför det naturliga urvalet. Förutsättningarna blir mer lika, utgången mer oviss och kampen därmed mer spännande att betrakta.
Prestationshöjande preparat och medicinska interventioner kan också medföra en fortsatt slakt på olika rekord, ständigt mer hisnande upplevelser för oss som betraktar spektaklen. Uppgiften är inte längre att utröna var gränsen för vad som är mänskligt möjligt går, utan att tänja på den.
Innebär en liberal syn på prestationshöjande preparat ökade risker för dem som tävlar? Troligen inte. Om man illegalt tvingas bruka sådana preparat är det stor risk att man hanterar dem fel och skadar sin hälsa. Kan man hantera dem öppet, och i samarbete med medicinsk expertis, vilken är ansvarig för att allt sker enligt vetenskap och beprövad erfarenhet, så torde risken för skador minska. Ett hälsovådligt bruk av de aktuella preparaten är knappast ägnat att förbättra prestationen.
Mycket talar alltså för att den utveckling vi beskrivit är en utveckling mot det bättre. Men det finns en baksida. Ju mer av artificiella medel som behövs för att skapa en vinnare inom elitidrotten, desto mer kommer de vinnande individerna att alieneras ifrån oss som betraktar kampen. Vi kommer att få svårare att identifiera oss med utövarna.
Betraktande av idrotten kommer att övergå i från att vara en primitiv form av känslomässig utlevelse till ett slags distanserat estetiskt betraktande. Det är risk att i så fall det folkliga stödet för elitidrotten avklingar. Och det är ju tråkigt för oss som vant oss vid att fascinerat betrakta och leva med i vad som sker på idrottsarenorna för att hylla segrarna.
Eller är kanske också detta av godo? I stället för att titta på när andra symboliskt agerar på idrottsarenorna för oss kan vi själva bli aktiva utövare. Det misstänkt fascistoida draget att okritiskt beundra de starkaste idrottsutövarna skulle ersättas av en mer sansad insikt om att det är målmedvetna satsningar i kombination med vetenskap som ligger bakom idrottsbragden.
Inför OS i Peking är det ingen som tvivlar på att idrott och politik hänger ihop. Många tror emellertid fortfarande på myten om den rena idrotten. Vi gissar att också den ska vara krossad då OS är till ända.
Torbjörn Tännsjö
Professor i praktisk filosofi och
föreståndare för Stockholm Bioethics Centre
Claudio M Tamburrini
Forskare vid Stockholm Bioethics Centre