Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Livslång kärlek till sill och potatis är inte svenskhet”

Jasenko Selimovic (FP): Vi behöver en diskussion om svensk identitet. Vad är det som förenar oss, vilket är samhällskittet? Sverigedemokraterna och andra nationalister har lagt sitt bud: det som håller ihop oss är de tjocka banden av etnicitet och kultur. Om vi andra vill bemöta nationalister måste vi formulera vårt svar. Genom att diskutera vad ett svenskt medborgarskap ska vara, genom att prata om vilka värderingar som bör utgöra grunden för ett samhälle kan vi definiera svenskheten på ett mer inkluderande sätt. Så att invandrare och människor med andra kulturer och religioner också ryms i den. Hellre preciserade krav på medborgarskapet än otydliga och livslånga krav på kärlek till sill och potatis, skriver Jasenko Selimovic.

I dag är det första gången som en representant för ett parti med rötter i främlingsfientliga rörelser är officiellt inbjuden att tala i Almedalen. Sverige har därmed anslutit sig till raden av europeiska länder där nationalistiska partier börjar spela en roll inte bara i utkanten av den politiska scenen utan även i dess centrum. Om vi inte vill att utvecklingen ska likna den i många andra länder i Europa, måste vi förstå vad som driver nationalism och hur vi bäst kan förebygga nationalister.  

Nationalistiska partier härstammar ur den protektionism som är en följd av Europas efterblivenhet. Europa har blivit en plats som ”man flyger över på väg till Asien eller USA”, och känslan av stagnation som nu sprider sig leder till en kamp om krympande resurser. Därför är det framförallt de grupper som konkurrerar med invandrare och flyktingar på arbetsmarknaden som motsätter sig invandring.

Unga, ofta lågutbildade och arbetslösa män är Sverigedemokraternas kärna. Exempelvis de 10,4 procent av Byggnads fackliga medlemmar som röstade på SD i sista valet, enligt Byggnads valanalys. Europas stagnation har givit nationalistiska partier en chans att ta över fackets tidigare roll – att vara utbudskartell – fast nu i en större, nationell skala.

Vi vet också att känslan av osäkerhet och brottslighet som ofta präglar utanförskapsområdena spelar stor roll. Att leva i ett område där rättsstaten inte fungerar, där brandkåren och polisen inte kan komma in när det behövs, fungerar som en katalysator för väljare som röstar på främlingsfientliga partier.

Vid det senaste valet var andelen personer som röstade på SD i utsatta områden nästan dubbelt så hög som i resten av landet. Att inte ta människornas rädsla på allvar är det säkraste sättet att få väljare till extremt nationalistiska partier.

Samtidigt vet vi att fördomar om och rädsla inför islam också spelar en viktig roll för dessa väljare.

Politiska partier har arbetat för att motverka dessa faktorer, inte specifikt för att de driver fram nationalismen, utan för att arbete för ökad tillväxt, säkerhet och kunskap har ingått i partiernas vanliga agenda. Men det finns också insatser som bör göras och ännu inte görs.

Extrem nationalism är också en konsekvens av globaliseringen. Globaliseringen och dess efterföljande migrationer har skapat en osäkerhet om våra identiteter och grunden som våra länder står på. En del människor hanterar denna förvirring genom att söka skydd i  ”traditionella” gamla identiteter och längta efter ett land som är mer fattbart än den förvirring som globaliseringen skapar.

Dessa rop efter en gemensam identitet och trygghet avfärdas ofta som traditionalistiska och konservativa. Det må så vara. Men ett rop på en identitet besvaras knappast med påståendet att man inte behöver en identitet. Det är fel svar. Om Sverigedemokraternas väljare ropar efter en svenskhet baserad på etnicitet eller kultur, är det inte lämpligt att svara med att det inte finns någon svenskhet. Det lämpliga svaret är att försöka definiera denna svenskhet på ett mer inkluderande sätt. Så att invandrare, människor med andra kulturer och religioner också ryms i den. Denna förändring skulle vara välkommen. Den skulle ge invandrare en känsla av en tillhörighet som de ofta saknar, det skulle erbjuda en möjlighet att sluta vandra, och det skulle undergräva Sverigedemokraternas krav på etnicitet.

För identitet och dess associerade känsla av trygghet bör grundas på andra principer än etniska eller kulturella i en global värld. Vi har för många religioner, kulturer och etniciteter för att en sådan homogenisering skulle bli möjlig. Globalisering kommer att göra ett sådant svar ännu mer föråldrat, olämpligt och bakåtsträvande. Trots den pluralism, som bör välkomnas, måste ett land ha ett samhällskitt som utgör grunden för en solidaritet medborgarna emellan. Det som ger legitimitet åt statens institutioner, representanter och styressätt, det som gör att maktfördelningen upplevs legitimt och det som därmed skapar ett ”vi”. Detta samhällskitt gestaltas därför i medborgarskapsidealet eftersom det svarar på frågan om vilka som utgör ett ”vi”.

Vi behöver därför en diskussion om svenskheten och om den svenska identiteten. Vad är det som förenar oss? Vad är det som gör att vi känner en solidaritet med varandra och med de demokratiska institutionerna? Vänstern har hittills anklagat alla som har försökt föra den diskussionen att vara främlingsfientliga. Det är lika dumt som det är andefattigt.

Det som krävs är ett nytt och omdefinierat svar på frågan på vilket sätt vi tänker oss detta land,  och hur vi bygger det gemensamma vi:et. Sverigedemokraterna och andra nationalister har lagt sitt bud: det som håller ihop oss, ger oss kraft, styrka och identitet är de tjocka banden av etnicitet och kultur. Därför är, enligt dem, rotlösheten synden, kosmopoliten sjuklingen, Bryssel fienden och EU en främmande makt. Vi hör, enligt dem, helt enkelt ihop eftersom  vi är etniskt och kulturellt lika varandra.

Om vi andra vill bemöta nationalister måste vi formulera vårt svar. Genom att diskutera vad ett svenskt medborgarskap ska vara, genom att prata om vilka värderingar som bör utgöra grunden för samhälle och genom att diskutera vilka av dessa värderingar alla landets invånare bör omfatta, kan vi skapa framtida likheter, formulera nya identiteter och skapa en möjlighet att leva i ett sammanhållet land.  

Tar vi inte den diskussionen kommer vi att lämna walk-over till dem som vill att svenskheten ska definieras etnisk eller kulturellt. Och för min egen del kan jag säga: Hellre den tunna konstitutionella solidariteten som preciserar i medborgarskapskontraktet vad en invandrare bör göra för att bli en del av samhället än det tjocka kulturella tillhörighetskravet som gör att jag efter 18 år i Sverige fortfarande kan vara ”osvensk” när jag gör något man finner avvikande. Hellre preciserade krav på medborgarskapet än otydliga och livslånga krav på kärlek till sill och potatis. Hellre diskutera mångkulturalismens möjligheter och gränser, fallgropar och utvecklingsmöjligheter än med tystnad som vapen öppna möjligheten för nationalister att definiera våra identiteter. Hellre en debatt om vad svenskheten bör vara än det vaga och outtalade samförståndet om vad det är.

För några år sedan ville extremt nationalistiska partier göra anspråk på den svenska flaggan. Lyckligtvis lyckades inte försöket. I dag försöker de ta åt sig ”svenskheten”. Detta bör inte heller tillåtas. Därför måste vi prata om hur vi ska leva ett gemensamt liv och hur ska vi skapa en möjlighet att dela vår framtid.

Jasenko Selimovic (FP)

Jasenko Selimovic

Föddes 1968 i Sarajevo, är folkpartistisk politiker och sedan hösten 2010 statssekreterare hos integrationsminister Erik Ullenhag. Selimovic flydde från kriget i Bosnien 1992. Efter en period på Upsala Stadsteater engagerades han som regissör vid Göteborgs Stadsteater och blev 1998 konstnärlig ledare vid teatern. Under åren 2006–09 var han chef för Radioteatern. Han stod på andra plats på FP:s riksdagslista i Göteborg inför valet i höstas, men lyckades inte ta sig in i riksdagen.

Källa: Wikipedia